Men ska jag bitcha sönder öronen på dig eller?

Jag är en vanemänniska i själ och hjärta, idag var grapefrukten slut. Skrik och panik. Alla som känner till sin kosthållning vet att grape är så pass surt att det sänker ens GI för hela dagen, så jag tvingar varje morgon i mig en grape hur sur den än må vara för att grunda positivt för resten av dagens kostintag. Nu var i vilket fall grapefrukten slut så jag småsprang till den lokala butiken för att köpa in ett kg citrusfrukt och samtidigt inhandla lite sminkborttagningsmedel [eftersom min "ömtåliga" hud sällan/aldrig får sin skönhetssömn måste jag kompensera med smink, som sedan måste tas bort varje kväll]. Väl inne i butiken får jag snabbt tag på frukten och trillar sedan bort till hygienhyllan för att få tag på en burk av mina rengöringspads. Jag kollar igenom hyllan och inser snabbt att a) Hyllan är halvtom, massor med varor saknas, b) Inga pads finns och c) Ingen likvärdig produkt står heller att finna. Jag vänder mig därmed till en kille som står en bit bort och följande konversation utspelas:

Tocuhé: Har ni något sminkborttagningsmedel?

Snubbe: Frågar du mig om det?

[Här slår min bitchiga sida igenom eftersom jag avskyr dålig service, ska man jobba så kan man lika gärna göra sitt jobb bra, och killens attityd lämnade en del tillövers att önska utöver att hans blick var klistrad vid min munktröja i brösthöjd.]

Touché: [sarkastiskt] Ja, jag antar nämligen att du jobbar här, annars vore det lite dumt att gå omkring i Konsums jobbartröjor, inte sant?

Snubbe: [stirrar dumt] Eh?

Touché: Ja... Jag antar nämligen att du har en hyfsad koll på ert sortiment, trots att du inte själv använder produkterna?

Snubbe: Eh... Alltså... Den här kanske fungerar [tar en random flaska med schampo med ögone fortfarande klistrade vid min byst].

Tocuhé: Det där är Schampo.

Snubbe: Ja, eh... De här kanske... [börjar lite håglöst fippla med tvålarna]

Touché: Jag vet precis vad jag ska ha, men ni verkar inte ha sminkborttagningsmedel. Hade jag velat ha tvål skulle jag förmodligen tagit en tvål eftersom det finns massor av tvålar att välja mellan. Men nu vill jag inte ha tvål, jag skulle vilja ha sminkborttagningsmedel, har era varor kommit än och om så skulle vara har ni inte hunnit plocka upp hygienartiklarna?

Snubbe: Öh... Nej, alltså... [sneglar på mina bröst]

Touché: [Inser mitt nederlag] Det var ingenting. Tack för hjälpen.

Och allt jag ville ha var lite hederlig upplysning, men yngre killar klarar uppenbart inte av åsynen av en kvinna i träningskläder med push-upBH och generös klyfta. Det är därför jag dejtar äldre karlar. Mer erfarenhet, mer koncept, inte lika mycket hormoner, tack så mycket.

You have such a filthy mouth! We should wash it with Jägermeister!

På det hela taget har dagen varit trevlig, först ut med hunden, sedan till Yogan för ett riktigt hårt pass, vår ordinarie tränare var sjuk och istället fick vi en liten kvinna av indiskt ursprung vars kropp kunde vikas ihop på de mest innovativa sätt. Helt fantastiskt att skåda, fullkomligt omöjligt att efterlikna, jag kände mig som ett mumintroll i färd med att försöka efterlikna en hattfnatt med skrattretande resultat. När yoga var klar flanerade jag till slussen och mötte upp M för att sedan promenera till Zapata för att inhandla två par nya dansbyxor [som jag också lär använda till jobb, VT, träning och mys, underbara luftiga plagg <3]. Sedan bar det av till jobbet för att hämta upp några nycklar, det var länge sedan jag gick och höll om någon, eller ens rörde vid någon annan än Mneme, så M;s hand runt nacken eller arm om axlarna var trevligt.

Både jag och M försökte [med varierande resultat] att uppföra oss. Det lyckades rätt bra när M var tyst, trots det menande flinet, och de femminutersintervaller som jag kan vara 'a good babygirl' [There aint nothing leaner, meaner, or obscener than Hyena]. Och sedan fick jag sitta i knät och kyssas [mycket oskuldsfullt] på mitt favoritcafé. M tar fram den dominanta sidan hos mig, alla som inte är döda byten gör det [Ett dött byte är Inget byte, det är ett lik] och jag vill ta ett stadigt tag i hans hår, trycka ned honom i den där läderfåtöljen för lite spontant dominans-hångel. Det blev inte så, den här gången, men jag har det innestående hos mig själv kan vi väl säga.

Sedan åkte jag hem, och träffade underbart söta H, han har blivit så... Vacker, perfekta gener. Skall jag någonsin skaffa barn har han lovat mig att bli min spermadonator, och må de mörka gudarna förbanna H om han inte håller det löftet. H skapar trafikstockningar med sin fantastiska överkropp [iförd en vit öppen skjorta] vart han än går, och de magmusklerna har jag slickat på. Bara tanken får mig att fnittra, H och jag skulle förmodligen tjafsa för mycket för att ens klara av en minuts hångel, men titta kan man väl få göra? Inte sant? Imorgon är det Afro och VT-träning, bra dag med andra ord. Jag myser, världen är fantastisk.

VT, träning och Incesttankar.

Jag har med mitt nya träningsschema glatt konstaterat att tvättmaskinen har blivit min bästa vän, jag försöker träna ett pass om dagen, det resulterar i ett par smutsiga träningskläder. Min OCD blir lite nervös vid tanken på en full tvättkorg och vill därför tvätta allt på en gång. Det blir med andra ord en hel del tvättande. Jag har också insett att min garderob behöver uppdateras gällande träningskläder, jag behöver ett par yogabyxor, ett nytt par svarta träningsbyxor, två par sportbh:ar och några vita VT-t-shirts [som jag planerar att sy om så fort jag lägger tassarna på dem]. Det blir nog månadens investering i klädväg, utöver one piece suiten som jag inte kunde hindra mig själv från att köpa [Fyyy!].

Annars så har jag just kommit hem från ett VT-pass, ångesten för att gå dit var överväldigande men väl där så... Det var så enkelt. Så smidigt, så rätt, någonting jag inte direkt är bortskämd med [Längtar tills jag kan säga samma sak om sex i missionären]. P instruerade mig och en annan tjej i lite olika tekniker [som jag helt ärligt inte kan namnet på än] och vi följde väl med behjälpligt i den övriga träningen också. Plötsligt börjar jag förstå varför alla VT-tränare som jag känner går omkring med ett frånvarande ansiktsuttryck och gör konstiga handrörelser; Jag kom på mig själv att på vägen hem från tunnelbanan öva VT. Förmodligen med ett frånvarande ansiktsuttryck samtidigt som jag lyssnade på tangomusik [Jag äger golvet! Med värdighet!]. Och så vill jag ha en wallbag att slå på samtidigt som jag tittar på Big Bang Theory. Jag ska undersöka möjligheten att installera en sådan i källaren.

Annars så påverkar träningen allting till det positiva, psyket mår bättre, huden blir betydligt snyggare, kroppen mår bra. Yttre och inre frid, yttre och inre [tysk fascistisk] ordning. Sedan får jag läsa det här på msn:
oooh yes, I will
really
trust me, dear
Daddy will be nice, so very niceOch får någon typ av hjärnsmälta. Jag önskar för tusende och åter tusende gången att jag inte var så lättmanipulerad gällande incestplay. För jag smälter inombords inför tanken, eller som jag förklarade för min fina väninna t-rex att "Ibland får fittan styra, och det blir inte alltid så bra men är i vissa lägen oundvikligt." I kontakt med Incestplay frikopplas min hjärna och kroppen styr, liknande känner jag då jag ser sexism i denna stil uppenbara sig i ett msnfönster: "Du kan få för dig så konstiga saker.Se bara så grov du blir i munnen. Jag tror vi får skura ur den med såpa.Jag menar du är ju trots allt en kvinna. I bästa fall till för att vara söt att titta på. I bästa fall. Vi har ju jobbat så hårt på att förvandla dig till en fin flicka.Vi vill ju inte att allt hårt arbete ska vara förgäves!" Uppenbart är träningen bra för det mesta, även sexdriften. Massor med sexdrift.

Vad i hela friden gör De mellan lakanen?!

En av mina äldre manliga vänner, W, har efter mycket om och men skaffat sig en kvinna. Som de flesta andra av mina bekanta är W högst tveksam till att låta sin flickvän träffa mig [can't image why] och efter lite tjafs om detta så kom vi in på deras spirande sexliv. Eller ja, W försökte förklara hur deras sexliv fungerade allt emedan jag successivt kände mig alltmer alienerad från det han förklarade. Tillslut stirrade jag bara på W under tystnad eftersom jag faktiskt inte förstod och bad honom precisera.

"Ja men Touché, du vet det behövs faktiskt inte BDSM, för oss räcker det med kärlek. Vi behöver inte bondage, våld eller rapeplay, jag skulle aldrig vilja göra det mot henne..." Resten av hans utläggning förvandlades aktivt till 'blablabla' i mina öron samtidigt som jag kämpade emot det illamående som uppstår när någon försöker förklara romantik/vaniljsex för mig. Jag vet att jag är sjuk i huvudet men det vrider sig i magen på mig på ett synnerligen obehagligt sätt så fort någon nämner sex, romantik, innerlig kärlek, tända ljus och poesi i samma andetag [I just can't handle i].

Det slog mig med viss bedrövelse att W har blivit vanilj by love, och att vi därmed talar helt olika språk gällande intimitet och kärlek. Han kan aldrig tänka sig att slå sin partner, jag skulle aldrig kunna tänka mig att inte ta emot eller ge ut smärta. W skulle aldrig i livet kalla sin lilla skira kvinna för 'hora' medan jag nog hävdar att förnedring är en krydda som förgyller snarare än förstör. Och därför kan vi inte kommunicera, våra världsbilder är det paradoxalt motsatta varandra. [Det lustiga i situationen som W inte vet om än är att jag redan känner hans flickvän och vet att hon är überdominant, så det lär nog bli en del BDSM i det förhållandet anyhow. *flinar*]

Och varför kan jag förövrigt aldrig få sådana här roliga lyckokakor?

Måndagmorgon, bullhundar och tentor.

Uppenbart så finns det också en vardag och inte bara helger med kinky fester. Jag har en hemtenta i textanalys som jag ska ta tag i, den ska vara inlämnad om tio dagar så det är gott om tid, samtidigt så har jag blivit bullterriermamma på heltid och försöker upprätthålla mitt träningsschema [dagens i-landsproblem, jag vet]. Så istället för att träna på morgonen blev det idag ett powerwalking-pass med en motspänstig bullhund, sedan frukost [ägg, kaffe, grapefruit] och nu... Försöker jag uppmana entusiasm inför att a) vika tvätt och b) börja ta fram mina studieböcker. Det går so so måste jag erkänna. Sedan blir det VT ikväll, yoga imorgon, Afro och VT på Onsdag, jobb torsdag och core/yoga fredag. Lördag har jag ännu inget vettigt träningspass, möjligen är det lika bra så faktiskt... Afro söndag... Studier... Bullhund... Jobb... En rätt bra vardag. Jag är nöjd med den, det ska nog gå bra.

Enkelspårig...

Jag vet inte om det var Dekadance eller om det är träningen som satt igång någon form av biologisk fortplatningsprocess men jag är kåt. Störigt kåt. Så där kåt som fina flickor Inte är, på ett sätt som fina flickor inte bör vara. Just nu är jag mer sugen på att ha sex för att tillfredsställa mig själv än att tillfredsställa någon annan. Ta mig och ta på mig, viska vilken liten smutsig flicka jag är och behandla mig som en obstinat 14åring som behöver disciplin. S k a m är mitt smeknamn och jag önskade att jag inte var så enkelspårig i mina fetischer, att komma i kontakt med ordet "daddy" får mig att spinna. Incestplay, jag önskar att jag kunde fått en annan fetisch av Den Goda Fetischfen [tandfens populärare kusin] men nu vill jag rent freudianskt bara ha en fadersgestalt att knulla med. För jag är kåt på ett sådant sätt som fina flickor inte är. På ett sådant sätt som fina flickor inte bör vara.

Dekadance Plugged; En recension.

Jag kanske skulle börja med att ge någon typ av utförligare förklaring till hur Dekadance Plugged var. Det började med att jag och söta väninnan T-rex tog en taxi till Kolingsborg och tvingades [som vanligt] att stå i kö utanför, jag var då enbart iförd en tvångströjekimono, stay ups, strippklackar och en inte alltför entusiastisk min. [Vad är det som tar så lång tid förövrigt? Garderoben? Och varför kan vi då inte få vänta inomhus innan jag drar på mig lunginflammation av rena fetischfarten?]. T-rex var då uppklädd som maid med en fantastiskt söt klänning, rosett i håret och en liten dammvippa. Själv var jag ordentligt insnörd, först i min kimono, sedan i den inbyggda korsetten. Håret hade jag tvättat med silverschampo för att få till en silverlyster och sedan satt upp i en luftig frisyr med massor av hårnålar som jag hade satt fast asiatiska hängsmycken och små bjällror på. Det hela gav ett burleskt men ändock classy intryck, sminkningen gick i guld och svart vilket matchade min nya varmare hudton bra. Jag kan nog säga att jag var rätt nöjt med kvällens outfit vilket gjorde att jag sköt ragg när Dresscodevakten började fråga vilket material mina kläder var gjorda av och [Inte Okey] rörde vid tyget. Jag förklarade att det var en tvångströja som jag hade fått godkänd sedan tidigare och efter lite "trevlig" småprat fick jag komma in.

Att säga att jag trivdes på Deka skulle vara en grov överdrift, när jag dansade hade jag trevligt och musiken var uthärdlig men... Jag känner mig som en främmande fågel, jag har böjelser om Dekadance inte tillfredsställer, för det första så tycker jag om att Prata [de som känner mig vet detta], gärna utan att behöva Skrika [på grund av för hög musik], sedan tycker jag om att Sitta ned samtidigt som jag konverserar [att stå i strippskor är nämligen smärtsamt] och den jag konverserar med får gärna ha något innanför pannbenet och vara nykter [Höga krav, jag vet]. Deka... Fallerar lite här, det fanns inget utrymme [utöver "lekrummen"] som man kunde samtala fritt i, eftersom jag inte har något direkt intresse av att se andra leka utan att leka själv så undviker jag generellt sett lekrum överlag. Jag har svårt att umgås med främmande människor i Dekadances miljö, vill någon [främmande man] umgås ser jag helst att de ska lämna sitt nummer eller ett sätt att kontakta dem och återkomma en annan gång. Dessutom är det fullkomligt omöjligt för mig att koncentrera mig på mer än en person i taget vilket lätt uppfattas som nonchalant av andra som vill ha uppmärksamhet. Eller som underbara väninnan Katiekat sa till någon främmande [man] "Touché är upptagen, du kan få en kölapp".

Jag tror det största problemet med Dekadance är att jag inte längre nöjer mig med att gå ut och se snygg ut för att ha en bra kväll. Jag vill ha intellektuell utmaning eller få leka av mig, det första alternativet kunde inte tillfredsställas och det andra var inte heller aktuellt eftersom jag är singel och utan lekkamrater som tycker om kinky fester. Man kanske skulle kunna resonera så att man skulle kunna hitta någon att leka med på Deka, men min alkoholpolicy, OCD och renlighetsmani kickar glatt in vid blotta tanken. Jag är restriktiv med mina partners och trots erbjudanden valde jag att behålla alla kläder på under kvällen. Hade jag haft en partner som kunde spänt upp mig på korset, gett mig en ordentlig omgång och sedan sönderdominerat [knullat] mig som en smutsig litet psykfall till luder under resten av kvällen hade jag nog haft roligare [just sayin'].

Allt som allt kan jag säga att Dekadance Plugged var en okey fest, säkert roligare för andra som var där men jag trivdes inte annat än på dansgolvet. Jag känner mig inte direkt manad att gå på någon till Deka-fest, eftersom forumet känns relativt fel för den typ av BDSM-utlevnad som jag eftersträvar. Sällskapet var dock underbart trevligt och det var kul att få dansa två av mina tre bästa väninnor [Succubus var saknad] men jag hade nog velat ha en partner där också för att det hela skulle känts värt ansträngningen.

Däremot lyckades Dekadance trots allt inspirera mig till att bli sexuellt frustrerad.
Man kan inte se så mycket snusk utan att själv bli sugen på att leka lite.

When you gonna make up your mind?

Dekadance Plugged ikväll, och jag funderar varför jag envisas att gå på klubbar som jag egentligen inte trivs på? Vad bevisar jag för mig själv? Vad bevisar jag för andra? Varför är det så förbannat jobbigt? Analysera, resonera, dissekera och sedan disciplinera för ett vettigt resultat. Så varför går jag på Dekadance? Delvis så går jag för att bevisa för mig själv att jag kan delta på sådana typer av fester utan att få mindless panikångestattacker. Jag kan gå, jag kan le, jag kan flörta, skratta, festa och ha hur kul som helst, eller ja i varje fall se ut som jag har hur kul som helst. Jag får inte hindra min sociala utveckling, jag måste hela tiden avancera framåt, får inte stanna upp, får inte backa, får inte sluta göra saker bara för att de är jobbiga i början. Självdisciplin är kodordet.

Och varför trivs jag då inte? Oftast tycker jag inte om hur jag är klädd, jag uppskattar inte fetischkläder, jag uppskattar faktiskt inte tajta kläder överlag. Jag vill ha luft omkring mig, rymd, och i kroppsnära kläder känner jag mig inte sexig, jag känner mig obekväm. Dessutom så serverar Deka alkohol, vilket gör att jag blir paranoid och inte kan slappna av för fem öre. Jag klarar av att vara i närheten av påverkade människor men jag litar inte på dem, deras dimmiga blickar, deras inte helt kontrollerade rörelser, deras oklara medvetanden. Jag blir stressad, pressad, och inte direkt in the mood för att leka, eller ens kommunicera, med någon.

Ett annat problem är att folket på Deka sällan eller aldrig har tyckts mig trevligt, det känns som klubben för inbördes beundran utan intresse att vara annat än pretto. Jag tror jag tänker försöka den här sista gången, har jag inte kul tänker jag tillbringa resten av mitt klubbliv med att gå på rave och svartklubbar i min bubbelgumsrosa One Piece Suit. Och jag blir förbannad på mig själv när jag blir velig och svag, ingen annan kommer sköta mitt liv åt mig, det är bara att bita i kudden, tänka på England och göra vad som måste göras.

Och jag funderar en hel del i efterhand på vad Hanna sa till mig medan vi fortfarande var tillsammans att, hon trodde tills hon var omkring 25 att det skulle komma någon dominant karl, någon man, som skulle "rädda henne". Ta sig an henne, ta hand om henne och göra allting bra. Men han kom inte då, och han har inte kommit än och... Då får man rädda sig själv. Och jag börjar inse samma sak, det var väl på tiden kan jag tänka mig...

Mitt nya fetischplagg: Bubblegums-ziperall

Det var ett tag sedan jag ägnade mig åt lite [wannabe] modebloggande så jag tänkte ta tillfället i akt och tipsa om att http://shop.ziperall.se/ nu har REA på sina... knepiga/morbida/fantastiska/slappa/underbara/hemska/dekadenta kreationer. Och jag måste erkänna att jag har köpt en så kallad "one piece suit", eller Ziperall som de också heter, storleken L i färgen bubbelgumsrosa. Ziperallen kommer att vara jättestor, mysig och jag kommer förmodligen se ut som ett fullkomligt psykfall i den. Men hur kan man inte älska en rosa sparkdräkt för vuxna?

Jag kommer glida omkring i min sparkdräkt med söta spetsunderkläder på mig under och känna mig lite sunkigt nedklädd dekadent så där. Med för mycket svart smink runt ögonen, stora rosa skullcandyhörlurar, ring i underäppen och nonchalant tuggandes tuggummi kommer jag förkroppsliga den perfekta tonårsdottern/systern/slampan/blondinen med precis så pass taskig attityd att du bara måste ge mig stryk. I rent disciplinärt syfte. För mitt eget bästa. Givetvis.

Snart på en Touche nära dig!

Men har du en fitta borde jag ju få ligga med den...

Vissa dagar blir jag väldigt väldigt trött på karlar. alltför många tänker uppenbart med fel huvud och alltför många resonerar lite hipp som happ "Men har du en fitta borde jag ju få ligga med den... eller? Eeh...?" För alla som eventuellt undrar så fungerar det inte så att bara för att en kvinna råkar ha en fitta har alla män, eller ens en utvald del av alla män obegränsad tillgång till den. Fittan är inte allmän egendom, det är regel nummer ett. Regel nummer två är att huvudet och fittan inte är frikopplade från varandra, har man med fittan att göra får man oftast huvudet på köpet, och tvärt om.

Därför blir jag osedvanligt förbannad när allmänheten [Läs: Karlslokar] antar att jag är lätt på foten bara för att jag skriver en sexblogg, bara för att jag bejakar mitt sexliv, bara för att jag ibland faktiskt har träffat män över Internet och utvecklat en sexuell relation med dem, bara för att jag utövar bdsm eller bara för att jag råkar tycka att man kan vara vänner med individer av motsatt kön. Jag avskyr frågan "Har du träffat många [män, implicit] över Internet/Darkside/Whatever?" Det känns alltid som en indirekt fråga om jag är slampig och/eller hur goda chanserna är att få ligga lite. Och givetvis är fel svar att jag träffat en del karlar över Internet [SLAMPA!] men jag vill inte heller ljuga och säga att jag inte träffat några [Eftersom flera av mina bästa manliga vänner kommer från Cyberrymden] män över nätet.

Och jag önskar att vi kunde göra fullkomligt klar att man inte får bara fittan, inte i mitt fall. Man får huvudet på köpet för jag kan inte ha sex utan känslor, däremot fungerar det utmärkt att få huvudet utan fittan för jag har massor av platoniska soliga vänskapsrelationer. Och jag vet inte hur många gånger jag får höra frågan "Du vet vart jag finns om du får lust?" Men det gäller bara Lust på sex, det gäller bara lust på smutsigt, destruktivt, kallt, känslolöst sex. Erbjudandet innefattar inte lust på en vardag, lust på gemensamma vänner, lust på att gå med någon annan på familjemiddagarna eller lust att aktivt välja tvåsamhet framför ensamhet.

Och när jag lite fint påpekar att jag inte är så intresserad av sex utan känslor får jag oftast en tom blick tillbaka med orden "Men känslorna kanske kommer sedan... [attraktionen är ju här nu]" och visst kan känslor växa fram, men allt handlar också om att skapa gemensamt. Chanserna att utveckla känslor för en individ vars fitta är det ända man intresserar sig för är väldigt begränsade. Och jag är inte dummare än att jag med cynisk klarhet inser vem som är intresserad av fittan och vem som är intresserade av huvudet [och allt som finns i det]. Så jag blir jävligt trött... På tjat om sex. Som för all del är trevligt men inte livsnödvändigt, stress angående sex skapar bara ett madonna/hora-komplex i mig. Har jag för mycket sex är jag ofelbart en hora i mina egna och andras ögon, har jag det inte är jag madonnan men då är det inte heller bra. Hur man än vänder sig har man svansen bak och det gör mig alltmer irriterad.

Besök av "mina" karlar...

Jag har fått besök av "mina" karlar idag, tre stycken kom och hälsade på mig på jobbet, det kändes mysigt trots att min kollega tyckte det hela var småknepigt. Först kom min VTtränare, som lite nonchalant smekte mig över ryggen medan jag stod böjd över en kartong. Jag var inte direkt förberedd på kel och tänkte börja skälla ut den oförskämda turist som jag antog tog sig friheter med mig innan jag såg vem det var jag, Xairiis fick en kram och vi snackade lite skit medan jag prickade av dagens varor. Sedan kramades vi igen när han skulle gå och min kollega frågade glatt om det var min pojkvän. "Nä", svarade jag lika glatt och fortsatte jobba.

Ett tag senare dök ställföreträdande pappa Maximus Prime upp i egen hög persn ha fick också en kram, vi pratade lite ett kort tag, sedan kram igen innan Maximus skulle gå. Min kollega frågade tappert om det var min karl, och jag svarade återigen glatt "Nä". Till sist dök min darling M upp och enligt honom är ingen hälsning fulländad utan en kyss på vardera kind, jag tror det är en kulturell grej. I varje fall fick han också två kramar, inkluderat fyra kyssar varav en på munnen [Fan ta dig, M, vad har vi sagt om friheter?] innan han visslande försvann för att göra livet surt för någon annan. Min jobbkollega stirrade lätt förvirrat på mig innan jag hjälpsamt skyndade mig att tillstå "Han är inte heller min pojkvän" innan hon hann ställa frågan själv.

Som kuriosa skall även nämnas att fina Mneme har varit in i butiken och hälsat på en gång, samma procedur upprepades med honom. Nu börjar jag misstänka att min kollega tror att jag antingen är lösaktig, karltokig eller polygam... Tss, vaniljmänniskor har så smutsiga tankar, varför ska jag inte kunna få krama och kindpussa "mina karlar" hur mycket jag vill utan att andra tänker smutsiga tankar? Jag tänker inte anpassa mig. Jag kramas hur mycket jag vill.

Tsss,there, there... Jag vill ju bara kramas lite...

Leadership

            I do not want to be the leader.
            I refuse to be the leader.
            I want to live darkly and richly in my femaleness.
            I want a man lying over me, always over me.
            His will, his pleasure, his desire, his life, his work,
            his sexuality the touchstone, the command, my pivot.

I don’t mind working, holding my ground intellectually, artistically;
            but as a woman, oh, God, as a woman I want to be dominated.
            I don’t mind being told to stand on my own feet,

not to cling,

            be all that I am capable of doing, but I am going to be 
             pursued,fucked, possessed by the will of a male at his time, his bidding.

            Anaïs Nin

Så snälla Slå mig.

Jag är ditt fundamentala straff från världen. All din negativa karma samlad i en person. Jag var ormen i lustgården och som malkaverna skulle sagt "sprickorna i spegeln". Jag är utanför mitt eget huvud men innanför ditt skinn, i ådrorna, i tankarna; I hjärnan men utanför hjärtat. För jag vill rubba alla cirklar, ett fyrkantigt liv är inget liv och jag fick inte mitt Bläck idag. Frustrerande? Skämta inte, jag var så nära och jag ska komma dit igen, bara ett litet besök hos läkaren, bara ett godkänt från doktorn.

Och jag är lite... Osäker inför tanken att gå som Singel [Undergiven men knappast övergiven] på Dekadance. Men jag tänker Äga golvet med Värdighet så som vi skulle säga på tangospråk. Varför vill ni inte gå med mig? Följa med mig, leka med mig, ha mig i koppel. Nyttja mig och utnyttja mig. Och ju mer jag umgås med trevliga karlar jag tycker om desto mer förstår jag vad jag Saknar, det är rätt uppenbart, men jag tvivlar på att jag kan hitta vad jag söker på Dekadance.

Och jag behöver endorfiner för att sova. Insomnia skriker i huvudet och allt snurrar, jag tror jag uppfört mig normalt men allt jag vill är att sova. Så jag önskar att du kunde slå mig, inte så hårt, inte i början. Utan börja lätt, börja smeksamt, och sedan ge mig mer och mer och mer, tills jag klarar av 70 piskrapp med bältet. Tills jag är hög på endorfiner, tills det känns som jag svävar, jag gråter, jag skrattar, jag är fri och jag vet att jag snart kommer kunna sova, av smärtan, av utmattningen, av bristen på ångest. Jag är en painyankee men jag behöver det, för att få sova. Sova.

En konsultation för bläck hos Infamous Tattoo

Nu var det exakt ett år sedan jag tatuerade mig senast, av olika anledningar har jag inte haft tillgång till bläck... En av anledningarna är att Thomas som tatuerade mig hos Swahili Bob har bytt studio två gånger utan att varit direkt mån om att berätta för sina kunder vart han tagit vägen. En annan anledning till bristen på bläck har varit att jag har dragit mig för att överhuvudtaget låta Thomas nudda mitt skinn med en av sina nålar igen, förra gången var nog traumatisk för oss båda. Thomas är ett geni inom black 'n grey biotechtattoos, skall villigt erkännas men lika duktig som Thomas är med nålen, lika inkompetent är han på sociala situationen, att hantera människor, passa tider och respektera åsikter. Min OCD tycker inte om Thomas, min OCD tycker om ansvarsfulla personer som vet vad de pysslar med, har full kontroll och ett trevligt kundbemötande. Så nu har min OCD hittat en ny tatuerare; Dario på Infamous Tattoo som förhoppningsvis kommer att göra ett bättre jobb. Imorgon ska jag dit på konsultation och jag är mycket spänd.

Här är några av de inspirationsbilder som jag kommer att ha med mig;

 

First you’ll get Used to it, and then you’ll start to Like it.

Jag drömmer, jag drömmer att jag har ont i hela kroppen och förbannad Mneme för att han har givit mig för mycket stryk. Någonstans finns en ångestfylld tanke om att Ont Över [fucking] Allt betyder blåmärken av det vidrigare slaget och att blåmärken för en högstadielärarinna betyder långärmade polotröjor [även på sommaren]. Sedan vaknar jag och inser att det inte är en dröm, jag har verkligen ont överallt men det är inte så mycket Mnemes fel [för ovanlighetens skull] som mannen som lär ut VT till mig. Varför kan jag inte bli bekant med karlar som av olika anledningar inte vill ha mig som slagpåse? Igår fick jag den första "Slår Han Dig?!!"-frågan, jag besvarade den med en mörk blick och muttrade surt någonting i stil med "Ja de gör de, både två. Precis nästan hela tiden, ibland turas de om..." till min vaniljkollegas stora förskräckelse. Så jag var tvungen att förklara situationen vilket var... Avancerat. Men på det hela taget ska jag absolut inte klaga, jag har i varje fall män som vill slå på mig. Tänk vad tragiskt det hade varit om jag Inte hade haft några. Positivt. Måste tänka Positivt.

First you’ll get Used to it, and then you’ll start to Like it.

Hur är det man säger... En lydig karl är en lycklig karl... Hm...

Dekadance; I'm gonna make you love me [or at least adore me]

Jag har, som ni kanske noterat, inte varit särskilt "pepp" på att gå på Dekadance Plugged men idag kunde vände jag med en suck kappan efter vinden och valde vildvittreambivalent att uppvisa lite engagemang. Anledningen är att Dekadance tycks ha skaffat sig en vettig Dresscodeansvarig som via mail godkände min nyaste fetischkreation. Jag har som bekant är inte särskilt stort intressen för de tre L:en (Lack, läder och latex, att bära dem borde generellt ses snarare som ett Privilegium än en rättighet), detta gör att "fetischkläder" blir något av ett problem.

I höstas beslöt jag mig för att lösa problemet genom att låta en sömmerska sy upp en tvångströjekimono med inbyggd korsett efter mina mått. Kreationen är brutalt sexig och utstrålar fetisch lång väg. Kimonodelen är fotsida med slitsar som går upp långt över låren men lyckas trots detta sitta snyggt över min [behagfullt rundade] bakdel. Kimonon snörs ihop i ryggen [så jag kommer varken i den eller ur den utan hjälp] och sedan så snör man åt korsettdelen för att få en vacker timglasfigur. På kimonons framsida finns en väl tilltagen urringning [för att göra eventuella åskådare glada och nöjda]. Kimonon har tvångströjeärmar [som en äkta krama-mig-själv-tröja!] som går att både rulla upp så man faktiskt kan röra sig fritt men också "spänna" om sig så att man... Blir passiv [och undergiven]. Hela kimonon är gjord i ett material liknande canvas, tvångströjornas ursprungsmaterial och tål därför hårdare tag [både på dansgolvet och mellan lakanen om så skulle vara].

Så nu slipper jag känna mig obehagligt utsatt i "fetischkläder" som jag egentligen finner osmakliga men bär bara för att de matchar dresscoden. Vetskapen om att jag kommer få känna mig bekväm på lördag gör att jag slappnar av och faktiskt kan börja så smått att glädjas över att få gå ut och dansa med mina bästa vänner. Jag planerar att matcha kimonon med höga stripp-klackar, stay ups, två röda solfjädrar och en sminkning med asiatiska drag i färgerna svart/rött. Håret kommer jag antagligen locka och sätta upp i en "slarvig" frisyr med lite hårnålar. Stilen lär bli Domenatrix goes Geisha, jag har alltid föredragit kläder som andas dominans snarare än underkastelse.

För första gången i mitt gotiskt bleka liv kommer jag också ta en soldusch innan den här festen för att dra på mig en gyllenbrun nyans istället för den nuvarande likbleka. Så jag förbereder mig genom att peela hela kroppen och sedan smörja in mig i hudkräm med doft av sandelträ. Att det ska krävas så många förberedelser för att gå på fetischfest...

Snart så... Snart...

Träningsvärk.

Jupp. Så är det. Får mig att osökt tänka på något en väninna sa till mig;
"Varför kan man inte njuta av migrän så som man njuter av smisk?".
Mycket bra fråga, själv skulle jag vilja kunna röra mig utan att det känns som om vissa delar av kroppen tog självmord samtidigt. Därtill så har min bröstkorg tagit en intressant nyans av blågrön med tillhörande lila prickar efter VTn, det matchar white trash-bitmärket på min hals perfekt. Vilken tur jag har, det vore trist att ha blåmärken som skar sig mot varandra. Och vårens modeord blir; Misshandelsoffer, mina damer och herrar, detta kan ni nu skriva in på vågrät 14.

Befruktningsfetischer och andra smutsiga tankar.

Det var inte länge sedan jag kom över begreppet Befruktningsfetisch. Begreppet innebär att en kvinna finner tanken på att bli befrukad, med eller emot sin vilja, tändande. Jag funderade inte så värst mycket över den saken tills jag var i situationen att jag själv var preventivmedellös och kåt, med en villig karl mellan låren. Och plötsligt slog det mig att jag ville att han skulle komma i mig, våldta mig och viska snuskiga saker om att göra mig med barn i mitt öra. Man kan nog milt sagt säga att jag blev ställd inför den tanken, jag har haft en nästan manisk skräck för att bli gravid och tror inte på mig själv i samband med konceptet 'mamma'. Men jag tänder på konceptet att bli så pass objektifierad att jag blir tvångsbefruktad mot min vilja, gärna tillsammans med lite kärleksfull dominans. Gärna i blandning med förnedrande ord, incestplay och morfintabletter. Ibland känner jag mig som en riktigt sjuk liten flicka, ju äldre jag blir desto s m u t s i g a r e blir mina fantasier. Och jag är nu rätt ung, rätt vacker, rätt viril och uppenbart i behov av massor av sex... Det verkar som om lusten har kommit tillbaka. Tacka de mörka gudarna!

Träningsvärk, here I come.

"Jag vill bli fylld av bläck och tömd på negativa tankar..." Och jag accepterar de små kickar som jag hittar längsmed vägen, en älskare där, en piercing här, en tatuering, en möjlighet att hoppa fallskärm, dansa, njuta, förföras, förnedras, förälska sig, förlora sig, och förlika sig med att man kanske inte alltid får vad man vill ha. Ibland ersätts bohemhemultendenserna med vildvittretankar. Den bekväma normala lunken i livet känns som en väl inprövad tvångströja och jag behöver komma ut, bli fri, få sträcka ut lederna och prova vingarna.

Och jag känner att det är svårt att hålla tillbaka, att dämpa manin som bubblar under ytan, svårt att inte le med vassa tänder och låta naglarna omformas till klor. Om bohemhemuler är undergiven är vildvittror då dominanta? Bläck, blod och förändring dämpar begären, träning funderar i någon mån och sedan får självkontrollen göra resten.Nu har jag just tränat Afro för en ny instruktör, fantastiskt pass, två kräktes nästa och en sjönk ihop/svimmade. Jag är nöjd. Det betyder att morgonpassen på söndagarna numera är Spikade. Nu; VT.

Out Tonight and Another Day From RENT

Ett X från det förflutna och jag-tror-att-jag-måste-kalla-det-kärlek-s-definitioner.

Igår stötte jag på H, ett av mina X från det förgångna, vi var ihop en dramatisk sommar när vi var runt 15 och jag förlorade oskulden tillsammans med honom. H är nog den vackraste man har varit tillsammans med, han är naturligt vitblond och ansiktet har rena starka drag med höga kindknotor, en fantastisk mun och lysande klargröna ögon. H är lång, välbyggd och har en hel del charmerande personlighetsdrag som jag än idag är svag för. Samtidigt så påminner H mig om vem jag var då, den tafatta psykiskt instabila passivaggressiva femtonåringen, vilket ofelbart gör mig osäker och defensiv. Trots detta så kommer H alltid ha en viss dragningskraft på mig, när jag ser honom blir jag nostalgisk, småkåt och dominant. Jag skulle ha velat att vår korta parodiliknande relation hade slutat annorlunda, bättre, eller att vi aldrig hade blivit tillsammans och istället fick chansen några år framåt i tiden. Då både H och jag hade fått chansen att bli vuxna. Någon del av mig kommer alltid älska H, hean var den första yngling [man kunde knappast kalla honom 'man'] jag var förälskad i, det sitter i somehow.

Sedan har jag funderat på kärlek, eller snarare kärlekar. På något opretentiöst plan älskar jag min tangopartner, blott de mörka gudarna vet hur det gick till men det är sant. Den kärleken kanske inte är av den traditionella sorten men den är genuin och tar sig oftast uttryck i smärta, förolämpningar och en ironisk jargong. Jag vill göra honom illa, så enkelt är det. Och någonstans inser jag att jag aldrig har kunnat vara alltför fysisk med någon jag inte älskat, jag går helt enkelt på kvalité framför kvantitet när jag väljer människor att umgås med och hyser varmare känslor för dem alla. Jag älskade min flickvän, Gothbarbie, även om jag hade svårt att uttrycka det eller ens definiera känslorna som 'kärlek'. Jag älskade mitt förra X, trots att han bitvis drev mig till vansinne, och jag älskar alla mina närmare vänner [Ingen nämnd, ingen glömd].

Förr har jag stirrat mig blind på uttrycket kärlek och kopplat det till ett monogamt parförhållande som ska räcka livet ut och aldrig vara trassligt eller komplicerat. Nu känner jag mig lite mer realistisk. Kärlek är ingenting man behöver definiera för att känna, för att acceptera. Och kärlek är ingenting man hyser för En speciell person, man kan hysa kärlek för massor med människor, mycket praktiskt. Så... Nu är frågan om jag, med alla dessa tankar i bakhuvudet, successivt håller på att bli en relationsanarkist, det får väl tiden utvisa...

Ovädersmoln vid horisonten...

Jag ser ovädersmoln vid horisonten, älskling. Så var beredd, var på din vakt. För regnet som faller är inte naturlig, regnet som faller är inte friskt. Och ovädersmolnen sänder budskap om åska, om vrede. Så var beredd, älskling, var på din vakt. Bläck och blod ger skydd i stormen, minns mig med kärlek vart jag än är.
För under oväder förvandlas bohemhemuler till vildvittror.
Och vildvittra kallade min mor mig som liten.
Och vildvittra är vad jag kommer att bli.
Bläck och blod skyddar mot ondska, så var beredd, älskling, var på din vakt. För snart är jag vittra, jag rider med stormen, snart är jag vttra, snart är jag fri...

[Kan det här av gudarna förbannade ovädret inte bara dra förbi snart och täcka in hela Stockholm i skyfall och åska? Jag kan inte koncentrera mig när jag väntar på en urladdningen som aldrig kommer. Är lite hederligt oväder för mycket begärt? Jag begär bara en syndaflod från himlen. Hur svårt kan det vara?]

Afro, duktighetssyndrom och träning.

Jag dansade Afro idag, en improvisationsdans som sätts ihop med hjälp av olika moment kallade "steg" och som har sina rötter i just... Afrika. Jag tycker om att dansa och Afro är livsbejakande eftersom man använder hela kroppen och gör dansen precis så intensiv som man själv känner för. Är man på dåligt humör blir det stora aggressiva rörelser, sensuella krumbuktande fyllda av dålig attityd och en svart blick i spegeln som successivt gick över till ett maniskt leende. Jag var på dålig humör när jag kom till träningen men gick därifrån med en känsla av att som fågel Fenix rest mig ur askan, ny och återfödd. Varje gång jag tränar dör jag, varje gång jag tränar föds jag på nytt, och jag försöker inte ens förneka prestationsjunkyn i mig.

Och jag är väldigt förtjust i min danslärare, när hon ler stannar bokstavligt talat världen. Hade jag varit aningens mer lagd åt det lesbiska hållet är det kvinnan jag hade velat ha i mitt liv, som min partner. Hennes energi vet inga gränser och hennes positivism tycks oändlig. Och jag funderar över hur sällan vi moderna människor hör beröm yttras. Det är vetenskapligt bevisat att vi blir depressiva om ingen bekräftar oss och berömmer oss. Jag tror det är en av anledningarna till alla dessa Personliga Tränare, vi behöver egentligen inte någon som pushar oss under träningen, vi behöver någon som efter träningen bekräftar och säger "Fan vad bra jobbat." Vi behöver beröm.

Jag känner ibland en ovilja, eller en trötthet inför tanken på den undergivna rollen som ständigt obstinat, svårhanterlig och okuvlig. Ibland skulle jag vilja vara en duktig flicka, som är lydig, snäll och som gör som man säger. Utan att behöva kämpa, utan att känna ett tvång att ställa till en massa trassel för att upprätthålla intresset. Jag skulle vilja sitta på golvet vid någons stol och bli klappad på, slippa tänka, slippa vara, slippa låtsas. Bara vara någons lilla leksak, en söt kelgris på golvet med huvudet i ditt knä och blicken riktad mot evigheten. Jag skulle vilja vara en duktig flicka, en fin flicka utan att för den sakens skull förlora anseende eller ansikte. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag uppskattar träning i så stor utsträckning, du blir tillsagd att göra något, utför uppgiften och vet inom dig att du gör rätt. Det tycks kanske simpelt, men för mig är det fullkomlig mental avslappning. Man är helt enkelt... Duktig.

Med mina ord på skärmen...

Jag vill bjuda på en nattlig bankett av poesi, poem vars like ni aldrig sett, aldrig smakat. Först något litet, något lockande. En konversationsinledande smaksensation och jag tänker mig något insmickrande oljigt. Så vad sägs om ett poem om mjuka övergrepp under småtimmarna? Och du ligger i sängen medan hans händer smeker över din kropp och du förstår att det är fel, att det är fult, att mamma kommer bli arg men du säger inte nej. För det är så skönt, det känns så rätt, känns varmt och du hör honom stöna lågt när hans kuk ligger mellan dina lår och nästan, nästan, tränger in i dig. Varmt, kärleksfullt utnyttjande blandas med salta tårar och framviskade böner om förlåtelse.

En aptitretare för något brutalare [poesi], något intensivare [poesi], precis så att ni inte alls blir tillfredsställda utan snarare hungrar efter mer [poesi]. Det är så jag vill ha er. Otillfredsställda. Längtande. Med mina tecken på skärmen, på näthinnan. Mina ord i tankarna och sinnet. Mitt begär i era kroppar, tända men avtända, smutsiga och utnyttjade av en främling över Internet. Med mina ord på skärmen, i sinnet. Poesi.

Hur kan du vara singel?

Jag får inte sällan frågan "Hur kan du som både är så intellektuellt och fysiskt attraktivt blablabla [sätt in valfria adjektiv] vara singel?" Ja... Vad ska man svara på en sådan fråga? Det mest sanningsenliga svaret är nog a) Jag är jävligt svår. Jag skämtar dessvärre inte, det är många som ser mig som fruktansvärt svår. Svar b) är att jag har höga krav, många av det moderna samhällets karlar klarar helt enkelt inte av mig eller mina principer.

Men om vi ska se på frågan "Varför är du singel?" så tycker jag att den på ett grundläggande plan är... Förolämpande. Frågan implicerar att civilstatusen "singel" är onormal/inkorrekt på en ung attraktiv kvinna. Frågan implicerar också att singelstatusen är ett misslyckande, och att ingenting är mer korrekt för en kvinna än att ha en karl att förlita sin existens på.

Sedan blotta frågan "Hur kan du vara singel?" antyder också att Singel är ett tillstånd som man inte kan råda över, om någon absolut måste sälla en dylik fråga kan de i varje fall omformulera sig till "Hur kan du välja att vara singel?" Och just den frågan kan jag verkligen svara på, långt och utförligt. Jag skulle förmodligen svara något i stil med att:

Min singelstatus kommer jag ändra först då jag möter en man som;

• Är lika intelligent eller mer intelligent än vad jag är.
• Är attraktiv till både utseende och personlighet.
• Är max 10 år äldre än vad jag är.
• Inte tror att dominans och ledarskap är "naturligt" medfött och aldrig skulle tänka tanken att kalla sig "alfahane" [För jag skrattar så jag dör varje gång jag hör det uttrycket]
• Kan diskutera BDSM och gränsöverskridande sex utan att nämna ord som "hora", "anal", "fitta" och "röv" i varannan mening.
• Klarar av att inte projicera sina sexuella fantasier på mig.
• Inte på fullt allvar tror att kvinnor är "naturligt bisexuella" medan män [Givetvis]är "naturligt heterosexuella" och att blanda in en extra partner därmed per definition betyder att mannen ifråga ska få knulla en annan kvinna.
• Har förstått att feminism är ett förhållningssätt till världen, en vilja att förändra den och inte per automatik ROKS, Gudrun Schyman eller mansförtryck.
• Förstår att socialt konstruerade könsskillnader finns Även i Sverige.
• Är villig att ge lika mycket omtanke, kärlek, bekräftelse och förståelse som han får. Har inga problem med att behandla mig bra inför sina vänner, familj och umgängeskrets.
• Förstår att mitt liv och min säng delas med en tokig bullterrier, och att jag/bullen kommer i ett paket, två till priset av en. Viktigt är också att mannen Inte Försöker Dominera Min Hund [Någonting som gör mig helt fullkomligt skogstokig].
• Förstår att han har sina intressen, jag har mina intressen och att vi inte kan eller kommer spendera all ledig tid tillsammans.
• Står ut med mina olika obsessions och villig att bejaka dem med mig, allt från kurser i tango, till språklektioner i spanska, till rejvutflykter i london. Till lajv, till rollspel, till kampsport, till BDSM-fester, till hundvänliga skärgårsutflykter... I rest my case.

Höga krav? Absolut. Omöjligt? Öh... Ja det verkar ju onekligen så just nu. Men Därför är jag singel, därför att jag inte hittat någon som fungerar i mitt liv än. Det fungerar fint, tackar som frågar. Jag och min Bullterrier rullar på, singelvänliga och fria som fåglar. Funkar utmärkt.

Delar av detta inlägg är förövrigt inspirerade av Angela_Harker,
jag har också lånat vissa delar av henne. Tack för det!

Ving Tchun

Att skriva en BDSM har sina fördelar, för ett tag sedan så kom jag via bloggen i kontakt med en trevlig kampsportshemul, han kom med fina och trevliga kommentarer om LFH. Det ena ledde till det andra och av en slump blev det så att jag idag kom på en provträning av Ving Tchun på denna eminenta kamphemuls klubb. Jag klassar mig numera som en pacifistisk bohemhemul men sticker inte under stol med att jag varit en aktiv kamphemul inom Krav Magan. Så jag provade på en omgång Ving Tchun och hade riktigt roligt, det var så länge sedan jag var i närheten av våld under sådana kontrollerade omständigheter i en avslappnad miljö.

Jag kan inte förneka att jag saknar min gamla Kravklubb, men jag känner inte att krav är disciplinen för mig längre. För mycket vatten har flutit under broarna, jag klarar inte längre av nybörjarnas okontrollerad våld. Men Ving Tchun var roligt, lika intressant som tango även om jag känner mig svag som en nyförlöst kattunge. Dansen har kanske givit mig balans, lyhördhet och smidighet men inte någon styrka alls att tala om. Det blir till att ta igen den saken med bodypump på gymmet. Och jag har ersatt tangon med afro, zumba och yoga. Framtidens planer är att om jag fortsätter att trivas med Ving Tchun träna på klubben tre dagar i veckan, dansa afro två dagar i veckan och köra yoga/bodypump minst en gång. Med andra ord mitt gamla sommarschema över träningstider, jag la verkligen av mig i vintras. Fyy Touché, men nu ska jag ta igen det. Kanske hittar jag min förlorade [livs]lust på köpet. Vem vet?

Torsdagen den 5:e maj 2011. Tango, med Värdighet!

Torsdag igen, tango igen och jag tycker fortfarande att det är underbart, jag vet inte varför. Dagens lektion var en utmaning, vi fick lära oss ett nytt steg som innebär att vi följare måste vara alerta, hålla balansen och vara extremt lyhörda. Jag... Hade lite problem med min balans, skall villigt erkänna men i slutet så dansade jag med en annan man än min partner och vi Dansade. På riktigt. Fantastiskt. Och min tangopartner har accepterat att gå Fortsättningskursen eftersom nästa tangotillfälle är den sista, hur ska jag klara sommaren utan tango? Finns det sommarkurser?

Sedan lyckades jag få en OCD-flash med min manliga tangoinstruktör, jag hade på mig långkjol och han frågade utan några som helst baktankar om han fick lyfta på den för att se hur jag tog de nya stegen. Med ett stelt leende förklarade jag att jag inte var särskilt bekväm med den saken, och min instruktör accepterade utan några kommentarer, utan ont blod. För varje dag som går inser jag att ett nej faktiskt betyder nej och inte ja. Senare nämnde jag att det var okey, acceptabelt, men min instruktör menade att han respekterade mitt svar.

   

Torsdagen den 28:e april 2011. Tangokärlek.

Jag och min tangopartner var inte alls sugna på att delta i dagens lektion, jag föreslog [Fyyy Touché!] att vi skulle skolka men karaktärsfasta Mneme hävdade att vi nog skulle få kul när vi väl var där. Och så rätt han hade, även om jag avskyr att medge saken. Jag tycker om tango, jag tycker om känslan av att snart kunna dansa fritt. Jag tycker om känslan av att avancera snabbt och jag tycker om känslan av att använda min kropp. Tango, dans överlag, är också ett bra sätt att komma andra människor fysiskt nära, något jag annars har vissa problem med. Jag tycker inte om att röra vid främlingar, särskilt inte när jag blir stressad eller pressad. Men när vi dansar tango har vi regelbundna partnerbyten då vi tvingas att dansa med andra än vår ursprungspartner. Och detta har gått oväntat bra, jag blir inte störd eller obehaglig till mods av andra mäns beröring. De kan få hålla om mig i en öppen tango-omfamning, jag accepterar att de för och jag följer. Med värdighet. Jag och min partner äger dansgolvet och allt oftare fungerar vår symbios.

Idag kändes det faktiskt av någon anledning extra kul att dansa; Det var som att ha studerat ett språk i olika fraser och nu äntligen kunna säga en hel mening, och till din stora förtjusning förstå vad din partner svarar. Opretentiöst, utan stress, utan krav, med erfarna lärare som visar hur man ska göra. Om jag någonsin får för mig att gå en kurs i tantrasex så vill jag att den kursen ska vara så här. Våra tangoinstruktörer är så karismatiska och trevliga, det är enkelt att känna sig hemma i gruppen samtidigt som de tillrättavisar och lär ut på ett handfast och pedagogiskt sätt. Tango påverkar mig på samma sätt som bra bdsm-sex, det gör mig lyrisk, levande, manisk. Och glad. Lycklig. Jag vill dansa mer. Mycket mer.

För hur häftigt är det egentligen inte att kunna spontandansa tango utomhus
om man skulle höra någon passande musik?

Fredagen den 8:e april 2011. Tango och kurser i vaniljsex.

Jag och min tangopartner har åter snört på oss tangoskorna [mina är ett par högklackade, ingen tango utan klackar] för att åter ge oss i kast med denna underbara dans. Min partner är saklig, han för bra, och är trevlig att dansa med. Framförallt saknas prestige i vår gemensamma ansträngningar, den avslappnade stämningen är behaglig och hjälper mig att koncentrera mig. Idag kändes det som om vi faktiskt dansade tango tillsammans i någon typ av harmoni. Till min egen nackdel bör sägas att jag dansar bäst med slutna ögon, på det sättet kan jag koncentrera mig helt på att bli förd via de kroppsliga signalerna istället för att försöka förutse vad min partner vill göra.

Jag funderade idag på tangon hur användbart det skulle vara med en liknande kurs i "Vaniljsex/Hur att förlora oskulden" som vi går i tango. Våra lärare pratar mycket om den fysiska känslan, om hur man ska ta i varandra på rätt sätt, att man ska ge varandra tydliga signaler. Kommunikation. Och att tango ska ske med värdighet. Idag kom vår manliga lärare med det oförglömliga citatet "Om hon inte känner någonting så har du gjort något fel, då får du börja om från början och göra om tills det blir rätt". När ska jag på professionell basis få höra detta uttalas om kvinnliga orgasmer, kan någon berätta det för mig? Jag och min tangopartner som båda är involverade i bdsmvärlden sneglar ibland på varandra och flinar menande, man associerar, det går inte att undvika.

Och det ska vara en stor tangofestival på valborg som jag verkligen, verkligen, vill gå på. Min partner, som dock är en knepig man som jag ibland undrar hur jag har förtjänat, är en hård förhandlare. För att dansa tango med mig ute vill han ha en myskväll med levande ljus, romantik, blommor, en fin middag och annat kärleksfullt tjafs. Jag är så uppenbart mannen i vårt förhållande... Trots klackarna.

Torsdagen den 17:e mars 2011: Första tangolektionen ikväll...

Idag har jag och min partner vår första tangolektion, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var det minsta nervös. Men min optimism är obotlig och jag ser fram emot att se hur det här utvecklar sig, framförallt ska det bli kul att studera de andra kursdeltagarna, vilka är dom? Vilka åldrar är de i och med vilka motiv börjar de lära sig att dansa tango? Jag tror stenhårt på att jag och min partner kommer att vara yngst [vi båda är under 30] och att alla andra kommer vara vad min parter uttryckte som "gamlingar". Jag har dock vänligt förklarat för min partner att om någon pantertant skulle bli sugen på lite lammkött och få för sig att han är lovligt byte så kommer jag jag beskydda honom med mitt liv. Ja... Eller i varje fall kommer jag glatt klämma honom på rumpan och komma med vidlyftig information om vårt spektakulära "samliv" [som mestadels går ut på att han spöar på mig i alfapet]. Eftersom min tangopartner är av det rätta virket lovade han generöst att utsätta mig för samma behandling om någon äldre gentleman skulle få för sig att provklämma lite. Fint att ha sådana bra vänner... Jag undrar om tangokursen kommer förstå vad de har gett sig in på.

Lördagen den 5:e februari 2011: Touché goes Tribal Fusion Belly Dance: Lektion 1

Idag har unga fröken Touché och hennes söta väninna lilla fröken Succubus för första gången dansat Tribal Fusion Belly Dance. Det började med att vi knappt hittade till lokalen, men efter mycket om och men, samt med lite hjälp av mobilens inbyggda GPS kom vi i vilket fall fram välbehållna och i... Hyfsad tid. Väl på plats så bytte vi om till danskläder, fick en snabb genomgång av Tribal av vår förtjusande lärarinna och sedan så satte vi igång. Jag kan på rak hand säga en sak och det är att jag sällan känt mig så osmidig och kroppsligt okoordinerad sedan jag började se på mig själv som Kvinna. Tanken är att höfter, midja och byst ska kunna skakas/vickas på/rotera oberoende av varandra, ibland åt olika håll. Allt detta ska ske under kontrollerade former medan du behåller en av de tre behagfulla armpositionerna som lärarinnan sedan tidigare har visat (En position är med armarna över huvudet, en med armarn i axelhöjd och den sista är med armarna "kramandes ett träd", lärarinnans ord, inte mina). Sedan, som om detta inte är fullt nog, så är tanken att du kanske så småningom ska börja förflytta dig i takt med musiken. Jag har sällan haft så här kul, det är inte ofta man som kvinna i dagens samhälle får möjlighet att bejaka en viss sensuell sida (utöver i sovrummet dvs) eftersom allt ska ske på ett feministiskt och jämlikt sätt. Men Tribal Fusion Belly Dance känns som en väldigt sensuell danstyp samtidigt som den inte är undergiven eller ens särskilt tillgänglig. Jag och lilla fröken Succubus var rörande överens om att vi hade hittat helt rätt och att Tribal verkligen var någonting att spendera kommande lördagsmornar med att utöva.

En annan sak jag insåg medan vi tillbringade en timme med att skaka ömsom rumpa och ömsom boobs är att jag faktiskt skulle vilja bli lite mer kvinnlig igen. Jag längtar efter att ha ett långt böjande hår och en ljuv framtoning, runt omkring mig i salen fanns det en del Mycket kvinnliga kvinnor. Så nu kommer jag nog inte klippa håret på ett tag och låta det växa fritt, till sommaren lär det vara minst axellångt i varje fall. Sedan är jag också lite sugen på en ny tatuering, gärna enbart i röd färg och med motiv av någon typ av blommor, jag tror den ska få ringla sig upp över höger överarm och skuldra. Men vi får se, allt har sin tid och sin plats. En sak i taget. I vilket fall kan vi konstatera att Tribal var ett perfekt val och jag har laddat ned fått tag på några träningsvideos för n00bs så att det kan bli lite träning här hemma. Framtiden ser ljus ut.

Dekadance Plugged.

Jag kan med viss missnöje och inte alltför stor entusiasm meddela att jag ska gå på Dekadance Plugged den 28/5. Allt är söta väninnan T-rex fel, hon behövde någon att gå med och är svår att säga nej till. Så jag gick, i ett ögonblick av tillfällig sinnesförvirring, med på att delta på en av de arrangemang som jag genom tiderna tyckt allra minst om. Senaste gången jag var på Dekadance noterade jag att det var mycket fylla, alltför få människor att samtala med, trist dansgolv och en könssyn som fick mig att äcklat rynka på näsan. Män släpptes in i praktiskt tagen vilken outfit som helst medan de flesta kvinnor bads att ta av sig fler klädesplagg [Feminism någon? Nej... Jag trodde väl inte det heller...]. Och då tänker jag inte ens gå in på Lilla [uniforms]Klubben För Inbördes Beundran.

Men detta var då... Två år sedan. Kanske har Dekadance blivit bättre, man kan alltid hoppas även om den lilla cynikern i mig skrattar åt tanken. Jag hoppas intensivt på att min skräddarsydda tvångströjekimono kommer att vara klar tills dagen D, mest eftersom jag avskyr de tre L:en [Lack, läder latex]. Och jag vrider mig i obehag inför tanken på alla människor, för högt ljud, för mycket dricka och för påträngande konversationer. Jag hoppas verkligen att jag kommer få kul, att jag har fel i alla mina antaganden och att jag sedan kommer leva lycklig i alla mina dagar.

Touche Från förra Dekadance Fairytale. 4 år sedan. Tänk vad tiden går.

BDSMhemulen goes Bohemhemul.

Jag känner inte alls för att vara någon hard core BDSMhemul just nu, jag är en bohemhemul som skrotar omkring i verkligheten i vida vinröda dansbyxor. Det är problemet med att tappa lusten, hur ska man hitta den igen? Måste man hitta den? Kan man anta att lusten kommer tillbaka självmant? Eller ska man forcera fram den? Måste man locka till sig lust som ett skyggt djur eller är det bara att skrika och domdera? Kan man dominera sin sexualitet, tvinga den till aktivitet? Jag är väldigt skeptisk mot sexuella tvång utanför leken, jag får lätt sammanbrott av pressade situationer inom kategorin "sängkammaraktiviteter". Jag vill helt enkelt inte.

Problemet är, som alltid, att jag vill väldigt lite saker. Jag vill oftast inte ens gå utanför ytterdörren men jag har trots detta ett rätt aktivt liv där jag studerar, tränar, umgås en hel del med en allt större bekantskapskrets, dansar tango och går på fetischfester. Jag tvingar mig själv att göra saker jag inte vill för att se om jag klarar av pressen, oftast fungerar det fint. Imorgon ska jag gå och provträna på en ny kampsportsklubb, det skrämmer mig men samtidigt... Hur illa kan det gå? Men... Ingenting är gratis, ibland tvingas jag betala prestationsrestskatt i form av smärta, blod och ärr. Det är så det fungerar, aktioner och konsekvenser. Och alla kvittrar om hur fantastiskt det är med våren och att de känner för att para sig med allt av motsatt kön som tillhör samma ras. Personligen har jag rätt mer avancerade kriterier än så...

Och jag blir förbryllad när jag hör skejtarkillar vissla efter mig, de är bara småpojkar och förstår inte vad de ger sig in på. Jag känner mig så väldigt mycket äldre än vad de är, trots att de förmodligen har levt mer än fem år längre än jag har gjort. Så jag ler bara med vita spetsiga tänder och nöjer mig med att känna doften av villiga byten men håller mig i skinnet. Här skall inte inledas någon tjuvjakt på oskuldsfulla skejtarkillar, det är fult att skadeskjuta utan att döda. Samtidigt kanske det är just vad som krävs? Lite normalt sex? Eller i varje fall inte precis BDSM? Eller kanske bara inte så hårt som normalt? Jag vill vara en BohemBDSMhemul, inte antingen eller.

Noteringar kring verkligheten av en avspänd Bohemhemul.

Igår dansade vi tango på Mnemes kontor, en intressant lokal med oanade möjligheter. Det går bättre för varje gång vi faktiskt seriöst försöker dansa, jag lär nog kunna skymtas en hel del på Gröna Lunds tangokvällar i sommar. Och igår köpte jag en hutlös dyr solskyddskräm, specialdesignad för känslig hy och får endast användas i ansiktet. Baktanken är att slippa bli sönderbränd och samtidigt behålla en snygg hy, något som är knepigt eftersom många solskyddsmedel är feta.

Och jag känner mig lite främmande inför den lätt kurviga kvinnan i spegeln med kort blont hår, solbränd hy och knappt mer smink än mascara. Vad gör hon där? Och vart försvann den smala likbleka gotharflickan med svart smink värdigt en pandabjörn och rött hår ned till höfterna. Jag har förändrat, ändrats, gått från psykinstabil hattifnatt till avspänd bohemhemul.Och idag köpte jag ett par byxor från min nya spanska favoritdesigner, de är baggy men utstuderat kvinnliga och sitter bra över rumpan [Viktigt!]. Tillsammans med ett par högklackade sandaler [som eventuellt bara existerar i mina drömmar?] så kommer byxorna att matchas med ett vitt linne och en färgglad halterneck BH som lyser igenom linnet bara precis lite lagom vulgärt.

Jag behöver fortfarande en ny väska och en solhatt för att verkligen vara redo inför sommaren men jag har planerat att ta hand om allt det där på måndag. Det är en dyr process att rusta upp en fd gothargarderob till en kombinerad tango/retro-vänlig garderob, men jag trivs med att ta ett steg i taget och hela tiden smaka av processen. För sött? För surt? För korrekt? För mörkt? Min nya smak är färgglad men inte utflippad, smakfull och alternativ helt utanför normen, men utan ungdomens In your face-attityd. Och jag har gjort en genomgående pedikyr idag och målat tånaglarna gulligt rosa. Det måste jag nästan få kvinnlighetspoäng för. Dessvärre kanske poängen jämnar ut sig med det faktum att min morbror bad mig om hjälp att kitta alla fönstren på hans stuga om två veckor. Om jag ville skulle jag kunna lägga till "fulpraktiserande glasmästare" på mitt CV, men jag försöker sluta. Jag nöjer mig med "fulpraktiserande modebloggare".

Cher - Welcome To Burlesque

Kom och lek med mig!

Men helvette då, du har blivit så tråkig, så seriös, så akademisk. Lek med mig! Våga vara lite galen, våga vara liten och tokig. Våga vara reggiemumintroll och bohemhemuler. Jag blir sjuk när jag ser dig, så stel i din korrekta kostym, så obekväm i din söta pressade cocktailklänning. Får jag erbjuda herrn ett par snickarbyxor och en flanellskjorta kanske? Vill damen ha 50talsbadräkt och leka Marilyn Monroe i ett gigantiskt glas fullt med rosa bubbel? Men titta inte på mig så där, jag vill bara att ni ska leva lite. Kom och lek med mig, för jag är liten och uttråkad.

Och jag blir så avtänd på materiella saker, din mobiltelefon, din bil och din ipad imponerar inte på mig, jag vill veta vad som finns innanför ditt söta pannben och vältränade överarmar. Har du bläck eller blod i ådrorna? Visa mig! Lek! För om du blir vuxen blir jag liten, blir du seriös blir jag ofelbart oansvarig. Och jag kommer slicka dig i örat under de stela släktmiddagarna och erbjuda en avsugning när du röker på din mammas balkongen. Jag vill väcka dig, vredga dig, få dig att vilja ha mig och våldta dig. Förföra dig så du Förnedrar mig och Försena dig till alla viktiga möten.

För, helvette då, jag kommer aldrig låta dig bli seriös eller tråkig. Jag kommer aldirg låta dig bli för vuxen för att leka med mig. För jag är en bohemhemul i själ och hjärta, vi mår inte bra i Korrekta Kostymer eller Koketta Cocktailklänning. Om somrarna vill vi spela reggie under blinkande färgglada lampor, röka vattenpipa och dansa tango till soft musik. För jag har bläck istället för blod i ådrorna, acceptera det och smek mig över låret på den stela släktmiddagen. Slicka mig över halsen och kindbenen på din mammas balkong när ingen ser. Lek med mig! För då kommer jag stanna, då kommer jag trivas, men jag kommer aldrig sluta Förföra dig så du Förnedrar mig och Försena dig till alla viktiga möten. För det är kärlek.

Tappat gnistan. Bristande lust.

Jag lever i en relativ harmoni just nu, i och med värmen mår jag bra och känner mig tillfreds med världen. Jag tillbringar mycket tid i solen och har redan fått en lätt solbränna som passar bra till mitt numera helblonda hår, jag lät frisören göra mig varmt blond den här gången istället för den kalla nyansen som jag generellt sett använder. Jag är mycket nöjd med resultatet, även om en del har hävdat att min sidecut är "okvinnlig".

Dock har jag någonstans på vägen förlorat all känsla för BDSM. Jag känner mig på gränsen till asexuell och ointresserad av den delen av verkligheten. Jag är trött på BDSM-världen och det känns som om jag har gått in i väggen emotionellt. Jag gör vad jag måste, jag studerar, läser litteratur, städar, tvättar, bäddar och går ut med min bullfnatt men... Jag orkar inte göra mer än det. Det känns jobbigt att ens öppna munnen för att prata med någon annan, förmodligen en tillfällig svacka. Fina väninnan Succubus har dansuppvisning idag och jag har lätt ångest för att gå dit, jag vill vara där och titta på henne... Men jag vill inte träffa andra människor. Jag vill inte prata. Inte skratta. Inte behöva klä på mig mer än dansbyxor och ett linne.

Jag vill kramas med någon som är Min egen. Någon som vågar erkänna mig som sin flickvän ute på stan, bland sina vänner, överallt. Ibland undrar jag vad som är fel på mig. Liksom många andra kvinnor finns komplexen aldrig långt bort i bakhuvudet. Och jag älskar min svarta löst sittande hellånga sommarklänning men den nya väskan var jag vtungen att lämna tillbaka eftersom den gick sönder direkt. Nu letar jag efter både ny väska, sandaler, solhatt och mina förlorade ambitioner. Vart finns de någonstans? Jag vill ha tillbaka gnistan, lusten, känslan av att vara levande. Imorgon ska jag träna för första gången på en lång tid... Det har alltid gjort mig på ett bra humör förr, vi får se om det fungerar nu med.

Take the easy way and give in...

Jag drömde en mycket märklig dröm inatt, som ni kanske vet så har jag ett rätt... Låt oss kallat det "rikt" inre liv. Jag drömmer mycket och intensivt vilket har att göra med den Insomnia jag regelbundet lider av. I vilket fall vaknade jag livrädd klockan 03:34 inatt och slog huvudet i väggen. Lyckades tända lampan. Sedan tillbringade jag några väl spenderade sekunder med att skrika som en galning för att min skirvbordshutch stod... Precis där den brukar stå. I min övertrötta värld såg möbeln knepig och hotfull ut.

 I vilket fall så drömde jag att jag kommer hem till min moderna vackert inredda etagevåning i Gamla stan [Jag har bra smak även i drömmarna]. Jag går in genom dörren och ser att någon varit i mitt hem medan jag har varit på jobbet, detta ger mig en lätt obehaglig känsla i magtrakten och jag klär snabbt av mig ytterkläderna. Lägenheten är formad så att man direkt kommer in från en öppen hall till vardagsrummet, från vardagsrummet leder det en trappa upp en våning. När man går uppför trappan så leder en balkong runt hela rummet så att man har full översyn över vardagsrummet.

 Plötsligt ser jag att det uppe på denna "balkong" står... Kanske tolv karlar i varierande ålder och ser ned på mig. Männen är rent åldersmässigt alltifrån tre till sjuttiofem. Det ser ut som om en hel släkts samlade generationer av karlar står i min lägenhet och tittar ned på mig. Alla, från småpojkarna till de gamla männen, ser oförskämt bra ut med medelhavsbakgrund, olivfärgad hy, svart lockigt hår, mörka ögon och vita tänder. Särskilt tre småpojkar fångar min uppmärksamhet, den minsta är en knubbig liten treåring medan den äldsta är en spinkig femåring med ett löfte om att en vacker dag bli en riktig hjärtekrossare i de omogna ansiktsdragen.

Plötsligt slår det mig att det under en tid har förekommit ett flertal kidnappningar av kvinnor i Stockholmsområdet. Fallen har tagits upp i Efterlyst flera gånger, eftersom det tycks vara ett olösligt mysterium. Kvinnorna bara försvinner, man hittar inga kroppar, man finner dem inte i andra länder trots nationella insatser. Jag vet instinktivt att jag är nästa kvinna på tur att "försvinna" för det finns tre små pojkar som behöver en mamma och en av männen uppe på "läktaren" behöver en kvinna. Alla dessa karlar vill ta mig till Italien för att bli avelsdjur/hustru/mamma/älskarinna. Jag känner mig dock inte så pepp på att bli avelskossa åt någon italiensk släkt, hur snygg karl jag än får på köpet så jag hm... Retirerar [Läs: Springer för livet].

 Efter att ha blivit jagad några varv runt i lägenheten så lyckas jag låsa in mig i mitt [stora dekadenta asiatiskt inredda] sovrum. Först då börjar drömmen bli rätt obehaglig, utanför sovrummet står nämligen den manliga delen av en Italiensk storfamilj och försöker slå in dörren, med tanke på det krasande ljudet från träet så går det utmärkt. Jag lyckas slå sönder mitt fönsterlås [som jag av någon anledning har på sovrumsfönstret] och ta mig ut genom fönstret. Jag vet rent realistiskt att jag borde komma ut på taket till grannhuset men det gör jag inte, från mitt sovrumsfönster så kommer jag ut i en sjukhuskorridor. När jag tittar tillbaka in där mitt sovrum borde vara ser jag en steril kall operationssal.

Då plötsligt kommer de tre vackra småpojkarna emot mig, minstingen sträcker ut sina fortfarande knubbiga små armar mot mig, tultar fram emot den kvinna som han vet är 'mamma'. Efter pojkarna kommer deras farfar spatserande, och jag inser plötsligt att jag är omringad av hela familjen. Min blivande familj, för de tänker operera mig sönder och samman. Operera mig och hjärntvätta mig tills jag blir som de vill ha mig, den perfekta modern och den vackra hustrun [Älskarinnan]. Min blivande man står där, ett mellanting mellan hunk och mafioso. Då vaknar jag. livrädd och kallsvettig. För där fanns allt jag vill ha, allt jag är rädd för. Mitt undermedvetna är i sanning ondskefullt, det gav mig en skymt av perfektion bara för att tre sekunder senare ta allt ifrån mig.

Topp tio på Lustbloggar.se!

Jag surfade in på www.lustbloggar.se idag för att se hur det stod till med Love Fucking Hurts statistik. LFH har aldrig varit särskilt populär i jämförelse med de andra sexbloggarna, anledningarna är många. För det första så lägger jag inte ut nakenbilder på mig och mina partners, för det andra så beskriver jag inte mitt sexliv i detalj, för det tredje undviker jag generellt sett uttryck som; Fittsafter, kuk, ådrig, påle med flera eftersom jag tycker den typen av språk är löjligt, oavsett det är en offentlig dagbok eller en sexnovell man skriver. För det fjärde så har jag inte en direkt sexblogg utan en BDSM-blogg, i det stora hela är jag ointresserad av ren penetration, det vill säga en kuk som med varierande kraft och hastighet körs in valfri kroppsöppning.

Vad som verkligen intresserar mig är den mentala aspekten, den psykiska biten av BDSM, där man nästan smälter samman med sin partner. Smärta, njutning, litenhet, utsatthet, tårar, blod, extas, hårda ord, mjuka ord. Kärlek. Det intresserar mig. Dock verkar det inte intressera den stora massan som hellre vill titta på nakenbilder av 16åringar som blir tagna doggy av sin pojkvän och kallar det avancerat. För all del, jag köper att vi alla är olika, jag köper också de flesta inte är intresserade av BDSM [For gods sake, I wish I wasn't] men... Jag har svårt att köpa den stil och det språk som vissa sexbloggar använder, de är så... Vulgära. På ett dåligt sätt. Därför känns det väldigt kul att titta in på Lustbloggar och se följande kommentar:

Kim Nilsson  2011-05-08 20:58:40
Otroligt välformulerad blogg, hon som skriver är riktigt, riktigt bra på svenska till skillnad från alla arma stackare till landsmän som skriver som de kommer från en annan världsdel. Mera Love Fucking Hurts!

Purr, purr, purr, smek mitt ego och hör mig spinna är allt jag har att säga om den här saken. Tack, Kim, din kommentar gjorde min dag markant mycket bättre. Och för att komma med lite skamlös reklam, ni glömmer väl inte att gå in på http://www.lustbloggar.se/bloggar/om-blogg/love-fucking-hurts.480.html och rösta på Love Fucking Hurts, inte sant? Pretty please?

Still looking good after all these years...

Uppdateringar om verkligheten och livet... Vart ska jag börja någonstans? Hm. Jag har nu startat ännu en kolhydratsfri period som kommer sträcka sig över en månad, dessutom ska jag förnya mitt gymkort och på så sätt försöka bli lite mer fit inför sommaren [som nu är här! Den smög sig på mig och jag var nära på oförberedd.]. Det känns som om jag skulle behöva förlora i varje fall fem kilo för att åter bli nöjd med min nuvarande form, jag tycker om kurviga kvinnor men föredrar att inte ha för mycket av det goda själv. Sedan har jag efter en helg hederligt utomhusarbete lyckats få en fashionabel solbränna av nyansen grisskär. Färgen går mycket bra ihop med min frisyr, det vill säga en otrimmad sidecut och fem centimeter smutsvattenblond utväxt som står i bjärt kontrast mot mina resterande platinablonda lockar.

Man kan inte vara på topp jämt, frisyren ska jag idag åtgärda hos min favoritsalong på Söder och kroppen kommer bli trimmad under sommaren [Fördelen av att ha helt okey gener, rent fysiskt]. Annars så känner jag mig lite rastlös jag borde studera Litteraturanalys eftersom jag jobbade under hela helgen och därför ligger aningens efter men motivationen finns inte alls där. Jag vill istället dansa, redigera de nya bilderna i photoshop, sjunga och leka. Lyssna på bra sommarmusik, dricka alkoholfritt bubblade persikovin och tatuera mig. Det sistnämnda kommer nog inte bli av förrän till hösten inser jag med viss bitterhet. Min tatuerare som har samma konstnärliga begåvning som en Gud men den mentala statusen av en retarded treåring är nämligen uppbokad tills i mitten av sommaren. Då infektionsrisken är som störst. Så jag får vackert vänta på mitt Bläck... Inte heller har jag skådat någonting som ens påminner om ett par snygga sandaler... Men jag har köpte en fin väska med fjärilar på, en sommarväska som rymmer allt, både en laptop, ett par tangoskor, fyra låneböcker, en flaska vatten, två par solglasögon och allt annat en flicka behöver. Nu vill jag bara ha en solhatt för att skydda min vagt olivfärgade [Grisskära] hy från att bli mer bränd och ett par fina sandaler.

Skönhet kommer säkert inifrån, men man kan alltid hjälpa den på traven en aning.
Bild från min och Katies senaste fotosession.

Ett studiebesök i verkligheten.

Jag har glömt hur det är att arbeta på riktigt, så mycket är klart. Idag har jag varit igång tio timmar med 30 minuters rast. Det är hela tiden något som ska göras, och även om den vårmarknad som jag är en del av är jättesöt, genuin och pittoreskt folklig så kräver det en hel del för att hålla den så. Jag har hand om att alla ekologiskt odlade grönsaker ser tiptopp ut, att det hela tiden finns tillgång till kaffe och bakverk och att alla barn som vill blir nöjda och glada. Det är mitt jobb att le vänligt, småprata och se till att alla mår bra. Jag gör mitt jobb, och majoriteten av tiden så trivs jag bra, jag bevisar för mig själv att jag kan arbeta. Jag bevisar att jag kan umgås med människor, att jag kan vara trevlig, att jag kan relatera till dem, att jag på något plan faktiskt är en av dem.

Ofta glömmer jag också hur jag ser ut, jag glömmer tatueringen, sminket runt ögonen och silverringen i underläppen. Jag glömmer att jag inte är en myspyshärlig liten del av grannskapet, så jag skrattar öppet, pratar och glömmer att många förväntar sig att jag ska vara svarta, svåra Lisbeth Salander-typen. Det är skönt att få spotta på stereotyperna för jag småpratar gärna med gamla damer och bjuder dem på kaffe, jag klappar gärna hundvalpar, beundrar spädbarn och delar med mig av barn/blomster/baknings-tips med deras föräldrar. Jag är en del av världen, varje steg bort från den isolering jag ibland hamnar i är positivt. Så idag har jag varit en del av verkligheten, det kanske bara var ett studiebesök men jag trivdes.