Jag ville bara säga...

Jag ville bara säga att du är en av de vackraste människorna jag någonsin har träffat. Och för varje gång jag möter din blick tycks min värld bli en aning större, med dig i närheten blir verkligheten färgglad. Och visst är du 'sprickorna i spegeln', ibland osäker, oresonabel, oregerlig, ibland trasig, svår och ibland kanske något av en dramaqueen men vi är samma/lika. Ibland avspända bohemhemuler och ibland nojjiga hattifnattar.

Och jag vill rista in mitt namn i din hud så att du inte glömmer bort det, glömmer mig, märka dig på alla tänkbara sätt. Och även om jag vill ha dig. På det där intensiva sexuella sättet som betecknar en förälskelse. På det där sättet som får mig att klösas hårdare än jag borde, trycka mig närmare, smeka mer vågat så vill jag inte äga dig.

Så.... Jag hoppas att du vill ha mig, på det där intensiva sättet som betecknar en förälskelse. Och jag önskar bara att... Att din värld... Ibland när du möter min blick, att den blir en aning större. Att din verklighet blir färgglad, de tillfällen då jag finns där.

Sommar och en resa i tiden.

Nackdelen med sommaren är att det är helvetiskt varmt. Fördelen med sommaren är precis samma sak. Jag är inte helt förtjust i väldigt varmt klimat, i varje fall inte om jag förväntas vara aktiv mitt på dagen, däremot passar det min insomina utmärkt eftersom jag sover bäst i en siesta några timmar mitt på dagen, säg mellan 12-16. Och om jag nu måste masa mig ut så blir det ständigt klädtrassel eftersom jag inte klarar av att ha någonting tajt på mig. Jag vill ha stora luftiga tyger, långklänningar, kjolar eller haremsbyxor.

Men verkligheten är trevlig, jag har gjort det jag ska för dagen och märkt att den kroppsskrubb jag köpt på Body Shop vid namn Sweet Lemon verkligen doftar som lemongodis. Detta kombinerat med en mild jordgubbsparfym [också inköpt på Body shop] gör att jag vandrar omkring och doftar godis. Annars så har jag äntligen tagit mig för att tvätta min afrikainspirerade klänning som jag köpte för ett tag sedan, så nu hänger den och soltorkar på verandan. Eventuellt har jag den imorgon, eventuellt inte. Vi får se. Och snart ska jag ut i solen till en park med alkoholfritt periskovin och en filt. Jag ser fram emot det, trots hettan.

Och jag gick igenom alla mina gamla bilder och hittade den här bilden från sommaren 2008, var den inte fantastiskt söt?

  

Sommaren 2009 var det lite annan färg som gällde, då var jag istället rödhårig.

 

Sommaren 2009 hade jag även en cyberloxperoid då jag var en månad i London

 

Sommaren 2010 var jag silverblond [och knubbig] och en liten aning goth.

Sommaren 2011 hade jag även min "ariska" period där jag vurmade för stil, makt och 50tal

Sommaren 2010 var jag också lite bohem och skaffade mig silvervita dreads

 Sommaren 2011 klippte jag av alla dreadsen pga att min praktikskola inte tillät dem och rakade sidecut

Och nu har jag tagit tillbaka den silvervita färgen och ska skaffa rasta om några dagar.
Ombyte förnöjer tror jag...

A poem I like to call: 'lill miss Touché'

I am a switch, a bitch and attention whore

A painslut and Do-Me-Queen

 I want everybody in the room to fuck love me.

[And they do, moste of 'em do.]

Jag blir kåt av förbud och min syn på relationer är rubbad.

Jag börjar successivt inse att min syn på förhållanden är en smula... Rubbad. från att ha varit stenhårt monogam har jag gått till lekfullt lösaktig och nu vet jag inte riktigt vart jag står. Vad jag känner eller tycker. "Man vet aldrig vad som händer" säger M medan han förstrött smeker mig över håret "Men jag har inget intresse i att bli någons pappa, jag har redan varit där." Jag är inte intresserad av att ha någon typ av manlig auktoritet som bestämmer över mig längre. Ett 24/7 förhållande av något slag, även om det inte är uttalat, skulle kväva mig med förödande effektivitet. Och jag ser inget behov av en vardag samtidigt som det är allt vad jag önskar mig. Vi vet båda vad vi inte vill ha, men frågan är vet vi vad vi vill ha... Vet någon egentligen det?

Och Mneme är sitt vanliga jag. "Du är dålig, Touché, så dålig att du är bra". Sitter i fönstret och röker. Tittar på mig. Jag älskar att se honom så, det hela känns hopplöst taget från en 50tals film där jag ligger på mage i sängen. Och jag minns en annan natt och en annan kropp vars röst spann "Du är så vacker" i mitt öra. "Det där med skönhet" svarade jag med stela läppar "kan jag inte göra något åt. Jag har det utseende jag har." Det är sant, och där andra ser skönhet ser jag likgiltighet, för min självinsikt är sjukskriven gällande positiva sidor.

Och jag blir kåt av förbud. Säger du åt mig att vi inte borde ha sex så kommer jag ofelbart försöka förföra dig, stryka mig emot dig som en kelen kattunge, svanka och spinna fula saker jag vill att du ska göra med mig i ditt öra. Säger du åt mig att vi inte ska ha sex så kommer jag inte nöja mig förrän din självkontroll brister. Förrän du skuldmedvetet är nära att ta mig och tanken "Men bara lite?" svävar i ditt huvud. "Bara lite sex, bara en gång, bara jag får komma, knulla henne" allt medan jag suger av dig, smeker dig, smeker mig själv och uppför mig på ett sätt som intet på något sätt kan rubriceras som anständigt. För jag tänder på destruktivt sex, på samvetsbetungande sex, på den sexuella formen av heroin, som du vet skadar men som är för skönt för att försaka. Och tycker jag du är vacker blir jag ofelbart dominant, då vill jag göra dig illa och höra dig kvida i smärtblandad njutning. [Om du låter mig göra det] Och jag kan bita dig i läppen så att det jag nästan får blodsmak i munnen, borra in naglarna i dina bröstvårtor och andas in dina stön. Din smärta och tillfälliga undergivenhet är som ecstasy för mig, jag vill ha med och se blod samtidigt som jag vill beskydda. Ta hand om. Och du håller mig hårt om högerarmen och påminner mig med ett mjukt leende om att du stoppar min blodtillförsel. Det gör mig lika svag som när du smeksamt lägger dina händer om min hals och tar min luft, visar vem som bestämmer. För jag kan raljera hur mycket jag vill, du är starkare och hanterar mig med en nästan barnslig lätthet. Jag njuter skamlöst av att du kallar mig "liten" och skulle du viska "lillasyster" medan du långsamt tränger in i mig så är jag såld. För det är som heroin för mig, destruktivt sex, och jag kan inte motstå tillfället när det kommer.

Öppet brev till mitt 17åriga jags pojkvän.

Hannes. Ibland känner jag att vi måste prata, Hannes. På ett sätt som vi aldrig pratade när vi var tillsammans. Eller snarare jag känner att Jag ska prata. Du ska hålla käften och lyssna, Hannes. Och jag lovar att inte dra en brandsläckare i huvudet på dig den här gången. Det var barnsligt och omoget gjort, visst, men efter den sista våldtäkten du utsatte mig för så kan vi kanske säga att jag inte var helt mentalt balanserad. Bara så att du förstår. Hannes.

Jag... Tänker på dig en hel del, Hannes. Trots att det var två år sedan vi träffades sist och fyra år sedan vi var tillsammans. Och jag undrar om du tänker lika mycket på mig. För, Hannes, i varje älskare jag skaffar mig, i varje man jag är attraherad av och känner tillit till så söker jag efter Dig. Efter drag av dig. Efter dina barnsliga raseriutbrott och dina kallhjärtade plattityder. Efter din självcentrerade världsbild och din översittarmentalitet. Och när jag ser de dragen i en man jag är nära, om jag bara så känner av dem blir jag sjuk. Sjuk, Hannes. Och jag måste blunda så som jag gjorde så många gånger tillsammans med dig. Blunda för att ansiktet annars avslöjar all den smärta som finns inuti.

Och, Hannes, det var du som bröt ned min grund och självförtroende. Det var du som förklarade för mig att jag inte kunde suga kuk och inte var snygg nog för att någonsin duga. Det var du som ville att jag skulle gå ned i vikt och alltid bära smink runtomkring dig. Ditt äckliga, patetiska, vidriga as. Och, Hannes, jag har fortfarande problem med att suga kuk på grund av dig. Jag kan inte gå ned på knä utan att minnas ditt vidriga leende när du berättar för mig hur värdelös jag är. Hannes. Du är grunden till de flesta av mina komplex, de flesta av mina nojor, de flesta av mina paranoior och min ångest. Jag kommer nog alltid ha kvar minnet av när du slår mig. Mitt framför min familj. Eller när du sparkar mig. Mitt framför din familj. Du var som ett själviskt bortskämt barn, Hannes, uppfylld av ditt eget välbefinnande och villig att försaka allt och alla för att få vad du än ville ha.

Så, Hannes, vad jag vill egentligen vill säga, Hannes, är att jag tänker på dig. Nästan varje dag så ryggar mitt medvetande tillbaka från det faktum att du fortfarande befläckar världen med din blotta existens. Ett år, Hannes, tog du ifrån mig och det har tagit mig fyra nya år, Hannes, att hantera den spillra till människa du lämnade efter dig. Men det som ändå grämer mig mest, Hannes, är att jag i varje man jag är attraherad av och känner tillit till söker efter Dig. Och ibland kan jag se Dig i deras ögon, okontrollerat barnsligt raseri, cynisk känslokyla eller hånleende förakt. Och då är jag 17 år igen. Då är jag ensam med dig, Hannes. Utan en plats i solen. Utan något som helst skydd, Hannes. Annat än att blunda, så du inte ska veta hur illa du gör mig.

Märkliga drömmar.

Det humoristiska med insomnia är mellanläget mellan sömn och vaka; Jag drömmer sjuka detaljrika drömmar, de simmar genom medvetandet som små små silverglimmande fiskar. Flyktiga men ständigt närvarande. Den här gången drömmer jag att du och jag ligger i din säng, själva delen när vi har sex drömmer jag inte om men jag vet att vi har haft det. Drömmen börjar sekunderna efter orgasmen.. Jag känner en behaglig utmattad lojhet i kroppen och skulle spinna som en nöjd kattunge om jag kunde. Du sover redan bredvid mig med lakanet uppdraget över midjan, annars helt naken och sårbar. Oskuldsfull, men jag är tillfredsställd och anblicken av dig väcker inte den slumrande dominan utan snarare en viss ömhet. Kärlek.

Jag ligger naken på sängen med en arm över din bröstkorg och huvudet vilandes på din axel. Jag kan höra dina hjärtslag och för en sekund är allting Perfekt. Allting är i harmoni och jag är verkligen zen-mistress-of-the-world innan jag märker att... Sängen står mitt på golvet på mitt jobb. Det är inte behaglig halvskymning omkring oss längre, det är kliniskt vitt ljus och en halvmeter bort står ett större gäng ryska turister och börjar bli småirriterade över att jag inte verkar vilja gå upp [NAKEN!] och hjälpa dem i kassan. Jag får en smärre blackscreen mentalt. Du sover, det är bra för jag tror du skulle få panik annars. Hur kom vi till mitt jobb? Hur förflyttades sängen dit och hur ska jag göra med kläder? Det finns bara ett täcke och det vill jag inte låna från dig eftersom du garanterat skulle tycka situationen var mer jobbig än jag gör. Det är bara att klistra på det bästa försäljarleendet, gå upp spritt språngande naken och börja jobba... De ryska turisterna ser lätt skeptiskt på mina piercade bröstvårtor innan jag vaknar...

Märkliga drömmar. Mycket märkliga drömmar. Den här "celibatgrejen" har uppenbart inte ett sunt inflytande över mig... Jag behöver lite redig terapi i from av... Fysiska övningar. Tillåt mig spinna.

...

Ibland skulle jag bara vilja kunna gå hem till mig, ett hem som bara var mitt. Öppna dörren, gå in, låsa den bakom mig och få frid, tystad, lugn och någon typ av mental känsla av att kunna slappna av. Lika beroende som jag är av andra människor, andras kött, andras kroppar, medvetanden och känslor, lika trött och utmattad blir jag av att så sällan få vara ensam på riktigt. Och jag önskar att jag kunde dela mig i flera, massor, vara överallt samtidigt så att jag slapp göra någon annan ledsen. För jag går sönder på insidan och prestationsångest blir ofantlig av att inte kunna åstadkomma perfektion. Jag har aldrig tid. Jag är alltid på väg någonstans och just nu rusar jag med alarmerande hastighet emot en vägg som jag är osäker på om jag kan undvika.

Och jag gråter inombords när dina läppar nuddar min panna. Alltid.

Abnormalt naturliga, den nya looken.

Utseendefixerad. Jag vet att jag är utseendefixerad.  Idag har jag ätit kolhydrater vilket ger mig en måttlig ångest, jag är rädd för att gå upp i vikt. Jag väger fortfarande omkring 5-8kg över min perfekta målvikt, något som grämer mig och som jag aktivt arbetar med att få bort. Och jag är så ambivalent till utseende, just nu är jag blond och har varit det i snart ett år. Är det tid att byta [bekänna] färg? Ska jag göra om mina dreads igen? Massor med smala, smala långa dreads med massor med smycken och bjällror. Så fint. Ska jag pierca mig mer? Tatuera mig? Jag känner ett begär efter förändring i kroppen, ett behov av abnormalitet, av förändring, av blod, bläck, metall och smärta. Jag måste förnya och föryngra, bli slankare och mer slimmad. Allt jag vill är ju bara att dansa men nu har gymmet lagt ned kurserna över sommaren, mitt hjärta gråter.

Och jag söker ständigt efter vad som är rent från smuts och synd, varje gång jag ser skönhet ser jag ett naturligt ansikte, utan metall och smink. Jag vill ha långt kvinnligt hår igen och naturligt röda läppar. Hy som honung, persika och liljor. Jag vill söka efter det abnormalt naturliga, om det var en kombination av glass skulle den smaka kallt te, salta kyssar och solvarma smultron. För jag vill ha silverringar i öronen, mer piercingar och tatueringar i praktfulla orientaliska mönster. Och jag inser någonstans att insidan aldrig kommer låta utsidan gå från det abnormala, för det vore en lögn mot världen och spel för gallerierna. Vi är inte normala, inte någonstans [What a sick puppy!] 'cause there aint nothing leaner, meaner, or obscener than Hyena. Och vi kan våra signalvärden. Så vi behöver förändring... Hjälp oss att hitta rätt väg.

A poem I call: 'The Talk'

Okey. Vi både är här nu, vi har insett att vi kanske tycker om varandra lite grann och nu måste vi eventuellt ha 'the talk' för att reda ut vad i helvette vi ska göra med oredan vi skapat. I varandra. Du inleder med att du har en älskarinna, jag är inte blir inte direkt förvånad över något annat än min egen 

A V U N D S J U K A

Jag vill inte att någon annan ser på dig som jag gör, tar på dig som jag gör, njuter av dig som jag gör. Vill inte. Och jag hävdar som så ofta att jag inte behöver vara den enda kvinnan men [Helvette då!] jag vill vara den mest älskade kvinnan. Du fortsätter med att du inte riktigt vet hur vi ska fortsätta, jag tänker:

L I T E  SEX  K A N S K E?

[Vissa tror att kvinnor är rent emotionella varelser som inte blir kåta, de har sanslöst fel,
ibland är det bara fittan som bestämmer och i ditt fall är det garanterat så. Bland annat.]

Och nej, nej, nej givetvis måste du inte älska mig just nu. [Men lite kärlek skulle ju överlag sitta fint]. Du behöver inte heller ligga med mig nu [Det går ändå inte på 1,5 veckor] Och nej, jag har inte heller Någon Aning om vad som måste göras, för jag är verkligen en emotionell idiot, men ibland... När vi är tillsammans så kan jag skönja en eventuell framtid i ögonvrån. Det blinkar till så där snabbt. Så att jag inte vet om jag verkligen såg rätt eller om det var en synvilla. Men jag är inte en flicka med "för alltid" i ögonen för i sinnet har jag bara "Nu-och-så-länge-alla-har-roligt". Kanske blir det "för evigt". Mycket senare.

Men nu vill jag mest l e k a,  k e l a,  k y s s a s. Jag tänker märka dig genom att klösa dig sönder och samman. Sprida bit- och blåmärken över hela din kropp för att visa alla att du är M I N. Och jag när du håller om mig så bryr jag mig inte om din andra älskarinna, eller om du så skulle ha hundra tusen fallna kvinnor vid dina fötter.

Så om du började "The talk" vill jag nu avsluta det med... Att låt mig märka dig. Låt mig visa världen att jag varit hos dig. Varit med dig. Rivig, slitit, klöst och bitit dig.

[Det är väl trots allt inte alltför mycket begärt? Eller?]

Vem är jag nu? Utan mitt sexuella jag?

Jag har sedan jag under traumatiska omständigheter förlorade oskulden haft en rätt ambivalent attityd inför sex, den var starkare i tonåren och har successivt tonat av under de senaste två åren. Attityden började med att jag hade väldigt svårt att ha sex med personer som jag faktiskt älskade eftersom sex var så starkt kopplat till våldtäkter och övergrepp. På många sätt kände jag mig också sviken varje gång som någon som sade sig älska mig ville ha sex med mig, det var som om alla övergrepp spelades upp igen men den här gången stod någon som jag tyckte om för de vidriga handlingarna. För att göra en lång smetig historia kort och koncis så blev jag en smula avtrubbad och/eller störd under den här tiden av mitt liv vilket har resulterat i att jag numera har svårt att visa tillgivenhet på andra sätt än just via sex. Jag var tvungen att på något sätt hantera de sexuella övergrepp jag råkat ut för så jag tog saken i egna händer och skaffade mig en egen sexuell identitet som effektivt går på autopilot. En rovdjursaktig jag-äter-karlar-som-dig-till-frukost-attityd, blandat med en alltid-tillgänglig-tendens och glad-kåt-och-tacksam-mentalitet gör mig väldigt sexuellt användarvänlig mot de som jag låter komma mig nära.

Jag blir väldigt osäker av att inte alls känna mig det minsta sexuell. Eller så blir jag helt enkelt väldigt osäker av att inte kunna spela på min sexualitet, vad är jag värd utan den? Vem vill ha mig när de inte kan få min kropp på köpet? Det är inte bara mitt celibat som spökar utan... Smärtan. Jag har fortfarande förbannat ont och blotta tanken på sex får mig att må illa. Och jag har bara vilat bredvid en man, någonsin, som inte verkat vilja ha min kropp mer än mitt medvetande. Jag är kött i första hand och person i andra, det är så jag dresserats. Sova och vakna upp utan smärta. Snälla gör det möjligt.

Idioti över Internet: Konsten att inte kunna förlora med stil....

Jag får som vanligt hundratals mail på hemsidan Darkside.se. De flesta ids jag inte svara på eftersom jag har en hel del bättre saker för mig men ibland -Ibland- måste jag bara försöka förstå hur vissa av de män som skriver till mig tänker. Då kan det ibland verka som om jag hånar dem... Detta är givetvis inte alls sant, jag är bara välvilligt nyfiken. Idag fick jag följande mail:

-------- Skrivet av belial999 ons 22 jun 2011 15:16 --------

WOWOWOWOW
Ajag är äldre fast ser mkt mkt yngre ut- idag fick visa leg på systemet.....

men du är otroligt fin
superfin bild och presentation
vad gör du roligt idag?
Johnny
ps är halvitalienare halvfransman

-------- Skrivet av Touche ons 22 jun 2011 15:37 --------

Kan du inte författa ett mer genomtänkt mail än det där är jag inte intresserad.

-------- Skrivet av belial999 ons 22 jun 2011 15:44 --------

inte just nu- då jag jobbar samtidigt o du har inte en aning vad mitt jobb innebär

-------- Skrivet av Touche ons 22 jun 2011 16:01 --------

...borde du i sådana fall verkligen skriva raggmail på jobbet?
Inte för att det är min sak att säga men har du inte tid att formulera dina mail för att du jobbar borde du nog inte skicka dem alls.

-------- Skrivet av belial999 ons 22 jun 2011 16:45 --------

 återigen gör du natagande på andra
fråga!jag tog ledigt idag men eftersom jag har en ledande position inom bolaget var tvungen att gå in o jobba hemmifrån ett par timmar
förresten, har du aldrig tänkt att lite blont hår och fina ögon gör inte en klokare,,,du bör tänka lite innan du skriver till folk vad de gör- om det är bara det du tror att de gör. Fråga

-------- Skrivet av belial999 ons 22 jun 2011 16:46 --------

 ber dig EJ BESVARA med FLERA MAIL
tack

-------- Skrivet av Touche ons 22 jun 2011 17:27 --------

Eftersom du inte direkt uppmärksammade mitt meddelande om att jag vänligt men bestämt undanbeder mig mail som ser ut att vara formulerade för och av analfabeter anser jag mig ha rätten att skriva ett litet svar till dig. För det första så kommunicerar vi över Internet med hjälp av skrift; Skriver vi som om den underliggande betydelsen vore "Jag kan inte stava, snälla kom och hjälp mig" så kommer de flesta inte bry sig om ditt mails innehåll utan bara se de yttre felen. Personligen har jag svårt att ens förstå vad du menar med det du skriver, jag vet inte om det är vad vi skulle kalla en "språkförbistring" mellan våra olika multimodala kommunikationssätt eller om du helt enkelt bara är slarvig.

Oss två emellan så skulle jag skämmas lite över mig själv om jag vore 36 år och skickade dylika raggmail till småflickor. Och om vi ska fortsätta på din inslagna bana med att blont hår och fina ögon inte gör någon klokare så har du helt rätt. Mitt utseende gör ingenting för min intelligens eller min förmåga att kommunicera. Varken från eller till. Dessa förmågor är snarare sådana som har givits mig via mitt genetiska anlag. Och jag blir lite trött på människor som drar in utseende i diskussioner som snarare rör integritet och social fingertoppskänsla. Jag skulle inte acceptera raggmail som dina om jag så vore ful som stryk, för jag skulle fortfarande vara mig själv. Och jag tar inte skit. Inte från dig eller någon annan medelålders karl över Internet. Allt detta kan jag säga till dig utan att något är baserat på ditt utseende.

Tänk dig för i framtiden.
Mvh,
Tocuhe

Ny dag - nya äventyr.

Okey, efter gårdagens eh... Horribla händelser så känner jag mig lite ur fas. Inte så konstigt kanske, och jag har fortfarande en obehaglig känsla i magen. Jag är dessutom inte tillåten att ha sex eller bada på två veckor. Att inte bada ser jag inte direkt ett problem med, jag avskyr stränder och badhus... Faktum är att jag avskyr nästan alla platser där mycket människor tar av sig alltför mycket kläder offentligt. Och att existera i samma vatten som de gör... Min OCD tycker inte om tanken, resten av mig håller för ovanlighetens skull med.

Och jag är lite nyfiken på hur bröstoperationen kommer att kännas. Då blir man i varje fall nedsövd [Tacka de mörka gudarna] och fri från smärta under själva ingreppet. Och igår pendlade fina M mellan viljan att klappa på mig tills jag somnade eller helt enkelt bara slå mig medvetslös, på ett omtänksamt sätt. Jag skulle inte tackat nej till något alternativ eftersom jag är inte ser någon som helst poäng i att vara vid medvetande när jag har ont. Skulle jag få möjligheten skulle jag sövas under Alla jobbiga ingrepp, mer än gärna när de försöker ta blodprover. Enligt min enkla åsikt är vi lite väl liberala till piller då det kommer till att kurera psykiska problem och lite väl snåla när vi kommer till smärthantering.

En del av mig tycker dessutom att det är rätt skönt med två veckors påtvingat celibat. Jag vill inte bokstavligt talat fucka upp mig själv, en annan del ser fram emot det faktum att jag kommer slippa oroa mig för p-piller, dagen efter-piller, kondomer och annat tjafs. Jag är noggrann med mina partners och har aldrig någonsin fått en könssjukdom så det är inga problem. Att bli gravid däremot har alltid varit en av mina största rädslor.Hur många historier har jag inte hört om skräckscenarion angående oönskade graviditeter, panikslagna aborter och hysteriska efterföljder. Det är ett under att det föds några ungar alls i Sverige med tanke på den sexualupplysning som råder i skolorna. Själv har jag fått mig en extrem tankeställare angående moderskap.

Men nu ska jag bädda om, damma och dammsuga om det fungerar. Bränna rökelse för att få bort all inbillad doft av blod och sedan duscha varmt i någon timme. Mental och själslig lugn. Inre och yttre ordning.

Spiral - Några ord om smärta.

Jag har alltid varit väldigt ambivalent till smärta, delar av mig kan ta rätt mycket. Så länge jag vet att det jag känner smärta för inte skadar mig permanent så kan jag ta en hel del. Smärta ifrån ett brutet ben däremot, den suger ut mig all energi. Knivar i magen på grund av min nya spiral, den smärtan gör mig

vansinnig vansinnig. Vansinnig. Vansinnig. Vansinnig
För att smärtan är inuti, och jag får sjuka tankar om att riva ur den. Spiralen. Om att ta knivar och skära ut den ur min kropp. Sedan kommer obehärskad gråt medan jag klöser mig där jag kommer åt. Jag pysslar inte med kreativ ångesthantering när läget är kritiskt, jag tar vad jag hittar. Vad som fungerar.

Och hos doktorn var det sanslöst surrealistiskt. Jag var för första gången på länge nära att bara släppa kontrollen i ren panik. Det gjorde så ont att jag skrek, jag skrek och bönföll henne om att sluta, om att ta ur den, om att låta mig vara. Då förlorade jag inte medvetandet. Även om allt svartnade så var jag där, och jag skrattade hysteriskt när jag insåg att jag hade klarat av det. Att spiralhelvettet var inne och att jag inte hade sparkat läkaren i ansiktet. Den söta petita kvinnan tyckte nog situationen var en smula obehaglig, men hon hade den goda smaken att inte kommentera vare sig mina blåmärken eller de färska skärsår jag har på insidan av låret. De mörka gudarna välsigne henne... Eller så kan de få slita ur hennes inälvor, just nu är jag osäker på vilket.

Och jag dansade inte hela vägen hem, jag gick två steg utanför innan jag ramlade ihop på gatan i spasmer. Ibland är det för härligt att vara känslig, så min far kommer och hämtar mig. Nu så är jag bara rädd. Jag är rädd för att ha ont, rädd för att bli lämnad ensam när alla andra sover. Ensam med smärta och insomnia. Och en bekant kläckte ur sig "Men sov på det" när jag berättade om att jag hade ont. Haha. Mycket lustigt, jag kan inte sova.

Och jag inser med obehaglig klarhet varför man Inte delar ut spiraler till alla och envar. Kan man undvika dem bör man nog göra det i mina ögon. Eller så borde man ge alla som sätter in dem ryggmärgsbedövning. Ingen borde behöva känna som om någon kör upp knivar i ens mage. Och jag behöver bara lite sympati så är jag ofarlig som en kattunge, någon som klappar mig och säger "There, there" och jag skiter i om det är falsk, om det är spelat. Som Mneme brukar säga; Men spela då.

Min favoritdrog

Min favoritdrog. Dina händer runt min hals, kontrollerande, smeksamma, ömma. Inte brutala, inte hotande utan bara som det ska vara. Som det bör vara och jag blir påverkad. För jag kan förneka mina smutsiga drifter och djupt rotade behov hur länge som helst, när du rör mig kommer de långsamt upp till ytan. Långsamt, som uppstigna genom trögflytande mörk tjära kommer den ena sinnessjuka tanken efter den andra och jag blir ofelbart upphetsade. Bara av att du smeker min hals lite lätt så där förbigående. Jag vill så mycket... Så mycket ohälsosamma destruktiva saker. Min favoritdrog; Din beröring.

För jag är lugn med dig, trygg med dig och när jag ligger och stirrar rakt upp i taget utan något som ens påminner om sömn i systemet stör jag mig på behovet av kroppskontakt. Jag inser att det gör mig svag, jag slappnar av eftersom dina smekningar ger mig endorfinerna som låter mig domna bort. Och missförstå mig rätt för jag behöver domna bort, utan tabletter och ibland även utan våld. Ibland så gnuggar jag huvudet mot dig som om du vore Min Favoritdrog; Dras till dig som katt till kattmynta; Sött, klumpigt, oskuldsfullt. Men också rått, djuriskt, brutalt, sadistiskt. Så rör mig. Berör mig. Besudla och betvinga. För jag behöver inga kanyler för att få... Min favoritdrog.

Stabilitet...

Universum är stabilt. Efter min konflikt med Universitetet så känns det som allting långsamt håller på att lägga sig tillrätta, mitt eviga tetrisspelande med verkligheten går framåt. Jag har nu bestämt mig för att ta en lugn hösttermin, jobba, studera upp en kurs i Nordiska språk och göra om min verksamhetsförlagda utbildning. Och när små små röster viskar om att det är ett misslyckande att inte studera över 100% så rycker jag på axlarna åt dem, jag är nöjd. Som alltid blir jag instabil under hormonpåverkningarna av PMS men samtidigt så är det hanterbart så länge jag inte gör något som kräver påfrestning eller göra mig upprörd. Idag har jag dock varit iväg till ungdomsmottagningen och äntligen fått p-ringar utskrivna i brist på någon som kan sätta i en kopparspiral. Ungdomsomtagningen kan sätta in spiraler men gör det inte. Läkarmottagningen precis bredvid kan också sätta in spiraler men har inte tillräckligt med personal/resurser för att göra det i nuläget (?!!). Jag blev bättre bemött av den barnmorska som jag talade med idag, men samtidigt känner jag känner att resursanvändningen är vansinnig när man hellre stoppar i unga kvinnor ohälsosamma hormoner som preventivmedel än sätter in en enkel kopparspiral.

Dagens Epic Fail skedde under rutinundersökningen då barnmorskan, låt oss kalla henne Lotta, försöker ta lilla fröken Touchés blodtryck. Jag tittar med en blandning av cynism och uppgivenhet på blodtrycksutrustningen och känner redan då hur jag börjar bli matt. Sedan så varnar jag henne, eftersom jag trots allt är en rätt vänlig själ, om att jag kommer att svimma. Lotta skrattar vänligt och säger att hon aldrig varit med om något sådant, en minut senare ligger en liten medvetslös Touché halvt på golvet. Lotta berättar att ungefär samtidigt som hon pumpar upp blodtrycksmanschetten så visar jag ögonvitorna och lämnar kroppen åt sitt öde. Jag är en sådan mes ibland.

Men jag är stabil. Och nöjd. Nätterna går ut på synd och dagarna på jobb och träning. Nu är jag inte riktigt i form att träna överlag i och för sig. Vissa kvinnor blomstrar under åren och tycks skapade för att få liv och näring åt generationer av barn. Jag... Är inte en av dem som naturen har varit så biologiskt god mot. PMS;en klarar jag av med starka värktabletter, äter jag hormoer försvinner stannar den biologiska klockan helt, men då blir jag lite mentalt instabil istället. Känns ungefär som att välja på att få inälvorna utslitna genom fittan en gång i månaden eller gå med ett temporärt vansinne året runt. Win... Eller inte.

Men! Hormonstinna kvinna!

Humörsvängningar ftw! Jag tycker så synd om alla heterosexuella karlar. Seriöst, det är synd om er. Som måste dras med kvinnor [som mig]. En timmes misär, och sedan är livet frid och fröjd igen. Jag kan verkligen den sköna konsten att komprimera mina depressioner. Förövrigt kan jag inte ens skilja lite enkel självdestruktivitet från PMS längre, och hur sjukt det än låter så glädjer det mig. Jag är inte destruktiv, jag är i... Hormonell obalans. Få gånger har jag blivit så glad över tanken att tillbringa fem dagar med blod mellan låren. Jag borde få stryk för att jag är en dramaqueen och bli kelad med för att jag kommer över det så snabbt. Fyy Dutti Touché!

En snedtripp nedåt.

Ikväll känner jag mig svag, instabil. Ledsen. Alla har sådana dagar. Sådana nätter. Det här med Universitetet dunkar i huvudet, får mig att ifrågasätta om jag är en bra människa, om jag är en duktig flicka. Jag har ett förtvivlat behov av att vara duktig just nu, av att bli positivt bekräftad. Men att få bekräftelsen sexuellt är inte rätt metod, det förstår även jag. Andas. Ikväll är jag liten och chanslös mot mina stiletter, jag önskar så förtvivlat att jag hade den grundläggande tryggheten i mig själv men det har jag inte. Jag mår fysiskt dåligt av att misslyckas, med vad det än må vara som jag ger mig in för. Att misslyckas sexuellt kan göra mig till ett darrande vrak vars hat mot sin kropp inte tar några gränser. Att misslyckas studiemässigt... Har också tagit hårt; Sviken, besviken och förnedrad. Och jag betalar mental tribut i form av ärr, blod och bläck är valutan så jag betalar i blod för att fortsätta fungera. För att kunna gå till jobbet imorgon, för att kunna pussla ihop ansiktet i spegeln. Och jag älskar Tori Amos sång Winter, älskar. Och hatar.

För jag vet att jag inte är kontaktbar i min nuvarande state of mind. Ingen orkar med mig av förståeliga skäl. Jag är fucking-zen-mistress-of-the-universe. Och jag vill skära mig för varje ont ord de yttrar. Jag vill betala för varje lögn från deras läppar. Men inatt är jag inte mig själv, jag är mitt yngre jag, mitt svagare jag, mitt räddare och mer självdestruktiva jag. Imorgon är jag mig själv igen. Just nu har jag bara en liten snedtripp nedåt.

Sprezzatura - Min väg i livet.

Jag får lite kommentarer som antyder en viss oro över att bloggen uppdateras färre gånger i veckan än vanligt. Detta är korrekt och i direkt samband med att jag har ett mer eller mindre heltidsjobb, jag har också ett socialt liv och samt människor som jag älskar och vill vara nära. Alla har vi 24 timmar om dygnet. Bloggen kommer inte alltid att prioriteras.

Och jag börjar successivt inse vikten av tid, vikten av engagemang och prioritet. Vi vill alla älskas, vi vill alla prioriteras, vi vill alla ha tid och engagemang. Ibland känns det som om jag borde hinna med så mycket mer än jag gör, vara så mycket mer än jag är. Jag vill göra allt, vara allt, brinna starkare än alla andra. Och oftast lyckas jag men ibland så känner jag mig... Otillräcklig. Jag sover för lite och för dåligt, men jag ska få en ny kudde av Mneme, det är fint. Och jag kan inte riktigt relatera till termen "flickvän". Jag... Är inte en flickvän. Kommer aldrig bli en flickvän, kalla mig hellre älskarinna för... Det känns mer bekvämt. Eller kvinna. Någons kvinna kan jag nog vara... Eller en babydoll, docka, sötsak, älskling. Men flickvän gör mig obekväm. Vad som helst känns bättre.

Och om jag kunde flyga skulle jag redan vara borta, regler gäller inte mig och kontroll har jag så svårt för. Så jag är impulsiv och gör vad som känns bäst just där och då, kortsiktig planering inför sommaren eftersom jag vet att det kommer bli mer till hösten. Det blir Alltid med till hösten. Men jag unnar mig en operation och semester, trots att min plastkirurg inte svarat. Jag ler, leker och lever. Ibland känner jag mig förbannat billig och tröttnar på allt vad sex heter. Då vill jag bli kramad och få mitt värde i mig själv bekräftat. Så jag kanske borde trappa ned på mina känslokickar. För om jag, när jag, brinner ut tar det en sådan tid att åter tända flamman. Och jag tappar bort min plats i solen. Så jag ska prioritera rätt nu, jag vet vem och vad som är viktigt. Och vet att; Jag älskar er.

Sprezzatura - Konsten att röra sig genom livet som om ingenting man gör kräver någon ansträngning.

Vila.

Jag vilar. Det är sant. Mitt medvetande och min kropp vilar bredvid dig. Jag sover inte, som så sällan när jag inte använder utskrivna receptbelagda tabletter. Men jag vilar. Det känns som om jag på bara några månader ökat mitt behov av kroppskontakt något så ofantligt. Jag älskar när ni ler mot mig och smeker mig, klappar mig på huvudet och kelar med mig. Lätt, ledigt, lekfullt. Jag tar igen alla de år där jag inte kunde hantera närhet utan våld nu; Smeksamt, lustfyllt. Och dominan i mig sträcker på sig och öppnar långsamt ögonen, hon har sovit så länge och ibland rycker det i klorna. Jag vill klösa dig, bita dig, lämna märken över hela din kropp och se dig be efter mer. Märka dig som min, min och ingen annans. Ingen ska få röra dig som jag gör, ingen ska få titta på dig på samma sätt. Och jag vet att du kanske har någon annan kvinna, men vet du? Det är verkligen inte viktigt. Jag vet att jag är främst. Och jag är stolt över dina blåmärken på kroppen, nyanser av guld, grönt, blått, lila... Jag känner inte ens smärtan, och jag vill bli utstrypt av dig. Kärleksfullt, milt, medan du visar vilken fantastiskt duktig liten flicka jag är. Dina händer runt min hals, din andedräkt i mitt öra, din kuk i mig. Oskyddat. Och vi kommer. Smärta, njutning, symbios. Jag längtar och vilar. Och... Jag känner kärlek. För dig. På något sätt. Det är vackert. Vila.

Högstadiemobbing på Universitetsnivå.

Det är många som undrat hur det gick på Universitetet. Så jag ska lägga fram en snabbversion av förloppet. Det börjar med att jag kommer till E-huset och får vänta ett litet tag efter utsatt tid. Sedan kommer en främmande man som presenterar sig som P, prefekt för den aktuella institutionen och följande meningsutbyte sker;

Jag: Skulle du då kanske kunna berätta vad som ska hända? Ingen har berättat någonting för mig?
P: Nej. Det kan vänta tills de andra kommer.
Jag: ...

Sedan kommer Lisa och en främmande kvinna som jag aldrig sett för, hon ska föreställa vara en elevföreträdare. De tre sätter sig mittemot mig och bildar på ett effektivt sätt en mental och fysisk mur. Det blir en rättegångskänsla där allt redan är färdigavgjort. Och de lägger upp argument på argument i en lång kedja. Mina största misstag är:

1.  Att ha velat studera en annan kurs parallellt med min verksamhetsförlagda utbildning, vilket tydligen inte är tillåtet. Detta nämnde givetvis inte studentrådgivaren när jag frågade henne om jag kunde studera dubbla kurser.
   
2. Att inte ha frågat mina två kurshandeladare om jag fick studera den aktuella kursen parallellt.
   De tror att jag med flit undanhåll dem den informationen.
   [Vilket jag aldrig ens tänkte på, jag trodde faktiskt inte att de hade med saken att göra.]
   
3. Att ha varit frånvarande tre heldagar och sex dagar á två timmar.
   [Att jag kompletterat all denna tid är tydligen irrelevant eftersom den verksamhetsförlagda utbildningen måste ske allt-i-ett-kör. Att två av dessa heldagar var sjukdagar och att en var en Tentadag och att jag tagit igen allt... Är tydligen oviktigt.]
   
4. Att tillsammans med min handledare försökt lösa situationen med kompletteringstider.
   [Min handledare vägrar numera tala med mig, tar inte emot några telefonsamtal, svarar inte på mail, har avsagt sig alla skyldigheter. Tiderna vi har skickat in är inte giltiga och institutionen misstänker att det föreligger fusk, så som de räknar timmarna förstår jag det.]
   
5. Att ha visat upp mina papper på att jag har rättighet att få förlängd tentatid pga PTSD.
   [De menar att jag borde ha visat upp papperna för Hela institutionen och inte för enskilda lärare. Därför att det är "psykiskt påfrestande" för den lärare som får höra att jag har haft svårt att genomföra tentan på grund av grav ångest, självmordsankar och PTSD. Jaha. Men om det är "psykiskt påfrestande" för läraren, hur tror ni då inte det var för mig?  Eller som de uttryckte det "Vi vill inte straffa dig Men... (det kommer vi nog göra ändå)".]

Som de flesta vettiga människor ser och förstår så föreligger inte fusk utan snarare olyckliga omständigheter. Jag försökte läsa in kurser jag missade då jag bröt armen så att jag smärtfritt kunde komma in på Termin fem inom lärarutbildningen. Att ingen informerade mig om att man inte Fick läsa dubbelt [trots att jag hade kontakt med både Nordiska institutionen, en studievägledare och en av universitetets psykologer].  Att jag inte mailade mina kursansvariga hade jag inte en tanke på, att jag borde gjort det var det inte heller någon som berättade. All den tid jag var frånvarande har jag kompletterat men nu vill min handledare inte ställa upp och skriva under på det, hon har sålt ut mig för att inte själv komma i dålig dager. När vi påvisar ett schema för hur jag närvarat på skolan bedöms det genast innehålla osanning. Och sedan är det -tydligen- fel av mig att använda mig av mina rättigheter, i det här fallet förlängd tentatid. Eftersom läraren som jag visar mitt intyg för kan inte ta ställning till något sådant. Det är för psykiskt jobbigt för honom/henne, utan istället borde jag skicka ett öppet mail till alla institutionens medarbetare där jag berättar om mitt "funktionshinder" [Som de så vackert kallar PTSD åstadkommen av ett flertal våldtäkter och misshandelsförsök]. Allt jag gjort har varit fel och tillsammans inger det en bild av mig som oseriöst problembarn.

Det enda som talar till min fördel är det faktum att jag blev godkänd på kursen jag parallellstuderade och hade 100% närvaro, jag är med andra ord ambitiös även när jag "fuskar" med min verksamhetsförlagda utbildning. Jag blev godkänd på den C-uppsats jag skrev om min verksamhetsförlagda utbildning. Men att jag under hela "Förhöret" grät som en liten flicka, skakade i hela kroppen och hade svårt att tala gjorde att jag förmodligen inte gav ett seriöst intryck. Och nu tänker jag berätta exakt vad som gör mig förbannad med hur man lagt upp det här "Förhöret":

1. Ingen berättade vad jag skulle komma att stå inför. Trots ett flertal mail fick jag inget svar på huruvida det här var ett vänligt samtal eller, som fallet var, ett förhör för att se huruvida jag skall stängas av från Universitetet på 6 månader. Jag fick inte en chans att lägga upp ett försvar eller en mental förberedelse. Plötsligt satt jag ensam mot tre personer som hade förutfattade meningar om mig och mina prestationer.
   
2. De behandlade mitt "funktionshinder" på ett mycket tråkigt, oprofessionellt och rent ut sagt plumpt sätt. De ställde indiskreta frågor, och kvinnan som skulle agera "elevstöd"/psykolog visade sig vara fullkomligt ointresserad av att göra sitt jobb. När jag bad henne om att hjälpa mig förklara atypisk autism, borderline och PTSD så ville hon inte hjälpa till alls.
   
3. De känns inte ens intresserade av att höra min version eller benägna att överväga det faktum att jag frivilligt säger att jag kan göra om min VFU, byta VFU-skola och handledare. Därigenom måste jag ta en extratermin som kommer sinka hela min utbildning men jag vill göra rätt för mig i deras ögon. Men det är inte någonting värt. Dessvärre.

Kort sagt kan jag säga att jag Aldrig känt mig så förödmjukad, tillintetgjord, svag och utsatt under hela mitt vuxna liv som jag gjorde idag. Det här var högstadiemobbing på Universitetsnivå och jag känner mig krossad i min självkänsla och i min yrkesroll. Jag känner att den lojalitet jag har haft till min handledare, min utbildning och min VFU-skola har dragits i smutsen. Jag har åter känt av hur det är att gråta offentligt för tre främmande människor, vara så upprörd att man inte kan tala, att rösten blir hes och tillslut försvinner. Jag upplevde hur det var att kämpa för att inte bli hysterisk, att kämpa för att inte börja skrika tills jag inte kan andas längre. Den svarta galghumorn i mig kan dock inte låta mig att roas av hur Lisa lite oroligt frågar om "Jag har någon som kommer att ta hand om mig" nu efter det här mötet. Alla tre såg oroliga ut, med all rätt, det hade väl inte sätt så bra ut om jag direkt efter "mötet" skurit upp båda handlederna i ett pikant självmordsförsök. Det fanns ingen omtanke med frågan, bara en rädsla för att jag skulle skada mig själv och sedan skylla på dem. Men jag skadar inte mig själv på grund av ignoranta idioter, det är lite av en princip jag har kan man säga. Så nu sitter jag och väntar på den avgörande domen, huruvida de tänker stänga av mig från Universitetet eller inte.

Jag... är oväntat lugn, oväntat glad och tillfreds med världen. Jag tycker om mitt jobb, jag har helt underbara fantastiska vänner och min familj står bakom mig. Vad som än händer vet Jag att jag inte har gjort något fel. Egentligen. Mitt samvete är rent, trots att det är nedsolkat och själen känns smutsig. Sommaren och höstterminen är inte förstörd av det här, det är bara ett smärre problem. Kanske är det lika bra att ta 6 månader utan studier bara för att känna hur det är. Jag har studerat i hela mitt liv. Aldrig tagit någon sabbathstid. Kanske är det precis rätt tidpunkt nu. Jag har en plats i solen. Jag vet det.

Tankar kring midnatt.

Varför berättade min mamma aldrig för mig att man kan älska många? Varför berättade hon inte att jag kan få ta för mig sexuellt och emotionellt? Varför berättade ingen att jag en dag skulle få bli min egen att bestämma över min egen kropp och vilka jag ska ge den till? Varför berättade aldrig någon att jag inte behöver vara passiv, feminin, tillbakadragen, självuppoffrande, martyrrisk och självförnekande. Jag har blivit inpräntad att alltid säga Nej. Säga nej till sex. Eftersom det är fult att säga Ja. Säger man Ja till sex blir man utnyttjad. Av kåta karlar som inte bryr sig om någonting annat än att få knulla. Kvinnor... Blir inte kåta. De är för rädda för att bli utnyttjande. Som Sexleksaker. Jag har varit väldigt rädd, och därför även sagt väldigt mycket Nej. Förutom de gånger jag sagt Ja. Och skämts, eftersom jag blivit "utnyttjad". Idiotiresonemang.

Jag har år 2011 slutat att säga Nej när jag vill säga Ja. Och jag skäms Inte.
Jag har sex, vågar ha sex och njuta, vågar ge min kropp till andra med allt som det för med sig, vågar att älska flera. Vågar älska överlag. Jag räddar mig själv kan man nog säga, jag räddar mig själv från passivitet och skam. Jag tar för mig utan att vänta på att drömprinsen ska komma och skapa mig en verklighet. Jag ser tillbaka på mitt fd långa förhållande och känner mig instängd av blotta tanken. Varför -Varför?!- försökte vi vara vuxna när vi var så unga, varför njöt vi inte mer, av både situationen och varandra? Jag vet kanske inte hur jag skulle vilja ha ett förhållande, men jag är väldigt säker på vad jag inte vill ha.

Och imorgon ska jag samtala med Universitetet och jag är rädd i magen. Det finns ett stort hål i kroppen där det brukade vara kött och jag är rädd för att tappa min välbevarade självkontroll. Jag har ett horribelt humör som jag oftast lyckas trycka undan. Jag är generellt sett användarvänlig med naturlig karisma, humor och en disträ syn på världen medan medvetandet svävar uppåt, utåt [I just dream my days away]. Och det är då jag katatoniskt skriker som jag skulle behöva kroppskontakt, jag älskar beröring av de som jag välkomnar. Jag älskar att bli smekt, kela med mig som en kattunge för jag kan sällan eller aldrig få nog. platonisk kroppskontakt, jag vill ha den nu. Läs för mig...

Öppet brev till min blivande karl.

Härom dagen talade jag med M om förhållanden. M tror det är helt omöjligt att få alla sina behov av relationer tillfredsställda av en enda person, det tror jag också. Jag tror verkligen att M har rätt i att vi inte kan förvänta oss allt i en person, man kan inte få den ultimata vännen, den perfekta älskaren, den utmärkta lyssnaren och själsfränden i samma människa. Det är därför man har en familj, en släkt och vänner omkring sig.

Och jag får inte sällan höra att jag har svårt med commitments. Det är också fullkomligt sant, är man för engagerad kommer jag ofelbart backa och trilskas, är man för distanserad kommer jag känna mig oälskad och ensam. Och jag har inte sällan hört "Men vad vill du ha då?" yttras med uppgiven stämma. Och vad vill jag ha egentligen? Jag vill vara den som prioriteras, den som älskas mest, jag behöver inte vara den enda kvinnan men jag vill vara den viktigaste kvinnan. Jag vill ha vardagen, jag vill vara den som du somnar med och den du vaknar med, jag vill vara den som får röra mest vid dig och den som är tryggheten. Och jag vill bli sexuellt prioriterad, för jag lovar att jag kan skaffa mig fler älskare än du kan men det vore väl en Onödig tävling, inte sant?

Och jag klarar absolut av att vara monogam om du gör det. Jag ser bara den fundamentala rättvisan i ett öga för ett öga, en älskare för en älskare. Men försvinner spänningen, försvinner passionen kommer vi behöva göra något åt det, men utan otrohet. Då är det lika bra att öppna förhållandet, leka, swinga, få tillbaka lusten, leka ute bland andra. Så länge Vi och Vår relation är prio ett. Och om du har ett hora/madonna-komplex är det lika bra vi talar om det direkt. För jag Har haft andra älskare, trots att jag inte legat runt så värst aktivt. Du har förmodligen också haft andra älskarinnor, så kan vi kanske bara skippa svartsjukan? Överlag så tar svartsjuka död på ett förhållande, du får gärna bry dig, vara lite överbeskyddande och lätt dominerande men svartsjuk? Nej tack.

Förövrigt tycker jag att jag har väntat på dig ett bra tag nu.
Du gömmer dig och det kan inte anses artigt.
Så... Vi ses i veckan då?
Puss.

Ungdomsmottagningar,

Ungdomsmottagningar. Det är möjligt, möjligt, att de existerar för att vara ett snabbt och smärtfritt sätt för unga vuxna att kommunicera om sex, för att få hjälp, råd och stöd. Eller så kan det vara så att de existerar enbart för att göra livet lite mer komplicerat; För att få hjälp måste du spela enligt deras egna regler. I många fall handlar dessa regler om att prata med en Psykolog. Som kanske tidigare har nämnts så är jag inte helt intresserad av att samtala med psykologer, ungefär lika intresserad som jag är av att en främmande kvinna i övre medelådern ska studera min fitta medan jag sitter utfläkt i en vidrig, vidrig möbel, designad för just detta ändamål. För oss med kroppslig integritet betyder ett gynbesök visst obehag, för oss med psykisk och fysisk integritet, betyder ett gynbesök uppenbarligen ett övergrepp på vår person.

Min tanke idag var att prata om att få en spiral, dvs kopparspiral så jag slipper de ohämmade sjuka känslorubbningar som hormoner ger mig. Av någon anledning tyckte läkaren att jag borde göra en rutinundersökning och så jag hoppar inte överdrivet glatt upp i gynstolen och då ser hon mina blåmärken. De fläckar ned höfterna och framsidan av magen under brösten. Jag har också blåmärken på benen, armarna och något litet på rumpan. Alla kommer inte från snusk, en del har jag fått från träningen, andra av ren klumpighet. Läkaren drar Givetvis slutsatsen om att jag är en Misshandlad Kvinna i förnekelse och börjar med ett "Slår han dig"-samtal. Jag svarar att jag tränar och inte blir misshandlad av min partner, faktum är att jag inte ens har en fast partner [Kan ni stava till Moralpanik?] och är rätt nöjd med min kropp som den är, blå och dan.

Läkaren är inte... Helt nöjd med min version av sanningen. Och häver ur sig att hon vill att jag ska träffa deras psykolog Och göra ett blodprov för att verkligen se om jag har dåliga blodvärden så som jag framhåller och därigenom har lätt att få blåmärken. Nu är det så att jag pratar inte med psykologer om jag inte verkligen verkligen behöver. Samma sak med blodprov, jag svimmar nästan av att mäta mitt blodtryck. Att ta blodprov kräver förberedelse i from av lugnande och spännband. Så jag tackar nej till båda erbjudandena och får då meddelat att de inte kan hjälpa mig med preventivmedel såvida jag inte samarbetar bättre. Ungefär där var mitt tålamod slut, så jag tackade för hjälpen och gick. Så nu måste jag göra om hela den här proceduren. Inser jag i efterhand. Men just då var jag rätt irriterad. Varför kan vi inte utgå från att kvinnors kroppar är deras egna trots ärr och blåmärken? Varför kan mitt ord inte respekteras i anknytning till min egen kropp? Varför?!

Lika a cat in heat...

Som en löpande hynda, en katt i mars, som en smutsig, smutsig, smutsig liten flicka svankar jag och ler inbjudande mot verkligheten. För det är Den tiden i månaden, före den andra [sämre] tiden i månaden och jag är Kåt. Det är sant och alldeles, alldeles, underbart. Och jag stryker mig längsmed väggarna, svankar mot arbetsdisken på jobbet och kröker på läpparna i ett inte helt osedligt leende mot de vältränade stycken utländskt kött som ibland kommer in till oss för att handla. Det känns som om hela kroppen är överhettad [a cat in heat], som om jag bara väntar på en urladdning. Rivas, klösa, bita, men slå mig då! Stryp ut mig och kalla mig fula saker. Men mjukt, kärleksfullt. Utnyttja mig. För du får kalla mig hora inatt. Imorgon natt. Alla nätter under den här hettan som jag upplever. För kroppen vill ha hud mot hud, kött mot kött. Och jag vill att du tar mig utsökt långsamt och berättar hur skönt det är, vilken underbar liten dotter/hora/luder/syster jag är och att du snart kommer att komma i mig. För att du vill det, för att du leker rysk roulette med risken att göra mig med barn [Nej, jag vill inte bli mamma, men jag tänder på det]. Gaaah... Cat in heat...

Sommar.

Det är sommar nu och allting är oväntat bra och trevligt (Bortsett från SU)
På måndag ska jag på dejt, det var ett tag sedan och ska bli mycket trevligt.
Annars så eftersträvar jag harmoni och lugn, världen är mysig. Jag trivs.

Tystnaden före stormen.

I vissa lägen så vet man inte riktigt vad man ska ta sig till. Det här är ett sådant dödläget för mig, jag balanserar på en knivsegg utan att veta vad som kommer att hända. Det är lugnet före stormen, för stänger de av mig från Universitetet kommer det att bli storm, jag är halvvägs klar med mina studier. Jag har släpat mig igenom två år av pedagogik- och didaktikkurser. Jag innehar 180HP av Ingen Jävla Anledning Alls. Om de stänger av mig. Jag kan inte göra någonting av de tre år jag spenderat på Universitetet. Jag rasar och känner av den typiska känslan av ingenting-betyder-ändå-något-så-varför-ska-jag-anstränga-mig som inleder varje depression. Samtidigt så... Är det på något vis okey. Jag räddar mig själv nu, jag är tillräckligt stark för det. Och även om ingen av de inkompetenta förbannade fjollorna... Universitetets Administratörer svarar på några frågor. De säger bara att vi ska hantera problemet på onsdag.... Lägligt av dem att vägra ge ut någon information, det är inte som om de spär på min ångest och gör mig oförmögen att förbereda mig på vad de än tycks ha i beredskap? Moget. Jag rasar mot systemet.

Och just som jag började bli lycklig...

Och just som jag började bli lycklig... Får jag mail från Universitetet. De vill av någon outgrundlig anledning underkänna min verksamhetsförlagda utbildning. Trots att jag har kompletterat mer än 30 timmar. Trots att jag gjort allting by the book. Det känns om om någon har sparkat mig i magen upprepade gånger, jag blir så sjukligt trött. Jag var lycklig, på riktigt. Jag tränar regelbundet, äter en hysteriskt nyttig kost, har vänner, fritid, dansar och mår bra. Jag hade till och med gjort klart min sista tenta, skickat in den i god tid och nu detta... Jag har kämpat så hårt den här terminen. För att allting skulle klicka, jag tycker mig försakat så mycket och sedan så kan någon som inte ens har kunskap om vad jag presterat underkänna mig.

Jag ska ha möte på Universitetet på Onsdag klockan 09:00. Det betyder att jag kommer gå omkring med ångest tills dess, det betyder också att jag måste klara mig en vecka av ovisshet utan att falla in i någon typ av självdestruktivitet. Jag är osäker på om jag kan klara av det här, jag har under min ljuva ungdom pysslat med allting från självsvält till rakblad, till sömntabletter till sexmissbruk för att senare kommit ur tonåren som en rätt vettig människa. Alkohol och droger har jag hållit mig ifrån, jag har alltid varit vid fullt medvetande, om man bortser från depression. Nu gör det mig arg, för att inte säga rosenrasande, att någon liten akademiker från Universitetet har mage att nästan lyckas knuffa mig nedför randen till destruktivitet igen. I ren jävla ignorans.

Vilket är bra. Vrede är bra i jämförelse med det kontrollerade samlade lugn som krävs för ett effektivt självskadebeteende. Jag ska inte få fler ärr under den här veckan. Jag ska inte heller utnyttja någon annan för att låta honom/henne göra mig illa. Jag ska vara ren som snö och kysk som is. Jag skall undgå förtal utan att behöva gå i kloster [en omvänd version av Hamlet, jag vet]. Jag kan fortfarande bli lycklig, jag har ett bra jobb, fina vänner, jag tränar och jag äter hysteriskt nyttigt. Jag kan bestämma själv. De kan inte påverka mig, jag har en plats i solen.

Mycket prat, liten verkstad.

Mycket prat och liten verkstad på sexfronten just nu. På alla fronter faktiskt. Jag pendlar mellan lust och apati fortare än en manodepressiva känsloyttringar; Jag vill! Jag vill inte! Jag har ingen lust! Jag har lust! Jag har inte tid! Jag har alltid i världen! Jag velar. Och tentan fortsätter att förfölja mig, men jag vill bara dansa och träna. Träna tills jag inte vet vad jag själv heter eller kan gå rakt. Mneme kan inte följa med och dansa tango, vågar jag gå själv? Kan jag? Har ensamhet någonsin stoppat mig förr? Eller bör jag skriva klart. Jag ska nog skriva klart... Eller... Vi får se.

Jag tror att jag borde sova...

Jag tror att jag borde sova men huvudet är fyllt av miljoner tankar, nojor, tvivel, en vag touche av ångest och lite lätt illamående. Vilken horribel känslococktail, kan jag få byta den mot en alkoholfri hallondaiquiri? Och jag inser med viss belåtenhet att jag inte längre trivs i korta kjolar, stay ups och höga stövlar, inte min plats, inte min attityd. Och blickarna jag får stör mig, för jag är inte allmän egendom, karlarna som stirrar kan riva ögonen ur sig, först då kanske jag blir intresserad. Den här tentan rubbar mina cirklar, jag vill bara bli av med den. Bli fri från den, fri att flyga lite som jag vill. Fri att träna massor. Och jag dansade hela vägen hem idag, i ljummet sommarregn till Blackmores Nights sång Home again. Men jag är ju inte hemma egentligen, hemma var sjöstaden, det här är bara en plats jag bor på just nu. Jag vill vara verklig och vuxen, vara klar med mina studier och ha ett fast jobb. Alla säger att jag är så uuung, att jag borde sluta stressa. Så enkelt att säga, så svårt att genomföra. Ibland känns det som att jag snart kommer flyga om jag släpper taget om min prestationsångest. Vem kommer att hålla fast mig då?
Vem kommer våga att vägra släppa taget?

Alicia Keys - A Woman's Worth

För jag slukar karlar som din till frukost...

Aldrig är man perfekt, alltid är det något fel, något problem, någon defekt. Mina väninnor vill sällan eller aldrig presentera sina dejter för mig, varför vet jag inte riktigt. Jag är tydligen farlig för förhållanden, så se upp för jag slukar karlar som din till frukost. För ung, för söt, för experimentell, för mycket vildvittra, för lite hemul. Men måste jag förankra mig vid någon man för att anses vara "stabil och stadgad"? Måste jag vara upptagen för att vara välkommen in i ert möblerade hej-vi-är-världens-lyckligaste-par-hem? Och givetvis är det Mitt fel när din karl inte kan hålla ögonen [eller händerna] i styr, för jag är en shewolf som äter karlar som din till frukost, en femme fatale helt utan skam i kroppen och ett hot mot alla lyckliga förhållanden i min närhet. För Mark/Johan/William/Sammyboy eller Peter kan givetvis inte stå för att de kanske faktiskt är attraherade av andra kvinnor än just Dig. Så det blir mitt fel. Jag är farligt för ert förhållande. Jag slukar karlar som din till frukost. Så håll honom borta från mig, för det är inte alls så att barn som inte bränt sig dras till elden. Inte alls. Och förresten... Lycka till. Du kommer att behöva det.

Kom här nu lilla upptagna mannen. Om nom nom.

I would go with: You're my BoyToy!

Skyll inte på Mig...

 Jag är återbäring i from av taskig karma från din vilda ungdom.
 Så skyll inte på Mig.
 Det är Du som hittade på alla dumheter.
För vid vittring av blod [och bläck] kan bohemhemuler förvandlas till vildvittror. Vid åsyn av blod och bläck kan vi smaka smärtan, lapa den i oss, lyckliga som spinnande kattungar och Skyll Inte På Mig. För jag är bara ditt fundamentala straff från världen, det var Du som gjorde alla dumheter.

Och som bohemhemul skrotar jag omkring i vida dansbyxor och lösa linneplagg, nöjd med livet dansar jag tango genom världen. Men som vildvittra släntrar jag nedför catwalken i höga klackar, för korta kjolar och stay ups, full av taskig attityd och dåliga tankar. Och jag vill ta ett hårt tag på ditt hår och känna dominans genom hela kroppen, märka dig som min och känna blodsmak i munnen. Slå klorna i dig [bokstavligt talat] och ta allting jag kan innan du hindrar mig [Om du hindrar mig, som du hindrat mig förr och kommer göra igen].

Och jag som brukade vara en sådan fin flicka innan vi träffades, bohemhemulspositiv och harmoniskt flower-power-fucking-zen-mistress-of-the-universe. Och se på mig nu. Se på mig! Vildvittretankar all over, vassa tänder, vassa klor, dålig attityd och omoraliska ageranden. Men skyll Inte på mig.
Jag är återbäring i from av taskig karma från din vilda ungdom.
 Det är Du som hittade på alla dumheter.

Dagens kontrast.

I'm your Barbie girl in the Barbie world... För 1,5 år sedan bestämde jag mig för att bli blond, det var under tiden jag romantiserade efterkrigstiden och vurmade för femtiotalet [en förälskelse som aldrig gick över].Jag är fortfarande barnsligt förtjust i bulliga röda bilar, kylskåp och köksprylar. Ungefär samtidigt som jag började bli blond så avslutade jag min relation med gothstilen, ibland kan jag få återfall skall villigt medges, men oftast så kan jag hålla mig i skinnet. Återfallen är dessutom lindriga och brukar resultera i att jag går omkring i lolitakläder, söta hattar, högklackade stövlar, stryker mig runt hörnkanterna like a cat in heat och gör omgivningen sur för alla mina karlar;

Och gothare måste posera utan att le, ler man blir man underkänd!

 Det har... Runnit en del vatten under broarna sedan jag lekte gothic lolita senaste gången och nu vet jag inte ens om jag kan återta stilen med värdighet. Jag är helt enkelt för glad och nöjd med verkligheten, har inget behov av att vara djup eller dryg. Bohemhemulstendenserna sitter i ordentligt, jag vill ju bara dansa tango och gosa, hångla, vara barnslig, leka och njuta av livet. Jag behöver inte gömma mig som en rädd tvättbjörn bakom massor med lager av smink eller taskig attityd. Så numera är jag Barbies mer bad ass sistah, och nöjd med det.

Och jag får le på kort igen. Win!

Nu fuckar systemet.

Jag har ofta hävdat att jag inte blir förälskad, på många sätt är det sant. Jag älskar direkt eller inte alls. Jag går sällan omkring och tänker på någon, känner mig osäker, velar, har ångest. Jag vet. Direkt. Exakt på samma sätt som jag vet vilket rött vin jag kommer använda i morgondagens Boeuf bourguignon vet jag vad jag kommer att känna. Oftast. Ibland fuckar systemet. Just nu fuckar systemet. Slå det ur mig när vi ses, okey?

Röstfetisch; I praktiken...

Som jag har nämnt tidigare så har jag en röstfetisch, jag... Tycker om att lyssna på rösten som tilltalar mig. "Tycker om" är dessutom ett lite för milt uttryck, jag kan ägna timmar åt att lyssna på röster som lugnar mig, gör mig trygg och får mig att slappna av. Jag blir inte attraherad av människor, hur vackra de än är, hur intelligenta de än är, hur trevliga och intressanta de än är om jag inte tycker om deras stämma. Ytlig? Jag? Knappast. [Lustigt att notera är dock att min röstfetisch inte gör någonting alls åt min telefonfobi, som är lika genuin som alltid.]

Alla mina senare älskare har haft intressanta röster. L har en söt pikant brytning kommen av spanskan och A pratade göteborgska vilket jag har väldigt svårt att inte falla för. Min unika 19åriga snöflinga lät som en gay programledare från Fab Five [Bedårande, fullkomligt bedårande] och min fd flickvän har en fantastiskt söt röst, hon låter obscent gullig vad hon än säger [even really dirty stuff]. Mneme har en väldigt trevlig röst och det har även M... Jag vill att de ska läsa för mig. Det hela är mycket barnsligt [Å andra sidan är väl ageplay min grej?]. M's sätt att säga "Oh really?" och "Babydoll" får mig att gå i spinn, Mnemes sätt att börja vissa meningar med "Lilla fröken Touché" likaså.

Så jag vill få poesi uppläst för mig, bra poesi och spännande berättelser, det ger en djup tillfredsställelse. Jag undrar var behovet kommer ifrån, och jag kan sitta på golvet om det behövs. Jag tyckte om L;s sätt att placera mig på golvet bredvid sig så att jag kunde ha huvudet i hans knä med blicken riktad mot evigheten samtidigt som han delvis pratade med mig/åt mig och pysslade med sitt. Det var avslappnande, jag var som ett keldjur som han ibland smekte över håret. Objektifiering när den är som bäst.

Sälja någons själ på blocket. Billigt.

Det är tid att skärpa sig en aning, ibland är jag så ansvarslös och nonchalant. Usch. Men nu är det tid att verkligen ta tag i tentan och för att prestera bra måste jag sluta manipulera med mina födo- och sömnbehov. Jag har pressat mig själv lite hårt med en strikt diet och för lite sömn [Jag har fuskat och kört på 4H/natt istället för de strategiska 7]. Så jag ska skärpa mig... Åtminstone tills på fredag, jag lägger också in ett minimalt förbud på darkside.se och restriktioner angående msn-användning [lite vardagsdisciplin då ingen annan sätter upp tydliga regler för mig]. Nu ska jag ut med hunden i en timme, sedan jobba, sedan träna VT, sedan sova. Jag skulle kunna sälja någons själ för att få sova omslingrad med någon några timmar till. Sälja någons själ på blocket. Billigt. Hade denna någon kelat med mig samtidigt så hade jag nog  sockrat erbjudandet med mitt eget samvete [Rent och oanvänt] och min oskuld [en smula solkig men bekväm].

Smooth by Santana

Man it's a hot one
Like seven inches from the midday sun
I hear you whisper and the words melt everyone
But you stay so cool
My munequita, my Spanish Harlem Mona Lisa
Your my reason for reason
The step in my groove
And if you say this life ain't good enough
I would give my world to lift you up
I could change my life to better suit your mood
Cause you're so smooth
And just like the ocean under the moon
Well that's the same emotion that I get from you
You got the kind of lovin that can be so smooth
Gimme your heart, make it real
Or else forget about it
I'll tell you one thing
If you would leave it would be a crying shame
In every breath and every word
I hear your name calling me out
Out from the barrio, you hear my rhythm from your radio
You feel the turning of the world so soft and slow

- Smooth by Santana

The good man scorns (spanks?) the Wicked

Det här med min bröstoperation är ett känsligt kapitel i min värld, jag är osäker på varför. Nästa vecka så hade jag tänkt mig försöka boka en tid för själva operationen, jag är fortfarande osäker på om jag gör rätt eller fel. Å ena sidan är det ingen poäng med att ha komplex när man kan betala för att uppgradera sig själv och slippa dem. Å andra sidan säger precis ingenting att komplexen försvinner i och med snyggare boobs. Självinsikt, varför ska man ha det när man ändå bara blir deprimerad av den?

För jag vurmar för stil och makt. Jag onanerar till Mad Men och sänker dig med en blick.Svår men inte omöjlig, blasé men inte bitter. Och M skickar sms till mig där han citerar DN; "Vi gillar när vårt smärtsystem blir aktiverat. Om det sker med måtta. Då tycker vi att det är intressant." DN har så rätt och jag skulle behöva lite motivationsstryk för att komma igång med min tenta. Jag har massor med böcker framför mig på köksbordet men på datorskärmen leker jag med Msn och bloggen. Och jag vill ha sådant stryk så att jag flyger när man är klar med mig, sådant stryk som Mneme delar ut när han är snäll [Fyy, dutti!]. För mig är det i det närmaste inte sexuellt att få sådant stryk, det måste bara göras.

Och jag vill inte erkänna att jag tycker om smisk, jag är en vuxen kvinna och ingen liten flicksnärta. Jag vill inte behöva lägga mig över någons knä för att få smisk, medan personen berättar för mig vilken dålig dålig liten flicka jag har varit. Jag vill inte, men ibland måste jag få göra det. Få höra hur dåligt jag uppfört mig och att jag kommer bli bestraffad. Utnyttjad som en knulldocka över ett bord eller på alla fyra, svankandes, villig men ovillig. Objektifierad och använd helt till någon annan njutning, jag vet att mina fantasier är knepiga 'cause I'm born to be bad but i'm perfectly good at it men än så länge har ingen klagar. And remember; The good man scorns (spanks?) the Wicked, ingen som inte själv är stygg uppskattar mitt okyska beteende. Må den som är fullkomligt oskyldig kasta den första stenen... Hirr hirr...

Jag saknar mina dreads...

Ibland slår saknaden efter mina silvervita dreads till... Och jag undrar om jag har blivit för heteronormativ. Är jag för normal, ser jag för normal ut, har jag omedvetet tvångsanpassats till samhällets utseendemässiga krav? Jag älskade mina dreads men tog bort dem då de ställde till problem för mig på skolorna där jag undervisade. Tydligen kan man inte vara både en kompetent lärare och samtidigt ha både piercingar, tatueringar, svarta kläder och dreads. Så... Jag bytte stil. Men ibland får jag lite utseendemässig panik. Vill inte vara normal. Vill inte växa upp. You can't make me, you're not my real mum.

Börjar jag bli normal?!

Träning, trots och Tango (på Gröna lund)

Det är vissa som kommenterat och påpekat för mig att jag skriver mindre just nu, det finns många anledningar till det, en av dem är att jag jobbar heltid. Ett annat skäl är att jag tentar min sista tenta, i textanalys, som skall vara inlämnad 10/5. Ytligare en anledning är mitt nya träningsschema där jag försöker klämma in ett pass per dag, de dagar som jag inte jobbar knepiga tider;
Måndagar; VT
Tisdagar; Yoga
Onsdagar; Afro och VT
Torsdagar; Tango
Fredagar; Tango
Lördagar; Yoga
Söndagar; Afro (och/eller yoga/VT)
Alla dessa tider är givetvis relativa, Zumba ingår några kvällspass då jag orkar och jobbet gör att jag ofta tvingas avstå från träning en eller två dagar. Sådant är livet tycker jag mig märka. Däremot är jag smårädd att brinna ut, ibland finns så mycket energi att man inte ens märker att man är trött.

Sedan måste jag berätta som snabbast hur det var på Gröna Lund, jag hade ju lyckas släpa med min fina Mneme dit för lite tango. Vi kom aningen sent till nybörjarträningen som började klockan 18:00, vilket inte direkt kändes som ett problem. Nybörjarträningen var nämligen riktigt, riktigt, tråkig. Både jag och Mneme är lättuttråkade, vid statiska eller ointressanta övningar som vi redan kan och/eller har gjort blir vi ofelbart ointresserade. Så medan många av nybörjarna övade på steg och viktbyten så dansade vi helt enkelt runt dem. Efter ca 30 minuter blev även det tråkigt och vi satte oss på det närliggande cafét för att ta något att dricka. Det var småroligt att titta på de som aldrig hade dansat tango förr, de liknade bambi på hal is och jag kunde sympatisera; I början kände även jag mig lika lost som de såg ut.

Sedan började den riktiga Milongan och jag fick möjligheten att dansa med tangoinstruktören som hade lett nybörjarpasset. Under något flyktigt ögonblick hade jag nämligen glömt att man i Tango bjuder upp med blicken och stirrat på honom, om detta var ett smart eller ett mindrebegåvat drag är jag fortfarande inte helt säker på. Så vi dansade tre danser, jag fick en hel del goda råd samtidigt som han gjorde mig... Nervös. Sedan lämnade tangoinstruktören tillbaka mig till Mneme och precis då mötte jag blicken hos en den lilla skäggiga farbror som hade föreslagit att jag borde komma till Grönan. Så jag blev åter uppbjuden av farbrorn den här gången, han flinade och frågade "Kommer din kavaljer få dansa med dig alls ikväll?". Och visst dansade jag en del med Mneme, men nästan mer med andra kavaljerer.

För den trevliga farbrorn gav mig några riktigt bra råd, för det första menade han att jag måste ta det lugnt, dansa med värdighet [Värdighet, kvinna!] och inte stressa. Han tipsade mig också om att jag borde dansa med så många olika partners som jag kunde, eftersom för varje partner man dansar med så lär man sig någonting. Sedan pekade han ut några tangoförare som han personligen rekommenderade, jag uppskattar gesten. Det är fint med människor som är beredda att engagera sig lite, sådant gör mig glad i själen. Sedan kastade jag mig glatt in i leken med entusiasm, det vill säga istället för att passivt vänta på att bli uppbjuden fångade jag en del del blickar. Och bjöd själv upp. Jag tror jag dansade tango med mellan 10-15 olika främmande karlar som alla var gamla nog att vara min far, och i vissa fall min farfar. Och de flesta av dem var fantastiskt vänliga och förstående för att jag var nybörjare och inte särskilt erfaren [kan det kanske ha något med att en ung snygg kvinna bjuder upp och med glimten i ögat flörtade lite med dem?]

Jag hade väldigt kul, och fick dansa med många väldigt trevliga karlar. Och jag tycker om Mneme, för att han är förstående och inte svartsjuk. Efter tre, fyra timmars oavbrutet dansande började jag känna av att jag inte ätit någon middag. Jag var blek och lite borta, men vi dansade en tango till var, jag med någon främling och Mneme med MA som vi båda kände sedan tidigare. Sedan beslöt vi oss för att promenera till Kungsträdgården innan vi åkte hem till Mneme. Jag sov gott den natten, ibland kan jag bli tokig på Mneme men jag älskar honom på något sätt. Jag känner mig trygg när han kramar på mig, det är nog en stor anledning till att jag kan sova där [en lyx för oss med grava sömnproblem].

Överlag så mår jag bättre nu när jag tränar, jag har också hittat M som gör mig glad, mer begär jag egentligen inte av människorna omkring mig. För jag tror att jag behöver människor att krama på, att kela med och tycka om. Det får oss alla att må bättre, och jag är selektiv men inte i celibat. Och jag blir inte förälskad, jag älskar direkt, mellansteget dit har jag aldrig förstått.

I'm gonna make 'em love me

Idag skulle jag tillbringat dagen med VT men det var inte riktigt läge för den saken, jag tror på att veta sina begränsningar. Till skillnad från mitt yngre jag som ständigt ville hinna med att göra Allt och därmed också ständigt sprang in i väggar har jag börjat med Självinsikt. Jag har också ställt in lite glada lekar i sänghalmen som helgen annars borde bjudit på, även om jag känner mig okey säger den metakonstruktiva delen av mig [med The Comedians röst från Watchmen, mycket märkligt] att saker och ting egentligen inte är så jävla okey och att det därför är tid att ta det lilla lugna. Så jag "chillar" som mina elever så fint hade uttryckt det.

Däremot tror jag att det kanske är tid att ta sig en repa Milonga ikväll på Gröna lund, nu när alla andra planer blivit inställda. Igår var vi på ett tangocafé på Söder, vilket var mycket trevligt och jag föredrog det intima mysiga dansgolvet framför Chicago [som för all del är en underbar lokal men som får mig att bli lite osäker]. För första gången blev jag uppbjuden av en främmande man, han förde väldigt bra och hävdade att jag var lite väl ivrig i mina rörelser [Med Värdighet kvinna, äga golvet med Värdighet!]. Karln ifråga tyckte att vi borde ses på Gröna Lund imorgon vilket resulterade i att jag tjatade öronen av Mneme [tog inte så lång tid] för att han skulle följa med på Milonga [till priset av en öl, I'll live with that].

Tankarna på gårdagen känns allt som allt oväntat bra, tango är som vanligt fantastiskt att titta på och roligt att dansa. Jag hade helt fel skor för kvällen men det fungerade ändå hyfsat trots att jag kände mig som klistrad till golvet... Däremot verkar det finnas oskrivna sociala regler om hur/var/när man bjuder upp någon annan. Jag känner spontant att om jag hade varit bättre på att dansa skulle jag gärna bjudit upp fler, trots att jag är följare, nu blir jag däremot blyg och en smula osäker [Eh, så osäker som jag kan bli dvs]. Å andra sidan tror jag bara det är en tidsfråga innan man lär känna fler människor om vi går ut och dansar oftare, mitt mantra för tangovärlden blir; I'm gonna make 'em love me.