When it rain it pours...

Jag försöker leva på ett sätt som gör att jag inte ångrar någonting i efterhand, det är inte alltid enkelt. Du kan inte kontrollera allt och alla omkring dig, men du kan kontrollera dina egna handlingar. Jag försöker att leva på ett sådant sätt att jag inte ångrar någonting i efterhand, men det är inte alltid lätt, vare sig att vara sann mot sig själv, eller andra.

Jag har redan skrivit att jag börjat med en ny ångestdämpande medicin som de två första veckorna brukar göra livet rätt jäkligt för den som tar tabletterna. Jag är inne på vecka ett nu och har, tacka gudarna, inte haft några direkta biverkningar mer än jag varit trött och känt mig mer känslig än normalt. Saker jag generellt sett skakar av mig har sårat mig, människor runt mig känns mer påträngande och musik, röster, ljus skär i ögon och öron. Sådant händer, det är priset man får betala för att leva.

Jag har inte mått direkt dåligt men har också undvikit situationer, människor och miljöer som jag vet kan påverka min negativt. Men vissa saker går inte att påverka... Typ som cancer. Och död. Under loppet av mindre än tre månader har både min farmor och mormor fått cancer, min farmor har fått cellgifter men min mormor ligger just nu på IVA. Jag tror egentligen ingen av oss i familjen tror att hon någonsin kommer att lämna sjukhuset igen, döden är brutal och uppslitande, den lämnar inget åt slumpen. Och den får oss att vilja ställa saker till rätta, får oss att vilja försöka betala alla skulder, förlåta alla misstag.

Min familj krymper med oroväckande hastighet, vi splittras och jag ser dem försvinna inför mina ögon. Samtidigt så kan ingen stanna tiden, vi kan bara göra det bästa av situationen, bita ihop inför det oundvikliga och glädja oss åt det vi har. Leva på ett sätt som gör att vi inte ångrar någonting i efterhand. Jag har Mneme, och det finns fortfarande många levande att bry sig om. Men under dessa premisser, när man står och stirrar en katastrof på båda sidorna om familjen i vitögat... Då blir allt annat rätt litet, rätt trivialt, prestige och sårad stolthet, det blir så fjuttigt.

Jag försöker leva på ett sätt som gör att jag inte ångrar någonting i efterhand. 
Det regnar här i Stockholm idag, men det är en fantastisk värld vi lever i.
Ibland är det så lätt att glömma.