You can't please everyone.

Jag har på den senaste tiden fått lite kommentarer om att min blogg är lite... Egocentrerad. Det är inte jättekonstigt eftersom det finns en skribent på den här bloggen - Jag - och när jag inte orkar skriva analyserande, resonerande, inlägg om BDSM, säkerhet, safewords, bestraffningar, rapeplays och fisting så blir det mycket v a r d a g. Det finns fler anledningar också, delvis så tycker jag att många av de sexbloggar man läser är lite orimliga; Inga kan knulla som kaniner 24/7, det finns inte tid, energi eller ork till det. Och ingen lever i någon våt porrfilmsexistens all sin tid, men vissa bloggar är extremt fokuserade på penetration, kukar, fittor, orgasmer, smärta, förnedring och dominans/underkastelse. Det är givetvis okey, de är hardcoresex-bloggar men för min del är ett sådant perspektiv relativt ointressant, på samma sätt som det är relativt ointressant att lägga upp nakenbilder. Hardcoresex och nakenbilder är inte mitt fokus.

Jag tycker att det är rätt viktigt att visa upp hur människor som pysslar med BDSM också har en vardag, de har sina ordinarie liv precis som vilken annan person som helst. Vi hämtar barn på dagis, vi lagar mat, vi jobbar eller studerar, vi går ut med vänner, spelar tv-spel, gråter, skrattar, tränar på gym, åker skridskor, bakar sockerkaka och är hjälptränare åt knattelaget i fotboll, precis som vilken annan människa som helst. Det vi tycker om att göra i sovrummet har liksom inte någon direkt större inverkan på vår vardag, och jag stör mig på den extremobjektifiering och ensidiga kategorisering som verkar råda; Någon som pysslar med BDSM måste uppenbart vara kåt jämt, vara tillgänglig i alla hål för ALLA män, lägga upp nakenbilder och helst även hålla på med porr. Och en sexblogg bör ENBART innehålla s e x, för annars är det ingen riktig sexblogg.

Jag är ledsen men det fungerar inte så, man kan inte se BDSM i svart eller vitt, försök att se bortom madonna/hora-komplexet. Jag fick många upprörda mail när jag skrev ett brev till en eventuell framtida dotter [eller son], människor som vart upprörda över att jag kunde blanda in tankarna på ett barn i min s e x b l o g g?! Det gjorde i sin tur mig lite fundersam, uppenbart tycker en del människor inte att jag skulle bli en lämplig mamma eftersom jag pysslar med BDSM. Och eftersom jag sexbloggar. Dessa personer kan inte se personen bakom sexbloggen, som lever ett verkligt liv. Sedan finns det ytligare några människor [Flashback, flaschback, flaschback] som inte tycker att jag är tillräckligt hardcore, som inte vill läsa massa strunt om en vardag, de vill ha fetobjektifiering, nakenbilder, porr, porr, porr och hånar mig för ageplayintresset men inte tycker att jag verkar "genuin" i min läggning. Dessa människor ser uppenbart människan bakom bloggen, men vill inte ha den bilden, de vill ha en fantasikvinna att objektifiera - Hon som alltid är kåt, villig, som lever i en porrfilmsdröm 24/7.

Av detta kan jag konstatera att hur man än vänder sig så har man alltid svansen bak - You can't please everyone. Men jag tycker fortfarande att det är viktigt att lyfta fram människorna bakom BDSM-intresset, skrapa bort delar av objektifieringen och visa upp vardagen. Samtidigt som jag skriver om sex utanför ramarna.

Lady Saw - I've Got Your Man

I've got your man and you can't do anything about it,
You may think he is coming back to you but I doubt it,
Don't make no sence you even call him and try to work out it,
Cuz I've got your man and you can't do anything about it.

Gift dig med mig- Få en kamel!

-------- Skrivet av XXX sön 29 jan 2012 18:35 --------
Gift dig med mig och din familj får en kamel!


-------- Skrivet av Touche sön 29 jan 2012 18:43 --------
Ja, men vad ska min pojkvän få?


-------- Skrivet av XXX sön 29 jan 2012 18:45 --------
Stryk! :/

Gift dig med mig- Få en kamel!

Till alla mina beundrar på Flashback!

Jag har nyligen fått reda på att jag har en massa beundrare på hemsidan flashback, ack denna ära, jag vet inte vad jag ska säga. Jag är så glad och rörd, klackarna i taket liksom. Så jag tänkte i en ren hyllning till mina fans [Det gör inget att jag kallar er fans, eller hur? Eller föredrar ni groopies? Var inte blyga!] publicera några utdrag ur deras diskussion om min blogg med några egna kommentarer från min sida. Diskussionen började med att någon användare sökte efter sexbloggar och fick följande svar:

 Kära "Kloakdykare", jag vet inte hur jag ska formulera det här men... A) De flesta av mina formuleringar är bra. Åtminstone de som är genomtänkta, jag utger mig inte för att vara vare sig en nya Söderberg, Strindberg eller för den delen en svensk Shakespeare. B) Bloggar är ett medium där man oftast skriver ned små vardagliga betraktelser i hast, mellan jobben, mellan lektionerna, mellan livets små ögonblick. Vill du läsa någonting mer pretentiöst, mindre "Dum-jagcenrterat" [Ditt uttryck, inte mitt] så är du varmt välkommen att fråga om boktips. Jag förstår att din litterära kanon knappast är överdrivet utvecklat, det är därför jag erbjuder mig, tveka inte att kontakta mig. Sedan måste jag dessvärre meddela att jag har ett riktigt förhållande med en man som jag inte "har bitit näsan av", så hur välmenta dina spekulationer om mitt kärleksliv än är [Bara att du inte visste om denna lilla detalj visar väl hur noggrant du har läst min blogg innan du valde att "betygsätta" den] så har du fullkomligt fel.

Utöver det så skriver jag en del poesi som du så vacker citerar, kul att du fastnade för meningen, det är även en av mina favoriter, däremot föredrar jag att hålla religion utanför både min poesi, mitt sexliv och min blogg. Dina försök till ironi faller platt till marken. Och sedan märker jag att du är ungefär 44 år, eftersom du beskriver dig som "en som levt dubbelt så länge" som jag har... Jag kan inte låta bli att känna ett visst medlidande med någon som måste trashtalka en hälften så ung människas sexblogg. Det är synd om dig. Om jag framstår som "lite korkad" så kanske det beror att min blogg inte vänder sig till gubbar, gamla nog att vara min pappa. Vill du ha gratis runkmaterial, så kallade "bildböcker för vuxna" då finns det andra bloggar, och vill du ha mer insiktsfulla inlägg med bättre stavning, då borde du söka dig till sådana bloggar. Istället för att hävda att jag "skriver som en kratta". Att förövrigt ens antyda att jag skulle sexualisera mina fd elever och hitta en "storebror" bland dem är osmakligt. Men jag förväntade mig egentligen inte mer av någon som är medlem på ett sexforum där de diskuterar både pedofili och djursex.

Egentligen behöver jag inte ens skriva en kommentar till dessa medlemmars två inlägg. Användaren Kloakdykare gjorde uppenbart dessa två gentlemen mycket besvikna genom att posta en länk till en bdsmblogg utan nakenbilder. Nu är det så här att det är just pga den här typen av äckliga as som jag inte lägger ut nakenbilder, jag ser ingen poäng med att publicera gratis runkmaterial. Det finns professionella betalsidor för sådant, och andra bloggar vars författare gärna visar upp sig både i tid och otid. Men jag är beredda att göra ett deal, ett undantag från min "Inga-nakenbilder-på-bloggen-policy" och det är om dessa två användare skulle sända över några bilder på sig själva. Då lovar jag att publicera bilder på deras äckliga kukar och tapetsera dem över hela bloggen. Och då kommer det ju finnas nakenbilder. Inte på mig då, men det är ju bara en detalj.

 Ehrm... Ja... Alltså. Återigen en världsfrånvänd människa som väljer att kommentera en blogg som de inte har läst, om jag fick en krona för varje person som tycker att jag inte borde pyssla med BDSM så skulle jag i varje fall ha råd till en ny Magic Wand by now. Jag tar inga tabletter så uttrycket "pillertrillare" är måhända lite nostalgiskt pikant men knappast relevant. Sårad, utnyttjad och trampad på... Yeah. Visst. Whatever, moving on. Och att jag skulle vara precis allt jag påstår mig att inte vara... Jag orkar inte ens bemöta det påståendet, men att bedömma någons relationer utifrån "hennes mentala tillstånd", det är tragiskt. Och sorgligt. Och visar på en omognad, blandat med empatibrist och en fullkomlig oförmåga att sätta sig in i någon annans situation. Denna person umgås uppenbarligen inte i BDSM kretsar som är betydligt mer tillåtande och öppensinnade än flashback [Där man fortfarande diskuterar pedofili, nekrofili och barnporr när man inte trashtalkar min blogg...].

 Eh... Vi kan börja med att "äkclig" stavas "äcklig"... Och att jag faktiskt inte visste vad en Hipster var förrän Dreije upplyste mig om att jag var en hipster och jag var tvungen att slå upp uttrycket. Vår allas husgud Wikipedia har följande att säga om hipsters:

"Alla hipsters uppfattar sig själva som speciella och unika. De bara råkar manifestera sin exklusivitet genom att bete och klä sig på exakt samma sätt. Hipstern tar avstånd från sin tids -ismer och föraktar kollektivet; de är vidare vanligen ointresserade av politik, till skillnad från många andra subkulturer som punk eller hip hop. En hipster intellektualiserar dock gärna mode och försöker uppvärdera grafisk formgivning till konst. En hipster "konsumerar coolhet", gärna via klädkedjor som American Apparel och Urban ­Outfitters, även om de mest "unika" och svårtillgängliga varorna som eftertraktas mest införskaffas via internetbaserade auktionshus, exempelvis Ebay."

Hum... Jag tycker att det visar på höga skills att kunna berätta för mig vilken typ av person jag är enbart beroende på det sätt jag klär mig utifrån en blogg som inte visar upp några bilder...
Hipster verkar i mycket vara en konsumtionstrend baserad på mode, American Apparel och Urban ­Outfitters, affärer jag förövrigt aldrig varit inne i, de har fula kläder. [Och jag har inte på mig fula kläder. Nog om det.] Utöver detta tar jag inte avstånd från alla -ismer, jag skriver bara inte om dem. Inte heller föraktar jag kollektivet [Jag röstar rött om någon undrar] och jag är intresserad av politik, jag skriver bara inte om det. Hade jag velat skriva om politik hade jag startat en politikblogg, i rest my case.

Så... Jag har tydligen varit en äcklig estetisk hipsterkvinna hur länge som helst utan att veta om det, som skriver en otillbörligt felformulerad blogg utan nakenbilder. Vad skönt att Flashbacks användare upplyste mig om den saken, annars hade jag kunnat gå omkring i lyckligt ovetande hela livet. Nu känner jag ett desperat behov av att skriva lite mer pretentiös poesi, ta några nakenbilder för mitt eget nöjes skulle som jag i ren djävulskap inte lägger upp på bloggen medan jag svälja hela burkar med receptbelagda piller för att sedan gå på American Apparel för att uppgradera garderoben. Eller inte.

Flashbacks användare... Ni får gärna fortsätta diskutera min blogg.
Det är nämligen humor rakt över Internet.

Wish

Wish igår, dessvärre utan fina Trex men det fanns tillräckligt med kvinnligt sällskap för oss alla. Ett av problemen som jag tycker mig märka av med tjejklubbar överlag är den generella blygheten [som jag/mitt sällskap också drabbas av], är det så här att vara man kan man ibland fråga sig? Lots and lots av vackra kvinnor som man vill, men inte riktigt vågar, ta kontakt med. De är så fina, verkar så trevligt, så varför skulle de vilja prata/umgås med just mig/oss. Nåväl, nu när jag och mitt relativt oerfarna sällskap har tagit in miljön kan vi kanske börja umgås lite mer utanför vår egen lilla cirkel. Klubben var som vanligt trevlig, SLM:s lokal är utmärkt för ändamålet men ett dansgolv och en DJ saknades, jag lär själv skicka in en ansökan om att få spela musik där under nästa fest. Vi gjorde ett försök att koppla in min android till den stora musikanläggningen men eftersom mottagningen var så dålig att spotify inte ville streema så fungerade inte den lösningen särskilt bra.

Kvinnor är intressanta, jag förstår mig inte på dem och jag förstår mig ännu mindre på mig själv i kontakt med dem. Vem är jag? Undergiven? Switch? Dominant? Min nuvarande teori är att jag är undergivet monogam mot Mneme, ingen annan bör, kan eller får dominera mig. Men som dominant känner jag att det skulle kunna vara kul att leka lite på Wish, inga direkt seriösa sessioner, mer mjukt, lekfullt och omhändertagande.

BDSM VS Yoga

Idag var jag för första gången sedan operationen och tränade, 75minuter yoga stod på schemat, mest för att se hur kroppen tänkte reagera. Jag kände ingenting alls, ingen smärta eller obehag, möjligtvis en lätt stelhet efter att inte ha rört på mig på några veckor. Överlag var resultatet till belåtenhet och... Yogainstruktören var så fin. En kvinna i äldre medelåldern med en man av lockigt svart hår, en liten guldring i näsan och ett tidlöst utseende. Det slog mig under passet hur lik den lugna, belåtna, känsla som yogan ingav var den lugna, belåtna, känsla jag får av BDSM. Samma känsla - helt olika aktiviteter. Dock kände jag samma totala närvaro, blandat med att vara helt borta, fullkomligt fokuserad på nuet men med blicken riktad mot evigheten. En känsla av att vara flytande, att flyga och samtidigt vara rotad med båda fötterna på jorden. Jag kan få samma känsla av att bli slagen, slag på slag på slag, meditativt i smärtan, man vet vad man får liksom, inga lustigheter.

Imorgon ska jag skämma bort mig själv och gå till frisören för att blondera mig, det är lite väl mycket baltiskt-luder-varning på den nuvarande looken. Överlag så känner ja mig faktiskt glad och nöjd, vilket är skönt efter den senaste veckans relativt mörka sinnesstämning. Idag skaffade jag åter gymkort, jag köpte två dörrknoppar på indiska som jag ska montera på en av mina byråer som behöver stylas om. Väl på indiska såg jag att det var halva priset på reapriset på en topp som jag hade spanat på men tyckt var alltför dyr, den var liksom inte 400kr-snygg, men den var mer än väl 100kr-snygg. Så jag fick mig en grön genomskinlig kimonoliknande topp som jag planerar att ha över en riktigt raffig bh, slampigt-med-stil så att säga. Imorgon ska även jag och fina Succubus och förhoppningsvis även fantastiska Trex gå på Wish tillsammans. Jag är sugen på att dansa tills klockan 03 men vi får se hur det blir.

Bestraffning.

Mental bestraffning. Det är ett knepigt kapitel i min bok, mest knepigt är det därför att jag väldigt sällan tycker att jag har gjort något fel. Det mesta jag gör, det gör jag för att jag vill, med ögonen öppna och lampan tänd så att säga, oberoende om min aktion skulle vara en lögn, en förolämpning, ett slag eller en smekning över kinden. Jag har helt enkelt sällan ett behov av att straffas för mina aktioner eftersom jag i grund och botten tar fullt ansvar för dem själv. En annan aspekt är att jag har väldigt enkelt till självförakt och självhat, ingen kan bestraffa mig så effektivt som jag själv kan, vare sig mentalt eller fysiskt. Ingen kan få mig att skämmas eller må så dåligt som jag, men vissa människor kan trigga dessa impulser. Vissa människor skulle, om de försökte, kunna trigga mig till självdestruktivt beteende långt utöver att skära sig lite i handlederna. Jag har hamnat på akuten vid en sådan händelse, det är ingenting jag någonsin tänker mig att göra om men man vet aldrig så mental bestraffning är inte riktigt min grej.

Fysisk bestraffning då... Lite samma sak där, varför ska Mneme leta anledningar att "bestraffa" mig? Och varför ska jag försöka "göra fel" inom ramen för vårt förhållande så att han får ett skäl att slå mig? Vi är båda rätt klara på den punkten i vårt förhållande: Mneme slår mig för att han tycker att det är kul [Very sick puppy indeed], och för att han i någon aspekt går igång på det, på min reaktion, på min smärta och till viss mån på min s k a m. Själv behöver jag bli slagen [A even more sick puppy], utan bestraffningsmomentet, eftersom jag slappnar av vid smisk/stryk, det är ett sätt för mig att förlika mig med mina dåliga sidor, att genom att genomlida smärta "förlåta" mig själv för att jag är en sådan "dålig människa". Jag upprepar; Ingen kan stundom tycka sämre om mig än jag gör. Dessutom ser jag smärta, slag och smisk som en handling av ren tillgivenhet, jag känner mig väldigt nära Mneme när han slår mig, jag känner mig älskad, omhändertagen, uppmärksammad och sedd. Det är en av mina platser i solen. Och jag ser också att underordna mig stryk som en ren kärleksförklaring, jag accepterar att bli slagen av Mneme eftersom jag älskar honom, eftersom jag är kåt på honom, eftersom han betyder så jättemycket. Jag skulle inte acceptera stryk av någon annan anledning, så det här med bestraffning är inte riktigt min grej. Jag lämnar med varm hand över bestraffningar till alla andra i bättre behov av dem, men för mig personligen så fungerar det inte. Alls.

En brist på snusk.

Jag har inte skrivit särskilt mycket snusk på sista tiden, det finns en anledning till det... En rätt löjlig anledning egentligen, förra gången jag präntade ned mina inre bilder blev de liksom inte så positivt mottagna. Eller well, jag fick en kommentar som gjorde att all entusiasm dog, all glad och härlig kåthet bara... Vissnade bort. Tog inte ens två sekunder. Sedan dess har jag inte riktigt känt peppen, jag förlorade motivationen, kände mig lite förlöjligad och dum. Det sitter fortfarande i, har inte gått över än så att jag ber er att vänta lite. Lusten kommer nog tillbaka så småningom. Kanske.

Vill du ha snusk? Ehrm... Ta en kaffe istället.

I could sell your soul for a cupcake.

Jag skulle kunna sälja någons själ för en cupcake, för en muffin, sockerkaksbit eller vitlöksbröd. Jag är så horribelt sugen på kolhydrater att det bara sliter i magen av konstant hunger, detta är givetvis inte bra. Jag har gått upp ett kg under den senaste veckan och tänker gå ned det kilot och åtminstone ett till innan Dekadance Hello Kinky. Jag vill bara frossa i kladdkaka, vitt bröd, pasta och pizza samt lasagne, massor med lasagne. Man vet att någonting är fel då man drömmer erotiska drömmar om mat, om osund mat, och dessutom får dåligt samvete för att man äter choklad trots att det är en d r ö m. En sak är då säker, jag kommer aldrig mer drabbas av ätstörningar, det är liksom inte min grej [bara såååå 98], jag är alldeles alldeles för förtjust i god mat. Nu ska jag googla på "goda efterrätter ketos" och se om jag kan få fram någonting vettigt. Tills dess, några motivationsbilder:

Enkelt val, huh?

Tankar till en dotter (eller en son).

Jag har alltid hävdat att jag aldrig kommer att skaffa barn, det finns flera olika skäl varav de flesta är obehagliga. När jag var 17 var jag så sjuk i huvudet att det på många sätt är ett under att jag sitter här och skriver ut till Internet idag. Vid den tiden ansåg jag att vad ödet/gud/världen/slumpen hade utsatt mig för förmodligen hade förstört mig emotionellt som socialt för livet. Jag skulle aldrig kunna skaffa familj, aldrig kunna lita på en man, aldrig känna mig ren, fri och lycklig igen. Jag var dessutom övertygad om att detta inte skulle ändras, jag var förstörd för livet och med den insikten var det kanske inte direkt underligt att depressionen knackade på dörren. Big time. Men tiden läker, klyschigt nog, alla sår och med åren har jag insett att... Jag inte behöver straffa mig själv fullt så hårt som jag har gjort. Att bli våldtagen är hemskt, så horribelt att det knappt går att beskrivas, men det blir faktiskt bättre. Idag är det runt 4 år sedan jag blev våldtagen och för varje dag blir det allt enklare att leva.

Gudarna ska veta att jag har haft återfall, ofta i form av andra sexuella övergrepp. Vissa har jag utsatt mig för själv i likgiltig brist på överlevnadsinstinkt, andra har bara... Hänt. Men jag upptäcker världen igen, långsamt, och drar successivt ned på självhatet. Och vet du, jag inser att tanken på dig inte är så främmande längre. Jag börjar smått tro att du är möjlig, även om du aldrig kanske kommer att existera, även om jag kanske inte kommer bli den som föder dig, så är du inte en omöjlighet, inte en ouppnåelig dröm för någon som trott att hon förlorat allt. Missförstå mig rätt, nu svamlar jag, jag menar bara att jag börjar se ljuset igen, en klar bild av framtiden som inte innehåller självdestruktivt beteende och förakt. En vacker dag kanske vi kommer vara en familj, du, jag och din pappa. Jag vet att du har en mormor och en morfar som skulle älska dig, mer än allt annat, helt kravlöst. Jag vet att ni skulle förtjäna varandra.

För varje dag blir det ljusare älskling, och om det är så att ödet/slumpen/gudarna vill det så kommer det bli jag som föder dig. Jag vill tro att jag inte kommer bli olycklig utan dig, om det skulle vara så. Jag vill tro att jag en vacker dag kommer kunna säga som min mamma gör; "Många säger att småbarnsåren är de bästa, men jag har aldrig sett det så. Jag tycker varje dag är den bästa. Varje enda dag." Det är några år tills vi ses, så mycket är jag säker på, men jag vill bara att du ska veta att... Du är ingen omöjlighet längre. Jag tänker på dig. Kärlek - Mamma.

Manpuppies!

I simply can't love the simple...

Jag har tendenser att förälska mig i det omöjliga, eller om än inte omöjliga, i det horribelt svåra, det krångliga, det bökiga, den enkla vägen är aldrig den jag väljer först i förälskelser, det måste vara en utmaning. Det lätterövrade är aldrig lika intressant, även om småsaker i vardagen också kan ge tillfredsställelse. Jag har ett nytt projekt på gång nu, en gammal antik stege som jag tänkte renovera och göra till en tänkbar bekänt att hänga kläder på. Stegen kommer ingå i den kollektion av möbler som jag arbetat på till och från sedan tre år tillbaka, sammanhängande för dem alla är den träolja jag använder, mörk mahogny [Guess i'ts time to show you that i'm so much more than a pretty face...].

Det finns vissa problem när man handskas med gamla möbler, särskilt sådana som har levt ett hårt liv utomhus innan det kom i min ömma omvårdnad, det första problemet är träkvalitén. Det gäller helt enkelt att bedöma huruvida möbeln ifråga är värd att renoveras och inte bör få möta vår herre i form av brasved. I det här fallet är jag en smula tveksam, stegen har tre stora sprickor i grundträt, dessutom kommer jag kanske behöva byta ut en stegplanka. För det andra gäller det att bedöma ifall arbetsansträngningen är värd resultatet. Eftersom jag i grunden är en äckligt materialistisk människa brukar jag göra ett snabbt överslag i hur mycket jag skulle få betala för en liknande färdigrenoverad möbel i någon exklusiv butik, tänk er Spiti eller Bazar. Nu råkar jag veta att en dylik stege är värd 1200kr på blocket orenoverad och över 4500kr i en inredningsbutik. Fair enough med andra ord, renoveringen är värd resultatet, dessutom tycker jag om möbeln ifråga, den är robust, vindpinad och sliten efter att ha agerat äppelplockarstege i en herrans massa år. Den förtjänar att bli slipad, renoverad, inoljad och sedan spendera sina dagar som en snygg accessoar i ett dekadent orientaliskt sovrum.

Sedan så kommer det tråkiga jobbet som går ut på att slipa av alla gammal färg, något pucko har nämligen målat stegen i äckelgrön möbelfärg, dessutom verkar färgen ha varit rinnig och dan. Not pretty. Där är jag/du nu, det är den tristaste delen i hela resan, att grovslipa möbler är ungefär lika roligt som att se gräset gro, dessutom är det klurigt eftersom man inte vill skada trät eller splittra det. Nåväl, en sak i taget, först grovslipa, sedan limma ihop några sprickor med trälim, sedan kanske använda plastic trä för att fippla till lite andra misstag.

There is no rest for the wicked and I simply can't love the simple... Things. Det är tur för mig och Mneme att han är klurig som fan, annars hade det här aldrig funkat.

...but I'm not in love with you anymore

Jag har haft en gammal flamma i flera år, och... Jag har varit så passionerat kär i henne. Så där brutal töntigt jättekär sedan jag var 17år. Hon finns med bland de människor jag respekterar mest, finns med bland de där varmaste minnena jag har av de personer som jag genom åren tyckt mest om. Idag såg jag henne på facebook, fula, vidriga facebook, och kunde konstatera att hon inte alls ser ut så som jag minns henne. Hon är inte vacker längre, inte på fotografierna som knappast under bättre omständigheter ens skulle göra henne rättvisa. Jag såg ingen skönhet hos henne och den attraktion som varit levande i 5 år dog. I'm not in love with you anymore, baby. Det känns lite sorgligt, men jag accepterar, hon var förmodligen den enda kvinnan jag skulle kunna tänkt mig att leva ett helt liv tillsammans med. Att det inte blev så berövade världen en het lesbisk romans, men gav den istället en slyna [Moi] och en sexblogg [That you're reading]. Fair enough kanske man kan tycka. Men jag saknar henne, I really do, she is the one who got away, och ibland tänker jag varma tankar om henne, en kärleksfull tanke ut i cyberrymden... But I'm not in love with you anymore, baby, and... I think it's for the best.

I plan to be a really fun wife...

En OCD-femme fatale med matfetisch och osäker anknytning.

Är det så här normala människor har det? Jag menar, jag går upp, äter frukost, går till jobbet, jobbar, går hem, äter middag och sedan fipplar jag med annat [fråga inte vad] tills jag går och lägger mig. Det känns på många sätt underbart, jag har inte något som ens påminner om den ångest jag hade inför mina studier, hur jag ständigt kände mig otillräcklig, hur jag ständigt kämpade och lika ständigt förlorade mot mina egna förväntningar. Prestationsångest trots ett medelbetyg på B, duktig-flicka-syndrom i kubik, gråtattacker på badrumsgolvet och receptbelagda piller i väskan. För att klara vardagen.

Jag skulle kunna leva med det här, helst med ett annat jobb, men fortfarande. Kommer bli ännu bättre i slutet av månaden då jag ska betala mitt oförskämt äckligt dyra gymkort. Jobba, träna, festa, träffa vänner, lyssna på bra musik... En egen lägenhet på det och jag har plötsligt ett riktigt liv. Är det så här normala människor har det? Kan jag kanske få fortsätta vara hyfsat lycklig? Kan jag kanske till och med börja studera igen och fortfarande få vara hyfsat lycklig?

Jag beställde en del pärlor från ett företag över Internet för några dagar sedan och idag kom de, fina gröna glaspärlor och små metallblad i kopparfärg. Snart hoppas jag att de nya dreadsen också kommer med posten, de är röda och några vita candycanes. Ibland känns det så mycket, så stort, hela livet. Då tänker jag att jag bara skulle vilja ha ett rött bulligt 50-talskylskåp att sätta upp fina fotografier och meddelanden på. Det skulle dessutom vara fyllt med mat, tomma kylskåp gör mig nervös. Massor med grönsaker. Och fil. Och ost. Och grapefrukt! Och kryddstarka korvar med hög kötthalt. Samt soltorkade tomater, vitlöksost, ännu mer grönsaker och rotfrukter. Riktig mat. Då har jag kontroll över vardagen, ljusa rum, välfylld kyl och nybäddad säng med rena lakan. En komplex människa som finner trygghet i kontroll över vardagen. En OCD-femme fatale med matfetisch och osäker anknytning. Hell yeah. Thats me, baby.

Men har du mens eller?

Jag lider just nu av grav PMS med påföljande mens, it sucks bad thank you very much. Jag blir gråtmild. Och depressiv. Och tycker att det är mest synd om mig i hela vida världen. Vilket hade varit okey om jag inte generellt får tvångsbeteenden och mår dåligt psykiskt. PMS är visserligen en bitch mot alla men gudarna ska veta att även om jag råkar ha höfter gjorda för att föda barn så har jag en hjärna som inte alls kommer överens med vare sig hormoner [höfter] eller äggstockar.

Så jag mår dåligt över precis allt, över hatmail via darkside, över mitt arbete, över att jag är en sådan värdelös människa, över att jag och Mneme aldrig träffas, får relationsångest, tycker att jag är en värdelös flickvän och att jag inte kan ta hand om min hund ordentligt. You name it, allt negativt som kommer i min väg förstoras upp tiofalt. Och så gråter jag. När jag inte är elak, dryg, svår eller arg. Skulle någon komma med kommentaren "Men har du mens eller?" så skulle jag förmodligen bli hysterisk. Och som vi vet botas hysteri bäst med orgasmer. Dessvärre är jag inte alls på humör för någonting alls ens i närheten. Jag vill bara gömma mig med en kanna te, choklad, smisk och en varm vetekudde på magen. Blä.

"Världsliga njutningsmedel" eller "En Baristas bekännelser..."

Dagens bikt: Jag har... Skämt ut mig som Barista. Jag har slutat dricka kaffe. Det är lite som potensproblem för en man kan jag tänka mig, vagt generande men jag kan inte ta piller för att lösa problemet, möjligtvis borde jag uppsöka en psykolog. Jag har alltid älskat kaffe. Särskilt en god skummad latte, kaffe är - liksom choklad - ett av de få världsliga njutningsmedel som gör livet värt att leva. Och sex givetvis men nog om det just nu. Det är pinsamt för mig att inte dricka kaffe, vägen dit gick dessutom av ett rent misstag. Husets kaffebryggare gick sönder, eller snarare; Började brygga en dryck som nästa, men inte riktigt, var helt och hållet olik kaffe. Blask med en vag smak av kaffesump. Inte trevligt. Och eftersom jag är en rätt lat människa lät jag problemet vara och började dricka te [Jag switchar liksom inte bara gällande BDSM].

Sedan gick det några dagar och jag beställde en latte, den smakade inte alls bra men eftersom cafépersonal sällan är utbildad för att a) sköta en espressomaskin och b) kaffebönorna alltför sällan är färska så störde det mig inte alltför mycket. Jag tänkte att det helt enkelt var en tillfällighet. Jag ljög för mig själv. Fy. Nu har jag provat flera olika typer av kaffe på flera olika caféer, men det är inte gott... Jag är ofrivilligt avgiftad från koffeinet. It sucks. Så numera är jag alltså inbiten tedrickare, pinsamt.

Annars så har jag varit på IKEA och köpt en typ av doftljus som luktar äppelpaj, bytt ut mina dörrknoppar på garderober/lådor mot de nya indiska som jag köpte i London förra året och fortsatt brodera på mina dreads. Jag har dessutom beställt ett nytt rött helhår som jag tänkte använda på Dekadanca Hello Kinky, vilka kläder jag ska ha är än dock oklart... Sedan så maratontittar jag på tv-serien Supernatural och är lite kär i både Sam och Dean. Och ärkeängeln som hjälper dem i season 6. Jo visst att jag är monogam, men man får väl titta... Eller?

Erkänn. De skulle få ligga. Båda två. Samtidigt.

Vi som kallar oss vackra...

Ibland avskyr jag att vara vacker, att vara fåfäng, att göra det bästa med de förutsättningar som jag har fått genetiskt av mina föräldrar. Jag är söt, faktum är att jag är mer än söt, jag ser förbannat bra ut. Alltsom oftast känns det som ett hån med tanke på de negativa aspekter som följer med på köpet. Jag har få kvinnliga vänner, det finns få kvinnor som inte känner sig hotade av mig eller av det jag representerar, de vill inte umgås med mig och de vill garanterat inte att deras pojkvänner ska umgås med mig. Jag är farlig för deras självkänsla och deras förhållande. Jag har även få manliga vänner. Som inte en eller två gånger försökt få mig i säng. Vägen till en manlig vän känns i många fall svår och snårig, jag ska tacka nej till sexuella inviter samtidigt som jag inte vill förstöra deras självkänsla eller vara elak. Oftast fuckar jag upp någonstans på vägen och då är det jag som är en jävla bitch eftersom jag "lurade dem" att tro att de skulle få sex. Hur jag än vrider mig känns det oftast som om någon vill ha någonting av mig, oftast vill de ligga, jag tackar nej och sedan kan vi bli vänner. Kanske.

Det är även svårt att söka jobb, svårt eller lätt, beroende på. De flesta av mina kvinnliga kollegor avskyr mig vilket är rätt oförtjänt, och chefens man har fula-gubben-blick när han tittar på mig. Nu när jag går på jobbintervjuer så hoppas jag att det ska vara tre typer av människor som intervjuar; Bögar, kvinnor med stark självkänsla eller lyckligt upptagna män. Vissa dagar vill man vill man bara skrika "Don't hate me because I'm pretty" till hela världen. Men det gör man inte, istället fladdrar man lite med ögonfransarna mot killen på The coffiehouse och får en gratis skorpa till kaffet.

Ikväll är jag ensam, det blir så ibland, kanske går det över tills imorgon.

When did this...

I could be your favourite Barista...

Jag har varit dålig på att skriva den senaste tiden - Förlåt. Men sanningen att säga är det inte så mycket som händer, jag och Mneme träffas väldigt sällan eftersom vi arbetar helt olika tider. Jag håller just nu på att byta jobb, det är rätt bekvämt att sökajobb utan stress samtidigt som jag givetvis skulle vara nöjd med ett nytt jobb till sommaren. Jag riktar just nu in mig på olika baristajobb även om jag förmodligen med min utbildning skulle vara mer kvalificerad för receptions/kontorsjobb. Men jag känner att jag inte direkt vill sitta vid en dator, om så bara för några månader, däremot skulle jag vilja lära mig sköta en espressomaskin bättre, det var länge sedan jag gjorde en rekorderlig latte. Så igår sökte jag 11 olika tjänster, vi får se om någon svarar. Ett nytt jobb skulle kunna resultera i en del positiva aspekter så som lön satt av facket, OB och mer ledig tid på helgerna när alla andra också är lediga. Visserligen är mitt nuvarande jobb inget helvete, men sanning att säga så skulle det vara skönt att få komma därifrån till ett företag som inte sköts med vänsterhanden. Det här att få lönen på utsatt tid, inte behöva tjafsa om skattesedlar och lönespecifikationer skulle onekligen göra mitt liv lite lättare. Att dessutom ha fasta jobbtider, en heltid, utan att tjafsa om schemat varje gång man är på jobbet skulle också underlätta lite. Nu har jag jobbat i samma butik i ett år, oftast bara helger men under 5 månader heltid, och jag skulle inte direkt sakna stället om jag fick en annan tjänst just sayin'.

I could so do that, I could be your favourite Barista...

I rest my case...

Don't mess with me, sucker.

 Följande kommentar fick jag på mitt statusmeddelande att medlemmen Talisman på Darkside.se. Och jag förstår verkligen inte syftet, vad försöker användaren uppnå? Tycker jag någon är ful brukar jag generellt sett hålla tyst om det, min mamma uppfostrade mig nämligen rätt väl... Men med vissa människor verkar uppenbart inte ha fått artigheten med modersmjölken. Det finns vissa människor som tycker det är... Ogint att hänga ut människor på diverse bloggar. Generellt sett håller jag verkligen med, å andra sidan så hänger jag inte ut en verklig människa, jag hänger ut en internetanvändare [Ett så kallat "forumtroll"]. Och jag kommer inte att sova mindre gott om natten för den sakens skull. En sådan ont kvinna är jag.

Dagens bikt!

Dagens bikt: Ibland laddar jag upp bilder för att jag vill ha sexförslag som jag kan avvisa och beklaga mig över sen. Det är i sin tur ett listigt sätt att informera min omgivning om att jag är snygg, utan att för den skull framstå som skrytsam.

Steampunkbohempyssel och monogamitankar.

Ursäkta frånvaron här på bloggen, det finns två anledningar till den. För det första så håller jag på att sy, jag syr in pärlor, röd tråd, stenar, berlocker och nycklar i blonda dreads. Det hela håller på att få en stil som i det närmaste är piratlik, jag föredrar dock att kalla dem steampunkbohemisk, the best of two worlds helt enkelt. Vissa dredas har jag bara trätt på bjällror, andra har jag broderat med röd sytråd, vissa skulle kanske kalla det häxknutar men personligen tror jag inte direkt på sådant, jag tycker bara om utseendet. Och sedan massor och åter massor med bronspärlor, träpärlor, röda glaspärlor och dussintals av små små nycklar och kugghjul. Det tar tid att göra i ordning ett sådant helhår med dreads som jag just nu pysslar med, tid och kärlek, tur att jag har mycket av båda. Jag ska lägga upp en bild av mitt arbete när jag är klar.

Sedan så funderar jag över det här med män. Jag får så många erbjudanden, oftast så undrar de vad jag vill ha, vad jag söker, vad jag inte får i min nuvarande relation. Vad de kan assistera mig med, då givetvis enbart sexuellt. Så jag funderade idag, om det fanns någonting som jag saknade, men jag ställde mig likgiltig. Sinnet var helt tomt [utöver en vag tanke om jag ska byta ut den röda sytråden mot svart] och kallsinnigt, lika avlägset som månen, lika hånfullt benvitt. Finns ingenting jag direkt vill ha, finns ingenting som någon kan ge mig som jag inte redan har. Kanske är denna känsla grunden i monogami, den här likgiltigheten som verkar vara så attraherande för andra. Jag betraktar dem plötsligt inte alls som sexuella objekt, jag objektifierar inte, jag ser en människa, inte en kropp, inte kött. Och uppenbart tycks det vara en utmaning, att se om man kan bygga attraktion av tom luft. Så tröttsamt.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli monogam till hundra procent, trodde liksom inte riktigt att det var min grej och helt ärligt kan jag inte säga att det emotionellt var ett medvetet val. Det verkar snarare vara rent instinktivt, kroppen och medvetandet tycker sig vara upptagna, butiken är stängd för alla utom ägaren liksom. Jag undrar hur det gick till egentligen? Inte för att jag är missnöjd alls, jag bara funderar över hur det kommer sig...

Alltså det här med X...

Alltså kan vi prata om det här med X, jag har nämligen några stycken. Säg i runda slängar ett tiotal som jag faktiskt varit tillsammans med ett tag [i någon konstellation] och jag är inte alls särskilt trakterad av att träffa dem. Eller höra talas om dem. Eller att ens "bara vara vänner". Gudarna ska veta att jag ens sällan vill se ett one night stand två gånger, och hade jag velat det hade det hetat ett two night stand, inte sant? Jag är bara radikalt ointresserad av att omge mig med människor som jag har haft en relation med, i min värld kommer vi aldrig kunna bli vänner, blotta tanken är naiv.  Häromdagen blev jag x-attackerad, han rusar fram emot mig, försöker knäcka mina revben i en tillgiven omfamning och undrar hur det är med "hans lilla kanin". Jag hade inte blivit mer förvånad om jag blivit nedtrampad av en hjord enhörningar. Låt mig förklara en sak, jag och denna man bröt inte upp under vackra omständigheter, och att därför bli omfamnad såg jag som mycket konstigt. Att han dessutom använde ett gammalt smeknamn kändes i det närmaste löjligt.

Vad skulle Magdalena Ribbing gjort i en sådan situation? Inte vet jag men jag lyckades att åter samla ihop min värdighet och komma med någonting extremt välformulerat liknande "Öh, släpp ned mig." [Ett vackert drag från min sida om jag får säga det själv]. Så där står jag med mitt X, som jag fortfarande inte riktigt slutat tänka på i negativa ordalag och hans nya tjej [Den nya "lilla kaninen"?], som verkar tycka att det hela är ungefär lika jobbigt som jag gör. Så han presenterar oss, resultatet blir ungefär som att släppa ned två katter i en för liten potatispåse och skaka om. Hon är kort, söt, rödhårig och stirrar på mig med fientligt smalnande ögon. Om hon bara visste hur lite intresserad jag är av att ta hennes karl ifrån henne, jag har redan haft honom liksom och det gick ju inte ens bra den första gången. Med tydlig äganderätt tar rödtotten ett tag i X's muskulösa överarm och jag stirrar på dem, inom mig väldigt lycklig över att jag a) Har slutat dejta män med mer muskler än hjärna och b) I en vag undran om hon har lärt X plocka upp sina skitiga kallingar från köksgolvet än.

X undrar översvallande om jag vill ta en fika med dem och prata gamla minnen, rödtotten vid hans sida dör nästan vid frågan men lyckas i en beundransvärd prestation klämma fram ett leende. Jag känner hur jag börjar flina. Inte så mycket illvilligt som roat och tackar nej, jag föredrar att hålla alla mina X på en armlängds avstånd. Så jag ser paret försvinna nedför Götgatan, på ett sätt var det lite bra att träffa X, jag blev åter påmind om att han inte per se var vare sig elak eller dum, han var bara naiv och alltför oskuldsfull för att kunna hantera den kvinnotyp som jag råkar tillhöra. Men nåja, man lär sig någonting av varje relation. Nu vet jag att man aldrig bör dejta män med lägre IQ än sitt skonummer, alltid något [Hur snygga muskulösa kroppar de än kan tyckas ha].

Med öppna ögon och lampan tänd...

Alla psykologer jag någonsin har talat med har alltid förr eller senare glidit in på hur mitt sexliv är, ofelbart. Lustigt nog är det en fråga som jag sällan eller aldrig har lust att diskutera med en hjärnskrynklare, mitt sexliv är privat och helig mark för alla myndighetspersoner. Jag känner mig kränkt av att bara få frågan, oftast känns frågan dessutom baserat på mitt alternativa utseende. För jag har inte än mött en psykolog som inte ser BDSM som någonting a) Negativt, b) Alternativt sätt att hantera trauma eller c) Självskadebeteende. För jag är ju bara en ung kvinna vilket automatiskt gör att jag inte på något sätt är kapabel att ta vara på min egen sexualitet [Dvs om jag ens har en sexualitet, råder delade åsikter om den saken].

Det händer inte bara att psykologer utan även att hobbypsykologer/välmenande moralpredikare ger sig på mig angående BDSM, oftast inleder de försiktigt med att de inte tror att jag har ett sunt sexliv. Och går vidare till att förnedra mig i detalj över vad jag tycker om, vad som skänker mig både njutning och sinnesfrid. Och medan de babblar på om "sunt sex" och PK-feminism så tänker jag tillbaka på senaste gången jag och Mneme hade sex. Fantiserar ofelbart om naken hud och dryga leenden, om slag med bälte, örfilar, vanligt sex, fisting, analsex och tigerbalsam. Om kuk långt ned i halsen medan jag knullar mig själv med en dildo i någonting som närmast kan beskrivas som en dekadent feberdröm men som stundom är min vardag. Jag har slutat förklara fördelarna med BDSM, det är som att predika för döva, de har redan bestämt sig om att vad jag gör är fel. Då är det roligare att bara le sött och lent svara att vad de än kan föreställa sig, vad än deras smutsiga små medvetanden kan åstadkomma i sexuell synd, det har jag med stor sannolikhet varit med om. Med öppna ögon och lampan tänd, njutningslysten och slipprigt våt. Skamlöst.

Operationsärr efter 1 månad - The ugly truth

Ärren blir faktiskt vackrare med tiden och framförallt så har jag ingenting emot dem. Jag kan utan tvekan lära mig leva med utskurna bröstvårtor och ärren det medför. Och alla som tycker de är groteska känner jag enbart ett lätt medlidande med, de förstår inte alls poängen eller priset som man måste betala för att realisera sina mål.

Utöver det så har jag börjat tröttna på en karlsort som efter min operation varit rätt aktiva för att få min uppmärksamhet, det är alla dessa [ursäkta uttrycket, bare with me] tattare som vill berätta för mig exakt hur mycket snyggare jag är med plasttuttar. Jag vet att mina bröst förr inte var perfekta, det betyder dock inte att jag var missnöjd med hela mig, att jag var en bröstmässig freakshow. Och jag stör mig på alla som välmenande säger att jag var väldigt ful förr i jämförelse med hur jag ser ut nu. Ni som gör det kommer aldrig få l i g g a. Bara så att ni vet. Mneme har hittills gjort det absolut mest värdefulla uttalande hittills och det är att han inte direkt bryr sig om mina nya bröst, de är inte viktiga. Jag älskar honom för det. Ännu mer. Kodordet, även för uppskattning, kallas r e s p e k t, och att berätta för mig hur ful jag var förr är inte en komplimang över hur jag ser ut idag. Hur man än lägger fram det.

Någonting nytt för IKEA kanske?

Är det här någonting för IKEA kanske? Jag kan se annonsen framför mig: "Sängstommen KINKY - Byggd i massivt ekträ med kraftiga stolpar, klarar av även de hårdaste av lekar. Järnringarna och beslagen är handsmidda och klarar allt upp till 110kg, lås till stupstocken ingår ej men kan köpas separat, finns att hämta på lagerhylla XXX."

Boob out - 28 dagar gamla opererade valpar.

Mina valpar är idag 28 dagar gamla och jag börjar bli van vid dem även om det fortfarande känns underbart att prova alla gamla kläder och se hur annorlunda de sitter. Att se sig i spegeln och förnöjd konstatera that it's looking goooood. Jag känner mig så hemma i min kropp, så kåt, glad och tacksam. Här är lite bilder några med sportbh, en utan bh men med tejp och till sist två bilder med min gamla bikini som är sorgligt härligt mycket för liten.

 

Kukfixering, man vill väl ha lite stil på sina kukar, right?

Jag kommer förmodligen aldrig kunna sluta fascineras av mäns kukintresse, framförallt sin egen kuk men också andra mäns kukar men då giiiivetvis bara i forskningssyfte. Jag har aldrig varit tillsammans med en man som inte mätt sin kuk en eller flera gånger. Då både längd och omkrets, i syfte att få veta huruvida han har större/mindre kuk än genomsnittet. Jag förstår mig verkligen inte på detta knepiga beteende, den kvinnliga motsvarigheten skulle vara att jag stack in någon typ av linjal i fittan för att se hur många cm djup jag är. Detta skulle givetvis kunna appliceras både oralt och analt likaså. Men varför? Jag ser liksom ingen poäng att veta hur många cm kuk jag kan få in i olika kroppsöppningar. På samma sätt skulle jag som man vara rätt ointresserad av hur många cm kuk jag skulle kunna köra in i min partner, syftet med sex är enligt mig [Olikt många allmänna åsikter] inte ren penetration. Helt ärligt tycker jag att det finns en viss homoerotisk touche över denna kukmätning; Mmmh jag har minsann större kuk än de flesta karlar. Är inte denna självbelåtna tanke lite... Knepig? För den implicerar ju indirekt en fantasi om oändligt många andra kukar, och jag skulle se en fantasi om oändligt många kukar som en latent längtan efter lite redig homoerotik.

Vart kommer den här kukfixeringen ifrån? Och varför är det så många både män och kvinnor som lider/njuter av den? Jag har varit tillsammans med tre män med extremt stor kuk, en av dessa då jag enbart var 17 år och gudarna ska veta att sex mellan oss två inte var enkelt. Jag var en tight liten 17åring [F ö är jag fortfarande tight om än fullvuxen, tackar som frågar], han var 27år med över 22cm rätt grov kuk. Jag tror ni förstår problemet på ungefär samma sätt som att det kan vara jäkligt knepigt att pressa in en rund boll i ett fyrkantigt hål, visst går det men enkelt är det inte. I vårt fall krävdes det halva Sveriges samlade glidmedelsproduktion och över två timmars uppvärmning. Sex var ett projekt som krävde tid och planering, inte för att det skulle vara skönt då, utan för att det skulle vara uthärdligt. För min del. Jag var inte särskilt bright som 17åring. Numera är sex fortfarande ett projekt men bara för att det ska vara skönt och då har vi istället sex i tre, fyra, timmar istället för ren uppvärmning/töjning.

Nu ska jag förklara en grej, och ni manliga läsare ska inte bli upprörda, arga eller ledsna nu men, vi kvinnor... I grund och botten är de flesta av oss rätt  o i n t e r s s e r a d e  av er kuk. Chansen/risken att er manliga vän/kollega/chef/bartender/PT/datatekniker har funderat över er kuk än den där random kvinnan på stan med de stora brösten och de slampröda läpparna är överhängande. Get used to it. Det är ni som är kukfixerade. Inte vi. Eller i varje fall inte de flesta av oss och i varje fall inte fixerade vid random kukar i världen. Man vill väl ha lite stil liksom, även på sina kukar. 

Glad, kåt och tacksam.

Alltså. Igår skulle jag sova över hos Mneme. Bara sova, givetvis, eftersom jag idag skulle upp och jobba klockan 08:30. Efter att ha ätit middag och haft en allmänt trevlig kväll hos några goda vänner så åker vi alltså hem till Mneme där jag duschar och gör mig klar i superhastighet eftersom jag vet att jag ska upp och jobba dagen efter. Sedan går jag och lägger mig och det dröjer inte länge fören Mneme gör mig sällskap. Så ligger vi sked ett tag, Mneme smeker mig över rumpan och undrar om jag kanske inte skulle vilja ha lite smisk för att kunna sova bättre. Jag svarar stoiskt att det inte går eftersom jag ska upp och jobba. Två sekunder sedan lägger jag mig på mage och ber om smisk själv, för det här med självdisciplin är ingenting jag regelbundet utövar. Så får jag hundra slag, som sedan blir tvåhundra slag eftersom hundra faktiskt var alldeles för litet så jag pressar ansiktet mot kudden med Mnemes andetag i nacken och känner mig smårusig av adrenalin och endorfiner.

Sedan skulle jag bestämt sova. Men så råkade Mneme smeka mig över rumpan, och undrade varför jag var så våt, för inte kunde det varit så att jag blev upphetsad av att få smisk!? Och plötsligt borrar jag in naglarna i Mnemes axlar och skakar av en orgasm, sedan låg vi och kelade. Eller jag livsstilsdominantade mig med så där typisk äganderätt, smekte Mneme över ansiktet och kysste honom brutalt. För att på en sekund switcha från upphetsad domina till kåt slampa med Mnemes fingrar långt ned i halsen. Sedan ligger jag på sängen och blir munknullad [Tricket är att slappna av i halsmusklerna uppenbarligen] innan Mneme tillslut kommer i min mun. Ehrm... Sova var det ja! Men den tanken var naiv eftersom jag fortfarande var kåt... Och Mneme var inte trött. Så istället så smeker jag mig själv med den nya leksaken medan Mneme tillfredsställer mig... Sedan vi knullar ytligare en gång. När jag tittade till var klockan plötsligt 04:00.

Nu sitter jag hemma efter en lång lång låååång arbetsdag och känner mig nästan död. Men det där sexet var så värt tröttheten på jobbet. Jag skulle göra om samma sak igen, och igen, och igen om jag fick chansen. Så sant som det är sagt; Hellre en glad, kåt och tacksam slyna i sängen än tio trötta slynor på jobbet [That didn't make any sense, I know... Sorry...].

En motvilja mot att berätta allt.

Inspirationen sviker mig ibland, jag vet inte vad jag ska skriva och har varit i en smärre svacka. Dessutom har jag börjat få mer tid över till den verkliga världen, fylld med verkliga människor. Även om det nu finns massor att skriva om så börjar jag också känna en viss... Motvilja mot att berätta allt. Det är mitt, och jag bevakar det själviskt.

Men... Jag skulle kunna berätta för er hur jag såg på Mneme igår, för första gången på sex dagar och kände en ovanlig blandning mellan självklarhet och ren och skär panik. Självklarheten kommer ifrån hur mycket jag tycker om honom, och rädslan ifrån exakt samma sak. Att älska någon är att göra sig sårbar, att ha den här typen av extremt och beroendeframkallande sex med någon som man dessutom älskar, det är nästan som att ge någon en kpist efter att ha ritat en röd måltavla på magen samtidigt som man håller upp en skylt med orden "Snälla skjut mig här!". Det är så enkelt att vara kall, svår och tuff när man inte har några emotionella band, så enkelt att vara likgiltig och ignorant då. Och det är ett helvete den dag då man inser att man inte är så jävla oberoende, då man inser att man faktiskt har investerat, att det finns saker att förlora [Att man kan förlora allt] om den här personen försvinner.

Jag skulle kunna berätta om hur jag kan kramas igen, utan att mina tuttar är i vägen och jag skulle kunna berätta massor om mina valpar. Jag... Visste egentligen inte vad jag hade att förvänta mig efter bröstoperationen och varje dag så upptäcker jag någonting nytt med valparna. De senaste dagarna så har jag märkt att de inte alls är så hårda som de har varit tidigare, nu gungar de lätt med resten av kroppen när jag rör på mig. Boobsen känns dessutom mycket mysigare att ta på nu när det inte är som att krama två stora hårda apelsiner. En annan positiv överraskning är att jag har fått behålla all känsla i bröstvårtorna och dessutom för första gången någonsin kan bli upphetsad av att någon tar på mina bröst. Det är svårt att förklara men plötsligt inser jag varför många kvinnor och män tycker att bröst inte bara är sexiga utan även erotiska, att tillför någonting i en sexakt. Och hur jag faktiskt kan sitta gränsla över Mneme och på någon nivå njuta av hans händer på mina bröst, det är intressant och helt nytt.

Eller så skulle jag kunna berätta om fördelarna med att inte börja jobba fören klockan 12:00 en fredagseftermiddag när man är hemma hos sin älskare under natten. Om hur mycket jag har börjat tycka om att bara hångla och hur Mneme slår mig för att han vill, och min förr ständigt närvarande ågren för att han slår mig för att jag skulle vilja det existerar inte längre. Mneme slår mig för att han vill det, that smug bastard, för att han tycker om att gnugga in salt i sår och berätta för mig vilken liten painslut jag är. Jag skulle kunna berätta för er om hur hög man kan bli på rena endorfinerna som slagen inger, och om hur jag bara vill gå i ide och bli kelad med eller våldsknullad och örfilad efteråt.

Jag skulle kunna berätta om hur jag gråter på riktigt, hur hela jag skakar och hur desperata små tjut pressar sig ut ur min strupe. Direkt efter orgasm och hur Mneme håller om mig, jags kulle kunna berätta om hur tom jag känner mig efter de ögonblicken, efter tårarna, efter att all spänning har släppt. Jag skulle kunna berätta i förtroende att jag aldrig har upplevt det med någon annan, och hur rädd jag ibland kan bli, den rationella delen av mig, när jag med ansiktet pressat mot Mnemes hals inte har kontroll över min egen emotionella reaktion. [Jag skulle kunna berätta om hur rädd jag är över att han en vacker dag ska förskjuta mig efter en sådan känsloyttring och hur hudlös man blir efteråt].

Och jag skulle kunna berätta om tre val varav två var snuskiga och ett var välbehövligt men tråkigt. Och om hur jag fick välja själv och det slutade med att jag rider Mneme analt och inte alls är så dominant som jag brukar vara när jag är [Läs: Får vara] överst. Och hur tillfreds jag blir av hans njutning, av hans orgasm. Hur bra det känns att kunna ligga sked igen och hur trygg jag känner mig där. Hur glad jag blir när jag frågar om det vore okey ifall jag gick på en parmiddag för dominanta/undergivna med en annan man och Mneme inte genast svarar jakande utan surt säger att det beror väl på. Vad vi ska göra. Och hur jag inte alls har ett behov av att gå på någon parmiddag för dominanta/undergivna med en annan man. Jag skulle kunna berätta för er hur rädd jag är för att bli tagen för tråkig i sängen för att jag inte kan ta traditionella initiativ, hur det allt mindre känns som ett problem.

Det finns så väldigt mycket att berätta, men jag väljer att behålla ännu mer för mig själv för jag vet inte riktigt vad jag ska skriva och har en smärre svacka. Dessutom så börjar jag också känna en viss... Motvilja mot att berätta allt. Man kanske gör det när man har mycket att förlora?

Incestnovell om mental våldtäkt.

Hon skulle ringde på dörren precis som vi skulle kommit överens om, eller vänta, inte exakt, förmodligen skulle hon vara två minuter sen. Enligt mig klocka då som går fem minuter före, men det spelar egentligen ingen roll för jag letar bara efter en anledning till att hata henne, att göra henne illa. Till utseendet är hon precis min typ, liten och petit, rött halvlångt hår och mörka ögon. Igår gick vi på stan och kelades, kysstes, hon visade mig alla sina tatueringar och jag klappade henne som en kattunge. Dörrklockan ringer igen, jag får nästan dåligt samvete över vad jag håller på att göra, nästan men inte riktigt. Jag öppnar dörren med ett varmt leende, hon är precis så fin som jag kommer ihåg henne, säkert två decimeter kortare än mig och kurvig på ett sätt jag aldrig skulle blivit utan operationen. I mina ögon är hon perfekt, om än något översminkad, lite väl utstuderad. Hon ler lite osäkert, kommer in i hallen och tar av sig jackan. "Du är försenad...", min röst är förbindlig, "Jag vill att du går rakt fram och sedan svänger till vänster, väl därinne ska du dra upp kjolen och ta av dig trosorna, luta dig mot väggen och titta ned i golvet." Hon bleknar under allt det där vidriga sminket, nickar snabbt och gör som jag säger. Jag följer tyst efter henne in i rummet där du finns. Och du är fullkomligt överraskad över att få besök av en liten rödtott vars trosor ligger på golv och som svankar mot din vägg på ungefär samma sätt som jag brukar att göra. Jag flinar lite inombords för mig själv vid ditt uppenbara bryderi över hur du i hela fridens namn ska hantera situationen, utöver det ignorerar jag dig. Ikväll är du, liksom hon, bara ett redskap för min fantasi. "Det här är Bella, hon kommer att vara med oss ett litet tag ikväll." Jag finner det ändå för väl att presentera den halvblottade gästen innan jag åter ignorerar dig.

Smidigt går jag fram emot Bella, glad över att jag valde en så fin flicka, glad över att jag slipper känna mig äcklad och enbart kan njuta av tillfället. Någonstans kan jag höra hur jag smånynnar, ett märkligt oroande ljud i den här kontexten, allt medan jag drar med händerna över vår besökare. Jag omfamnar henne bakifrån, smeker hennes bröst och hon är precis så lång att hon kan lägga huvudet mot min axel. "Du är en liten hora, en liten äcklig, patetisk hora." Jag hör hur hon flämtar till, möter min blick, en fullgod anledning till att åter visa henne sin plats. Utan vidare drar jag upp hennes kjol, smeker henne över rumpan innan det första slaget kommer, hon snyftar till. Stackars liten, klarar hon inte av lika mycket smärta som hon påstått kommer det här bli en väldigt jobbig natt. Jag vrider på huvudet och ser på dig, du vet förmodligen fortfarande inte vad du ska göra. Slänga ut oss? Njuta av skådespelet? Delta? Jag ler provocerande och slår flickan en gång till, önskade inom mig att hon var du, att det var du som andades stötvis, flämtande, att det var du som svankade mot mig och utan ord tiggde om mer stryk. Du vet precis vad jag tänker, och jag fortsätter slå flickan. Först mjukt, nästan tröstande, sedan hårdare, hundra slag blir tvåhundra, trehundra, jag hämtar ett bälte och känner mig nästan berusad. Du sitter kvar med avvaktande ögon och mörk blick, att du ser på är nästan bättre än att själv slå dig. Flickan är mitt substitut, min docka och min kelgris, allting du vägrar vara, samtidigt så är hon bara kött för mig, oviktig och ersättningsbar.

Långt bortifrån höra jag snyftningar, små patetiska skrik, och när hon tillslut sjunker ihop på golvet är det hundra slag kvar till tusen. Jag tar ett tag om hennes hår, vrider upp hennes huvud mot mig. "Lovade du inte att vara en duktig flicka?". Hon nickar, ömkligt, jag släpper omedelbart bältet och ger henne en lavett. "Svara mig, lovade du inte att vara en duktig flicka under hela kvällen?". "Jo Touché." Tårar håller på att smeta ur sminket, jag stryker henne över ansiktet och gör det värre, nu ser hon verkligen ut som en hora, som ett litet luder. "Sedär, du kan ju bara du vill. Nu är det hundra slag kvar, och du ska acceptera dem. Förstår du?" Hon nickar igen men jag låter det passera för den här gången, jag är trots allt inte omänsklig. Sedan placerar jag mitt knä på hennes korsrygg och slår hundra slag på baksidan av hennes lår, utan att tveka, utan att pausa, jag är i en avtrubbad sinnesstämning av endorfin och adrenalin. Hon kämpar givetvis emot, det... Gör ingen skillnad alls. De sista tjugo slagen skriker hon hysteriskt innan hon tystnar, kryper ihop gråtandes på golvet medan jag håller om henne, vaggar henne och viskar hur duktig hon har varit.

Jag börjar tro att du har stelnat i fåtöljen, du behöver onekligen ruskas om, hånleendes smeker jag flickan över kinden och tittar emot dig "Det där... Lillasyster, vet du vem det är?" Hon sneglar blygt upp på dig och skakar på huvudet, gömmer huvudet emot mitt bröst och är plötsligt den mest bedårande lillasyster jag någonsin haft. "Det är storebror, kommer du ihåg vad jag sa? Vad du skulle få göra efter att du hade tagit emot din bestraffning?" Hon nickar lite vilset, jag pussar henne uppmuntrande på kinden. "Seså, ingen idé att vänta..." Jag reser mig, tar ett hårt tag om hennes hår och går fram emot dig medan hon kryper på alla fyra bakom mig, fortfarande småsnyftandes. Du tittar på mig som om jag inte var riktigt klok, som om jag var fullkomligt vansinnig, och vem vet? Kanske är det inte långt ifrån sanningen. Jag pekar på golvet framför fåtöljen mellan dina särade ben. "Plats." Jag lutar mig fram emot dig, kysser dig hårt, krävande, biter dig i underläppen så att jag känner blodsmak i munnen och du känner hur någon plötsligt har båda händerna på insida av dina lår. Hur någon knäpper upp din gylf och du har ingen aning om vad du ska göra. Jag slickar dig över kinden, spinner smeksamt "Det här är vår nya lillasyster storebror, hon ska suga din kuk nu, jag lovade henne det om hon uppförde sig fint..." Jag sätter mig på knä bredvid henne, tar en av dina händer, tvingar dig att smeka mig över ansikte och dina fingrar finner min mun som av egen vilja. Samtidigt ser jag hur du med svarta ögon, förbannad, förödmjukad och äcklad tar ett tag om lillasysters hår och börjar munknulla henne brutalt. Jag kan inte låta bli så jag hånler igen. Triumferande.

Happiness!

Ärr, kolhydrater och kupstorlek F70

Jag har sedan jag opererade mig och började äta kolhydrater fått sämre hy, inte dålig, så långt skulle det aldrig få gå men... Markant sämre, jag var först osäker på vad som orsakade förändringen. Jag åt starka tabletter, kroppen hade varit utsatt för en chock av guds like och jag hade också slagit om min annars så nyttiga kost totalt. Så jag har peelat och använt special ansikscremé, alovera och så vidare. Det har fungerat i viss utsträckning men nu när jag åter har slutat äta kolhydrater så börjar huden bli markant mycket bättre. Kolhydrater är ondska, åtminstone för min hy och bara några dagar utan dem gör underverk.

Rent viktmässigt ligger jag åter på 65.5kg, det vill säga bara 0.5kg mer än innan jag opererade mig vilket bör ses som någonting positivt. I början på februari kommer jag vara tillräckligt återställd för att kunna träna, tills dess är planen att fortsätta med kolhydratsfri kost och gärna gå ned 3-5kg till. För att klassas som slank med en längd på 1.78m bör jag ligga på omkring 60kg, sedan är planen att börja bygga muskler, sådana där smidiga, starka, seniga muskler som man ser på dansare. Så träningsformerna lär bli afro, latinfusian, yoga, core och bodypump, möjligen kommer jag även att vilja prova på kampsporten Kali för att se om det är någonting för mig.

Jag bytte åter tejp på ärren idag och de är fortfarande ingen vacker syn, det blir dock enklare för vare gång, det gör inte ont längre och jag blöder inte. Jag fick häromdagen reda på att jag numera har en 70F-kupa, före operationen hade jag 70B, det är en stor förändring kan man onekligen säga. Många flickor säger att deras operationer var bland de bästa som de gjort i hela sitt liv, jag... Måste hålla med dem. Operationen har fått mig att conecta mer med min egen kropp, jag känner mig hemma i den nu på ett sätt som jag inte gjorde förr.