"The moon is the size of the moon
science is the same as poetry
only it uses the wrong words." - Robert Kelly, Science.
Kärlek är som alltid ett intressant fenomen, it makes us all retarded, och vi kan inte göra någonting alls åt det. Jag har många omkring mig som letar efter en partner, desperat sökande och förtvivlat ensamma; Vem ska trösta knytten? Jag sitter vid sidan av, jag är någons flickvän, eller inte bara någon, jag är Mnemes flickvän. Jag har vant mig vid uttrycket även om det låter konstigt i munnen, oftast säger jag bara att jag har en partner varvid alla antar att jag är lesbisk. Ofta blir följdfrågan "Vad heter hon?" och när jag svarar ett mans namn så blir stämningen en smula märklig. Sådana där sociala situationer roar mig.
Annars så drömmer jag om fisting på jobbet och stirrar frånvarande ut genom fönstret med en medan jag imaginärt blir munknullad mot väggen tills jag gråter. Och hur jag igår blev tagen så där mjukt och utan en tanke på mig eller min njutning, nedtryckt mot madrassen, varm, loj och fortfarande sömnig. Älskar och utnyttjad, hora och älskarinna, the best of two worlds - 'cause I'm worth it.
Vi studerar folk på stan "Liggbar!" "Ful stil, fina skor."
"Inte liggbar..." "Sött ansikte, lite för rund..."
"
Fint leende, annars inte min stil..." "
Helt okey, snygg frisyr..."
På kulturhusets café kan man se ut över plattan och studera vimlet ordentligt, pantertanten i mig reagerar på unga pojkar med hister/skejtarstil och korta runda tjejer med rött hår. Mneme skakar på huvudet "Men snälla, ge dem tio år, and somebody give that girl a fucking sandwich!", tjejen som går förbi är anorektiskt smal med söt retrostil, visst skulle hon få ligga om cirka tio år. Eller, vem är det jag lurar? Visst skulle hon få ligga idag, kanske inte med mig... Eller Mneme. Men med någon annan, hon är vacker på ett sjukligt sätt, men jag gillar det, gillar stilen, alla som sticker ut på något sätt. Och jag gillar att sitta där med Mneme, titta på dem och bara njuta av pantertanttendenserna.
[Innan så har vi varit i kungsträdgården där körsbärsblommorna är utslagna i kaskader av rosa, Stockholm har äntligen vaknat och överallt syns människor lapa sol. Jag älskar sommaren, blir kåt av den, glad, kåt och tacksam.]
Ibland ser jag någon som liknar mig skymta förbi i mängden. Hon är snygg, vackrare än de flesta, oftast har hon mörkt hår - fast jag är blond. Hon är en lysande ordhora men en misslyckad poet och, liksom jag, svår men inte omöjlig.
Jag drömmer fortfarande om gjutjärnsbadkar och ambivalent aprilväder, jag plaskade i rykande vatten med håret uppsatt i knut och skum överallt. Du satt i badrumsfönstret och rökte, din bror var ute i köket, pysslandes med middag medan jazz spelades. Repiga skivor på en grammofon som aldrig tystnade. Sedan fick jag ligga imellan er i dubbelsängen med hela Marcos täcke och din kudde. Ni är en halv värld bort, det var två år jag senast hörde av er. Och jag tror inte längre att jag kommer gifta mig med er båda två [Tänk bara vad min mamma hade sagt], jag har någon annan nu.
Det jag ibland tror att jag försöker förklara, desperat, maniskt, ödmjukt men påstridigt med hela den här bloggen... Är Känslan i underkastelse. Som när jag, av någon anledning, plötsligt står på knä inför Mneme och han säger åt mig att hålla munnen öppen. En enkel order kan tyckas, men sedan börjar han munknulla mig, och jag har kuk långt ned i halsen, behöver luft, syre, frihet och när jag äntligen kan andas så stänger jag munnen. Och Mneme örfilar mig. Jag blir lika förvånad varje gång över att han har slagit mig, först förvånad, sedan direkt efteråt förbannad. "Öppna munnen" i en annan situation hade tonfallet möjligtvis kunnat tolkas som älskvärt, så slår han mig igen. Och jag fräser upp mot Mneme, trotsigt, hånfullt, och sedan har jag åter kuk i halsen. Och jag vet inte riktigt hur länge, och jag tror inte att jag fick så många slag, men tillslut känner jag mig bortdomnad... Avtrubbad, avstängd, lika död som kallt livlöst kött, en verklig knulldocka. Utnyttjad på riktigt, under ytan, fylld av mörkt vatten och situationen känns surrealistisk, drömlik, bra på ett dålig sätt, dåligt på ett bra sätt. Svärta utan destruktivitet. Känslan av underkastelse, om än bara påtvingad.
Eller som att bli insläpad i duschen och tvättad i kallvatten med rotborste, eller att få femtio slag med bältet, eller att bli tagen med enbart tigerbalsam som glidmedel. På samma sätt som jag vill, helvete då, riva sönder Mneme, klösa honom blodig och spotta honom i ansiktet. Behovet av BDSM går i vågor och det är intressant att se skillnaderna från person till person. Under isen längtar jag efter att bli slagen tills jag gråter, tills jag inte orkar röra mig, oavsett protester. Känslan av underkastelse; Dåligt på ett bra sätt... Helt enkelt.
Matlådor. Allting kretsar runt mat just nu, jag äter åter inga kolhydrater och hårdkör. Började träna igår och ska snart gå och köra ett pass till, kan ni stava till å n g e s t? Ingenting fungerar, ingenting går ihop och allting rasar i mitt huvud. Så jag lagar matlådor för att få lite kontroll över vardagen, vet man vad man ska äta vilka tidpunkter och har det förberett så har man kommit långt i min värld. Och ibland önskar jag att jag kunde gå över från att vara kär till att vara likgiltig [Bara ett litet tag], på samma sätt som man kan spola över de läskiga partierna i filmen.
Jag bokade tid för att skaffa dreads idag, röda, Röda, Röda dreads. Så nu ska jag bleka sönder mitt eget hår hos frisören, färga det med henna och sedan skaffa mig riktiga dreads i megarött. Sedan ska jag blanda in massor med synthversioner, massor med löshår och roligt dingeldangel. Bohemhemulen is here to staaay bitches!
Annars så skulle jag tränat idag... Men helt ärligt så failade planen så jag har målat naglarna i slamprött och gråtrunkat [Vilket är veckans uttryck] till problemet med huruvida jag ska gå på Borgen eller Club Wish. I och med mitt urusla humör lär det bli Borgen, känns inte rätt mot tjejerna på Wish att gå dit utan den rätta gnistan.
Bevis för att dreads is the new smexy thing;
Heh... Jag blev just tillfrågad om att vara med i "Fråga Olle"-dokumentären som sänds just nu. Först var jag rätt positiv, kul att de frågar men... Sedan har jag funderat lite. För grejen är att jag verkligen inte alls har ett behov av att prata om sex på ett personligt plan i tv, och att agera utlevnad [Läs: Knulla] i tv... Alltså jag och Mneme är inte där än. Och vi kommer förmodligen aldrig att komma dit. Det här tål att tänkas på... Onekligen.
Jag är i läget mellan mani och depression, ett uttråkat wannabe-geni som dunkar huvudet emot väggen i jakt på intellektuell stimulans, fuck vad jag saknar att studera. Vilket är ironiskt med tanke på hur illa jag tycker om den press som universitetet inger. Jag har inte tränat på tre veckor men ska börja imorgon. Och så har jag gått upp tre kg under helgens bröllop. Tre kg?! Vad finns rättvisan i detta kan man ju fråga sig...
Jag är under isen. Om vi ska vara ärliga och anledningen är lika brutalkorkad som underhållande; Jag känner mig ful. Ugly på riktigt. Och jag saknar att vara blond, jag saknar att vara blond så mycket att jag mår lite mentalt illa varje gång jag ser mig i spegeln. Jag är inte lika söt som jag var för bara några månader sedan, åtminstone inte i mitt eget huvud och det gör ont. Så jag har satt in mig själv på strikt diet och ett acceptabelt träningsschema, jag har också bokat in en tid för att skaffa dreads igen och funderar på ett flertal nya piercingkonstellationer. Jag kräver förändring och det var länge sedan behovet var så här starkt
Jag slits mellan att vara mig själv och att vilja vara någon annan, jag är en äcklig bekräftelsesökande attentionwhore [Ja, självinsikten är det då inget fel på, tackar som frågar] samtidigt som jag, för helvete, inte ens vill att någon ska titta på mig. Jag vill inte bli sexualiserad, objektifierad, nedvärderad eller avklädd i någon annans huvud. Så varför sminkar jag mig, har ångest inför en frisyr som inte är lika smickrande som den förra, går på dekadenta burleskklubbar och söker mig till sällskap där allt kretsar kring sex? Varför?
Deprimerande att jag inte kommit längre än att jag fortfarande värderar mig själv utifrån skönhetsidealen och vad vågen visar. Tragiskt att jag tycker att det är jobbigt att bli berörd eftersom jag känner mig tjock och oattraktiv. Helvete då, jag vet också att jag inte är fet, eller ful, eller dum... Men det känns så, gudarna ska veta att det känns så. Och det är rätt svårt att skriva en sexblogg då man inte känner sig det minsta kåt. Eller glad. Eller tacksam. Trots att jag har så väldigt mycket. Hur kan det ens vara tillåtet att vara misspepp när man borde må så bra? Kan någon fistfuck ma brain till normalitet tack?
"No matter how careful you are, there’s going to be the sense you
missed something, the collapsed feeling under your skin that you didn’t
experience it all. There’s that fallen heart feeling that you rushed
right through the moments where you should’ve been paying attention." - Unknown
Ta mig inte med storm, ta mig med våld.
