Ni är inga vackra, unika, snöflingor.

Listen up, you are not special.
You are not a beautiful or unique snowflake.
You're the same decaying organic matter as everything else.
- Fight Club

Ibland händer det att man kommer i kontakt med personer som man till en början tycker är intressanta, sedan visar det sig att de är freudianskt besatta av sin mamma, har en annan partner eller helt enkelt är en social paria. Detta resulterar givetvis i att du inser att du Bara Inte Står Ut med personen. Detta är helt okey och ett förståligt beteende, hur ska man kunna veta att innehållet i ett snyggt inslaget paket råkar vara skräp utan att kika efter?

I vilket fall förlorar du intresset för personen ifråga, slutar ta kontakt (om ni är ytliga bekanta) och hoppas att det ska vara bra så. Om det har gått så långt att ni är tillsammans gör du slut och känner lättnad för att bli av med lite social press. Det är här vissa dumpade personer kan drabbas av någon typ av relationsmässigt självskadebeteende, ett fenomen som verkligen både roar och intresserar mig: De ger inte upp. Antingen så ger de inte upp med att kontakta dig utan fortsätter att hänga efter dig tills du inser att den enda lösningen på problemet är att vara brutalt ärlig och säga att du aldrig vill se din hängivna beundrar igen. Din fd partner kan också bli fullkomligt förändrad, med ett av mina ex var jag tvungen att ha "samtalet" (d.v.s "Göra-slut-samtalet" eller" Varför-jag-dumpar-dig-samtalet") flera gånger. Och han kom bara tillbaka efter mer förödmjukelse och mer emotionell smärta. Kanske finns det människor som har en fetisch för att må dåligt?

I vilket fall kommer både dessa typer, vare sig det är en ytlig bekant eller en fd partner, för eller senare säga sig ha vissa rättigheter. Typ rättigheterna att få veta exakt varför du dumpade dem, exakt vad de gjorde för fel och exakt varför de inte var goda nog åt dig. Sanningen är att de inte har några sådana rättigheter alls. De har inga rättigheter och du har inga skyldigheter. Så enkelt är det. Efter "rättighets-snacket" brukar dessa emotionellt instabila typer känna sig kränkta. Låt dom känna sig kränkta är mitt råd, eftersom du inte tjänat någonting alls på att förklara (för etthundrafemtioelfte  gången) varför ni inte var soulmates. Du ger dem bara den uppmärksamhet de vill ha, du förlänger er interaktion vilket är vad dessa emotionella vampyrer är ute efter.

För ett tag sedan var det en ytlig bekant (Låt oss kalla honom X) som ringde mig rätt sent på natten, jag hade innan förklarat att jag innehar en mild telefonfobi och inte gärna vill att främmande personer ringer mig. Detta skiter X i och i mitt sömndruckna tillstånd svarar jag, därefter utspelar sig ett rätt obehagligt samtal. För det första tycker jag inte om X röst, den skär mot mitt medvetande som naglar mot en griffeltavla. Sedan så tycker jag inte om den hånfulla attityd som X genast visar mig, han låter inte trevlig och presenterar sig inte ordentligt. Snarare så hanterar X samtalet på det sätt som en D(o/u)minant "Man" gör gentemot en viljelös oerfaren undergiven kvinna: Härskartekniker och brutalitet. Han ville bland annat veta om min dusch tidigare på kvällen hade varit "behaglig" och så vidare.

Dylikt uppförande fungerar inte på mig. Inte från främlingar, inte från bekanta, inte från partners. Jag har en nolltolerans mot idioti, härskartekniker och dominanta män som tror att de bara kan ta sig rättigheten att dominera mig. Så jag förklarade kylslaget att jag nu tänker lägga på luren. Och det gjorde jag. Känslan var mycket lik en mental orgasm, att medvetet göra sig okontaktbar är ett av de finare sätten att förklara hur lite en annan människa betyder för en. Han ringde tre gånger till, jag avstyrde samtalen. Sedan fick jag två sms, jag läste dem inte men uppfattade att han kände sig kränkt och att jag borde förklara mig. Nu är det så att förklara mina handlingar går emot min noll-kontakt-med-tråkiga-typer-policy. Så det gjorde jag inte. Och att skicka sms till mig, i en sådan situation, där man förklarar att man känner sig kränkt... Det är lite som att ge mig en julklapp före julafton: Bring it on! Keep it coming. 

För att fritt citera Fight Club: "Lyssna. Ni är inte speciella. Ni är inte vackra, unika, snöflingor. Ni är samma förfallande organiska materia som allting annat." X och alla andra personer, som envisas med att förvandla sig själva till offer och dig till förövare, är bara organiskt material som sakta bryts ned, förmultnar och dör. Sekunda för sekund. De är inte speciella, de har inga rättigheter gentemot dig och de väljer själva om de ska känna sig kränkta. De är inte vackra och unika snöflingor som du behöver behandla varsamt. Tänk på det.

Porträttmodell - Touché i olika tappningar

Ikväll har jag varit porträttmodell för några som var med på krokikursen. En av de tre konstnärerna var riktigt attraktiv om än något av en... steriotyp. Med kostymbyxor, vit skjorta och hängslen samt kedjerökande ville han så förfärligt gärna föreställa den fattiga bohemen. Men han var attraktiv på något sätt. I vilket fall vill jag visa vad de åstadkom i porträttväg.

Alla får ligga - Bokrecension

Jag har en viss liten obskyr läggning till att läsa a) gamla harlequinböcker från 70-talet (Mer tantporr åt folket!) och b) Självhjälpsböcker för att få ligga. Dessa litterära verk läser jag inte för att själv gå igång på materialet eller själv försöka få någon i säng, nej, jag läser dem ur ren humorsynpunkt. Om du själv känner dig nere någon gång kan jag verkligen varmt rekommendera en självhjälpsbok i hur-du-ska-hitta-kvinnan/mannen-i-ditt-liv-och-få-honom/henne-hysteriskt-kär. Det är tragiskt men sant att du mår lite bättre själv när du föreställer dig människor som har så pass lite social kompetens att de faktiskt måste förlita sig på självhjälpsböcker för att lyckas. Men nog om detta, boken jag idag valt att recensera heter "Alla får ligga : strategier i förförelsekonst för den moderna gentlemannen och kvinnan" av "tankeläsaren" Henrik Fexeus.

Boken beskrivs på följande sätt:
Hur många har inte gått på myten om att man måste ha deffad
tvättbräda på magen eller se ut som en playboymodell för att
lyckas med romantiken?

I Alla får ligga får både män och kvinnor verktygen för framgång
i det kittlande sociala spel som vi kallar flirt och raggning.
Med sina unika kunskaper i ickeverbal kommunikation, social manipulation
och påverkan, har Henrik Fexeus här listat 170 konkreta och praktiska tips.

Med mycket humor och glimt i ögat beskriver Henrik flirtens väg till dejt
i tre steg: attraktion, relation och förförelse. Boken är helt befriad från
slitna raggningsfraser och uppvaktningsknep. Den stora hemligheten är
istället inställning och attityd. Och när du väl lärt dig det har du förmågor
som inget silikon eller gymkort i världen kan konkurrera med.


Så... nu till mina egna åsikter om boken. "Alla får ligga" är onekligen humoristisk och skriven på ett sätt som får författarösten att låta som en gammal god vän till dig. Tanken är förmodligen att redan från början skapa en förtrolig ton mellan författaren och läsaren. Bokens författarröst uttrycker sig i ett jagperspektiv för att få råden som delas ut mer konkreta och verkliga. Huruvida det är Henrik Fexeus själv som pratar med oss eller en rent påhittad författarröst framgår inte direkt, vilket är värt att notera.

Det finns en del att säga om det lilla "försnacket" som boken börjar med (I boken beskrivs det som "förspel". Mycket fyndigt.). Här promotas Henrik Fexeus övriga böcker i den första meningen. Samtidigt understryker författarrösten att du både ska känna dig välkommen att läsa och att den här boken kan hjälpa dig, även om du råkar vara fullkomligt socialt inkompetent, och/eller en trasig matsalsmöbel: "Välkommen! Många randiga bord med ett ben kortare än de andra har under de senaste åren återfått sin balans tack vare mina två tidigare böcker: Konsten att läsa tankar och När du gör som jag vill." Tack Henrik Fexeus! Tack! Jag förstod aldrig hur jag skulle få ligga tills du i en smidig metafor jämförde mig med en hemtrevligt litet randigt bord som behövde ett lite längre ben.

I "förspelet" betonas också, lite defensivt, att bara för att boken heter "Alla får ligga" betyder det inte att just Du kommer få ligga bara du läser den. Du kanske helt enkelt inte är ett litet pittoreskt bord som bara behöver ett nytt ben, du kanske är rena brasveden som inte ens Henrik Fexeuss sociala superlim till bestseller kan hjälpa. Då måste ju boken understryka att det är kört för dig, vilket den lite försiktigt gör i flera olika så kallade "sociala försvarsstrategier" som: "Den här boken är givetvis inte hela svaret. [...] Jag kan inte hjälpa dig att bli kär. Jag kan inte tala om för dig hur du ska hitta Den Rätta. Jag förklarar inte heller hur du ska hålla liv i en långvarig relation." Och så vidare. Sociala försvarsstrategier. Gotta love 'em.

Så, för att då gå konkret in på de rena tipsen, så är bokens disposition väldigt smart strukturerad. Boken är indelad i 168 olika strategier/tips för att få någon annan intresserad av dig. Eftersom jag läst boken så vet jag att vissa av dessa tips praktiskt taget är dubbletter med varandra, vilka har jag dock inte orkat bry mig om att noterat. Varje tips förses först med ett nummer och sedan beskrivning typ: "No 046 testa er fysiska relation". Dessutom är varje pocketsida är fylld med bara omkring 1/2 dels text. Andelen tomt utrymme på varje sida är omkring hälften av det totala utrymmet! Inte konstigt att denna självhjälpsbok är tjockare än alla de andra om dispositionen av texten fuskar på detta sätt. Uppenbart tänkte ingen på naturen eller regnskogen då boken tillverkades. En annan lustig grej jag just noterade är att bokens sidor är inte numrerade, så jag räknade dem år er: 334 sidor. Man kunnat banta in "Alla får ligga" till 50%. Minst. Fast då hade den givetvis inte sett lika imponerande ut i hyllan.

Så för att fortsätta med en multimodal analys (en analys av olika modaliteter/texten) så har boken bilder: Varje kapitel, vars namn är så där positivt löjliga som "Rätt inställning" och "Det magiska telefonnumret", börjar med en bild som ser ut som hämtad från den viktorianska erans slut. Bilderna är svartvita och tecknade i bläck. Motiven då? Vi pratar kvinnor i stora klänningar, korsetter, små parasoller och roliga hattar med plymer. Och män i kostymer, kravatt, stormhattar, spatserkäppar och världsvan uppsyn. Varför? Därför att vi ska manipuleras att se boken som seriösare än den verkligen är, och vad är då bättre än att dra fram lite sociokulturella nostalgibilder från en förgången tid? Vi har tendenser att romantisera den viktorianska eran, men faktum är att fattigdomen och missär vad utbredd. Feminism existerade inte och överklassens kvinnor hölls som boskap i förgyllda burar, till för att visas upp och avla avkomma.

Så nu nar jag gått igenom den rent textuella strukturen så kanske jag ska ta mig en titt på innehållet? Kort sagt kan jag säga att vissa tips i boken faktiskt är hyfsat läsvärda. Det är mycket enkla tips, saker som de flesta av oss gör helt automatiskt, så varför vi behöver få dem berättade för oss förstår jag egentligen inte. För socialt inkompetenta personer eller för väldigt blyga karaktärer kanske den här boken faktiskt skulle kunna göra någon nytta, men annars? Nej. Dessutom så påverkar boken oss inte bara i vårt uppförande, utan även i hur vi ska se ut och klä oss. "Alla får ligga" försöker helt enkelt manipulera dig att höja ditt köttmarknadsvärde, fast de uttrycker sig i vackrare termer. "Alla får ligga" skulle lika gärna kunna heta "Alla som är smala, vältränade och manipulativa får ligga". Vill du omforma dig själv personlighetsmässigt till något som skulle kunna köpas i trepack på IKEA för att få ligga lite? Okey, då kanske det är boken för dig.

Dessutom är "Alla får ligga" enbart riktade till "vanliga" vaniljmänniskor. För personer som tänkt sig flörta inom BDSM-världen gäller andra regler eftersom BDSM i stor utsträckning går ut på en maktförskjutning. Boken ifråga förespråkar många tips som "Var inte dominant", "Försök inte påverka din flört", "Underkasta dig inte" och "Var jämlik". Rent frankt så är dessa tips inte särskilt anpassande för BDSM-raggning, är du undergiven så kan rådet "Underkasta dig inte" förstöra ett eventuellt ragg helt, samma sak gäller "Var inte dominant" för dominanta. Inte särskilt anpassat.

Så för att kanske avrunda den här recensionen så skulle jag kunna säga att jag blev lite road av "Alla får ligga", som ren fritidsläsning tycker jag att den är värd tiden ur en humoristisk synpunkt. Försöker du däremot läsa den som en liten guide för att då ligga så tror jag att du kommer bli mycket besviken. För det första så inriktar sig boken inte till att egentligen få dig att ligga, den inriktar sig på olika knep för att skapa attraktion vilket inte alls är vad titeln utlovar. För det andra så är många av tipsen till för att förändra dig som person, inte för att skapa interaktion gentemot andra. Så analyserar man "Alla får ligga" ur ett kritiskt perspektiv så känns det som Henrik Fexeus har skrivit en bok om billiga mindtricks med en missriktande titel som går ut på att du ska omforma dig efter normen för att bli attraktiv och få ligga.




Om någon skulle vara intresserad av att ärva mitt exemplar av "Alla får ligga" kan ni skicka ett mail. Jag har ritat näbbdjur i kanterna och skrivit textanalytiska anmärkningar här och var... Men i ett fair byte mot annan bok (gärna av herr Fexeus) kan den blir din.

Tom Lehrer - The Masochism Tango

Bash in my brain,
And make me scream with pain,
Then kick me once again,
And say we'll never part.
I know too well
I'm underneath your spell,
So, darling, if you smell
Something burning, it's my heart.
Excuse me!

Take your cigarette from it's holder,
And burn your initials in my shoulder.
Fracture my spine,
And swear that you're mine,
As we dance to the masochism tango.

Ibland önskar jag att det fanns någonting mer...

Ibland önskar jag att det fanns någonting mer... Mer än sex. Mer än män som ger mig menlösa komplimanger för mitt utseende men som aldrig ser något mer än utsidan. Mer än män som tycker att jag borde komma hem till dem för att bli smiskad och straffknullad. Jag önskar att det fanns något mer än män som vill sätta på mig en ballgag för att kväva mina skrik medan de utnyttjar min fysiska existens.

Jag känner cynism över att sagorna och de romantiska komedierna lurar oss att tro att det finns något annat än brutalt sexuellt utnyttjande. Jag känner mig äldre än jag är och bittrare än jag borde vara... Mitt medvetande och psyke känns fångat i en klump av förgängligt kött med instinkter och drifter som inte bara är svaga utan som även äcklar mig.

Alla omkring mig känns så långt borta, deras tankar och önskningar känns absurda och overkliga. Du vill göra vad med min kropp? Ställa mig på alla fyra? Och munknulla mig tills jag inte kan skrika ditt namn när du sedan ger mig orgasm? Jaha... Det verkar ju en smula... Vidrigt faktiskt. Jag avskyr att vara överbegåvad, jag avskyr att bara förlita mig på mig själv, rationalitet och logik.

För logiken säger att kärlek är något som vi rationaliserar bort våra könsdrifter med. Kärlek är ursäkten för att vi, efter den viktorianska erans moraliserande och religionens järnhårda kyska grepp om oss, ska få hänge oss åt fysisk njutning. Jag önskar att jag kunde tro på kärlek, att jag kunde få känna känslan för att se om den är verklig. Men jag är autistisk känslokall och går igenom världen i ett emotionellt regnväder, utan paraply.

Som Söderberg skriver "Jag har grå dagar och svarta stunder. Jag är inte lycklig".  Det är sant, Söderberg visste hur man formulerade känslan. I Doktor Glas beskriver han likgiltigheten över verkligheten, blandat med skammen av sexuell lust och osäkerheten inför konceptet kärlek på ett verklighetstroget sätt. Jag är imponerad inför Söderbergs överlägsna användning av det svenska språket, Bergman och Stringberg har ingenting att sätta emot.

Så dessa är mina tankar en fredagkväll. 21 år gammal. Bittrare än jag borde vara, äldre än jag är. Och liksom alla andra dör jag i och med de sekunder som tyst tickar förbi utan att någon noterar dem. Vi dör alla... Och ibland önskar jag att det fanns någonting mer än sex. Något mer än menlösa komplimanger vars syfte i längden är fortproduktion.

Krokimodellande - första gången.

I två timmar har jag stått konstant i en rätt obehaglig posé för omkring 20 påklädda personer. Själv var jag fullkomligt naken och fick stå på ett litet podium, orörlig. Så fort jag sträckte på mig fick jag ogillande blickar av konstnärarerna som i och för sig var trevliga men också mycket måna om sitt arbete. Det spelade klassisk musik och jag stod och funderade på mycket annat, som hur mycket i vikt jag borde gå ned till nästa gång jag står där uppe på podet, när jag ska hitta en kampsport jag känner mig bekväm med och att jag håller på att få en fruktansvärd kramp i höger höft. Kort sagt var jag så bekväm man kan vara som nakenmodell.

Dessutom så kändes på ett sätt mycket befriande att vara naken för en massa främmande människor som stirrar på dig, bekräftelsen är total och jag blev värderad inte som människa utan som konstföremål. Jag blev förövrigt inte sexuellt värderad alls, min uppenbarelse skulle lika gärna kunnat ha varit en skål med frukt som skulle förevigas [Frukten kanske till och med skulle ha varit att föredra eftersom den skulle hållit sig stilla].


Det här arbetet fick jag fotografera av en söt pojke som var där.
Jag tycker han var riktigt duktig.

Wild Things in Captivit

Wild things in captivity
while they keep their own wild purity
won't breed, they mope, they die.

All humans are in captivity,
active with captive activity,
and the best won't breed, though they don't know why.

The great cage of our domesticity
kills sex in a man, the simplicity
of desire is distorted and twisted awry.

And so, with bitter perversity,
gritting against the great adversity,
they young ones copulate, hate it, and want to cry.

Sex is a state of grace.
In a cage it can't take place.
Break the cage then, start in and try.

Wild Things in Captivit
- D.H. Lawrence

Krokimodell - Chockterapi när den är som bäst.

Idag är det dags, jag ska stå krokimodell inför ett gäng främmande personer. Jag vet faktiskt inte hur jag kommer att reagera, men jag ser det här som någon typ av självterapi i chockterapiformat. För ibland blir även jag nedtryckt i mina högklackade kängor av de skönhetsideal som samhället envisas med att pracka på oss. HM:s underklädesreklam inför julen tycks som ett outsägligt hån och jag vänder med avsmak bort blicken från spegeln. Mitt ansikte är i det närmaste perfektion men kroppen skulle man, om man ska titta till de annorektiska mediaidealen av skönhet, kunna omformas. Jag har nämligen (Usch och fy!) kurvor. Bröst, höfter, rumpa, men fortfarande med en välmarkerad midja.

Så jag har börjat jobba som krokimodell för att värja mig mot mediaidealen, för att successivt våga visa upp min kropp för andra och våga vara stolt över den. Jag och min fysiska uppenbarelse är värda att avbilas och tål att studeras. Så... Är jag nu nervös? Svaret är faktiskt nej, jag är entusiastiskt. Jag söker kickar i livet, ju ovanligare desto bättre, och att stå nakenmodell är tillräckligt långt ifrån de normativa svensson-aktiviteterna för att tillfredställa begäret att existera utanför ramarna [Think outside the box]. Jag vill inte begränsas, inte förminskas, jag vill vara utanför verkligheten och bestämma själv hur min fysiska och psykiska existens ska arta sig.

BDSM och Alkohol - Som jag ser det.

Jag har pysslar med BDSM sedan jag var 14 och egentligen inte haft vad man någonsin kan kalla ett "normalt" sexliv. Sedan jag var 15 har jag inte druckit en droppe alkohol och klassar mig numera som absolutist vilket innebär att jag inte röker, dricker eller drogar. Krast kan man därmed säga att de sexuella erfarenheter jag har har fått under åren jag fått nykter. Jag är tacksam över detta eftersom jag har gjort många sexuella misstag utan att för den sakens skulle behöva berusa mig, med alkohol i blodet skulle jag aldrig ens överväga att ha sex, än mindre utöva BDSM.

Eftersom jag, trots min ringa ålder, har en del erfarenhet brukar jag bli det bollplank som många väljer att diskutera BDSM och sitt sexliv med. Just frågan om alkohol kommer inte sällan upp i dessa samtal: De flesta tycker nämligen att det är helt okey att utöva BDSM påverkade, och blir sedan förvånade när något går fel, då någon tänjer gränserna lite för hårt eller pryter ihop psykiskt.

Min stående teori är att de flesta inte Börjar utöva bdsm, de börjar med vaniljsex. Och har man vaniljsex är det faktiskt inte lika illa att knulla berusade. Det kan givetvis fortfarande gå väldigt fel men det blir sällan farligt. Jag har hört många som till och med framhäver alkoholens förmildrande inverkan då man just ska ha sex. När man fått i sig några glas vin så känner man sig avslappnad, lite flörtig och småfnittrig, det gör att man enklare kan komma till skott så att säga. Det blir enklare och mindre pinsamt att ligga lite med föremålet för den ömma låga. Blir det en jobbig stämning dagen efter kan man dessutom skylla på alkoholens inverkan och att man "inte riktigt visste vad man gjorde". Alkohol är en utmärkt bortförklaring, man kan skylla alla möjliga typer av dumma, ansvarslösa och patetiska beteenden på alkohol. Det är inte bara ungdomar som skyller på att de var "för fulla", vuxna människor tar också inte sällan till denna utmärkta nödlösning.

Problemet är att när man utövar BDSM så ingår en mängd faktorer som inte finns med i vanligt vaniljsex. Inte sällan ingår Bondage, det vill säga att någon är fastbunden eller fastlåst. Kanske har personen ifråga också en munkavel eller en gag i munnen för att inte kunna prata eller skrika. Kanske ingår Knifeplay och den dominanta parten har knivar eller rakblad till hands. Kanske ingår ren Sadism och det finns piskor, stearin, klämmor och nålar med i leken. Kanske ingår Fysiskt övertag med örfilar, våld och våldtäktslekar eller så ingår kanske "bara" ren Dominans och Underkastelse, så att en bestämmer och en lyder. Allt det jag nu räknat upp brukar förekomma inom BDSM, det är inte ovanligt eller märkligt. Och det är absolut ingenting man ska ägna sig åt om man har alkohol i kroppen.

Tänk, för att ta ett exempel, att du slinter i en knifeplay för att du fått i dig ett glas vin för mycket? Du råkar av misstag göra ett djupt snitt i ljumsken på din kärlek och rätt som det är sitter du i en ambulans på väg in till SÖS. Eller så kanske du helt enkelt bara inte klarar av att läsa av din undergivnas signaler korrekt, så du örfilar till honom/henne lite för hårt, lite för många gånger. Detta kan i bästa fall leda till ett dåligt förhållande där tilliten är krossad, i sämsta fall kan det leda till ett misshandelsåtal och fängelse. Jag tror jag har gjort min poäng här klar?

Som undergiven är det förkastligt att dricka eftersom dina gränser som normalt sett borde vara väldigt tydliga blir suddiga. Du kan inte riktigt avgöra vad som är bra sex och vad som är destruktivt sex, och vad som känns helt rätt under natten kan morgonen efter kännas jävligt fel. Som dominant är det också förkastligt att dricka alkohol, men helt plötsligt är det inte bara förkastligt utan också farligt, dumt, och framförallt ansvarslöst. Som dominant bör du kunna läsa av din sexpartners alla reaktioner och därefter kunna stoppa direkt om du ser att leken är för hård. Detta är ingenting du kan göra påverkad hur erfaren du än är eller hur många år du än "varit med i spelet".

Så för att avrunda så är BDSM och alkoholintag ingenting jag rekommenderar till någon. Om man nu måste supa för att kunna knulla bör man kanske satsa på vaniljsex den kvällen och inte plocka fram vare sig knivar, piskor eller ballgags. Värt att tänka på är, som jag så många gånger framhävt förr, "Real men or women don't rape". Riktiga män och kvinnor våltar inte, inte heller utsätter de sin partner för onödiga risker eller övergrepp under inflytande av alkohol eller andra droger. Det är värt att minnas. Alltid.

"Stop! ...attend to it."

If you need someone to talk dirty to you in bed - you better fuck a poet.

"By a soul, in a room, with an immortal mouth gnashing loudly. For true love, over loneliness. And moaning to the moon. The moon. I said the ever lovin moon, so that all the neighbors know it. If you can't fathom that don't fuck a poet."

Breasts are like coke or Pepsi...

Humor när den är som absolut bäst...

Dekdens i höstmörkret

Precis vad man behöver när man känner sig lite avslagen.
De här snubbarna kan få komma hem till mig och spela i mitt sovrum alla dagar i veckan. De får gärna ta med sig de söta flickorna med.

Nancy Sinatras song "Summer Wine"

Det blir allt klarare att den mörka årstiden är här, klockan är knappt 15:00 och skymningen har redan fallit. Det är kallt, rått och kyligt ute, ogästvänligt. Jag värjer mig mot mörkret med ett grönt brokadöverkast från Indiska och en tjock röd rund matta. Jag bränner rökelser och lyssnar på melankolisk sommarmusik.

Strawberries cherries and an angel's kiss in spring,
My summer wine is really made from all these things...

Nästa helg kanske jag får besök från annan ort, förhoppningsvis kommer besöket innefatta sex. Mannen ifråga är något av de mer bildsköna jag sett men utsidan är inte allt. Dock verkar insidan matcha utsidan på ett ljuvligt sätt. Jag har dock inga direkta förväntningar. Vi får se, jag tar dagen som den kommer och jagar tillsvidare bort kylan med kryddstarkt te och fina hudvårddprodukter från Lush. Jag har kpöpt en kroppsskrubb och en hudcremé som luktar cirtus och sandelträ.

På Onsdag ska jag till frisören för att återigen bleka håret i ljust silver och låta frisören ta hand om mina dreads. Jag har märkt att varannan månad är ungefär vad jag behöver för att hålla dreadsen på en fin nivå. Successivt ska jag börja virka och rolla dem själv men just den här månaden tänker jag skämma bort mig själv. På Torsdag ska jag stå krokimodell för första gången, det ska bli intressant och jag studerar min kropp för att se om den är värd att avbilda. Jag antar att jag är vacker, inte perfekt, men vacker. Värd att tycka om och värd att älskas, trots eventuella små skavanker. Jag utmanar mig själv genom att stå naken i två timmar inför massor med okända människor. Kommer jag klara av utmaningen?

Förhör med Gestapo - Del 1

Rök. Hon kände lukten av den före hon öppnade ögonen, någon rökte i närheten av henne. Den lätta tobaksdoften var behagligt om än obekant, det var inte ett märkte som hon kände till. Hon försökte koncentrera sig på att analysera doften så länge det var möjligt, allt för att inte behöva fundera över sin situation eller tänka på den bultande känslan i bakhuvudet. Hon kände kall sten eller betong under sig, förmodligen låg hon på ett golv någonstans. Det var helt tyst i rummet så kanske var hon ensam. Förhoppningsvis var hon ensam. Hon försökte samla ihop sina förvirrade tankar, få den att sluta analysera fragment av olika sinnesuttryck och istället börja fundera över hur hon hade hamnat där hon nu var.

Hennes namn var Divina Karamazov, kommen från en rysk släkt men född i Tyskland och tysk medborgare. Hon hoppades att någon, någonstans i den tyska byråkratins invecklade maskineri, hade gjort ett misstag. Att det inte var menat att hon, Divina, skulle ligga på ett kyligt stengolv utan någon annan, kanske en fosterlandsförrädare. Hon mindes hur hon hade börjat dagen som vanligt. Hur hon hade gått upp från den stora sängen och tagit ett bad. Klätt sig lite elegantare än vanligt med en creméfärgad skjorta, en svart pennkjol och strumpor med söm. Underkläderna hade självklart också valts ut med omsorg, söta svarta trosor, höfthållare och BH i matchande utförande. Det blonda håret hade hon lagt en del tid på också, lockat och satt upp i en lös knut. Varför hade hon ansträngt sig nu igen? Hon försökte tänka men det bultade i huvudet och hon mådde lite illa. Jo, just det, hennes far hade bett henne agera hans sekreterare på ett stort möte med massor av inflytelserika klienter. Sedan hade hon lagt en lätt men raffinerad make up som skulle få hennes ögon att se större och mer kattaktiga ut. Läpparna hade hon målat klart röda, en antydan om synd. Sedan hade hon slängt i sig en snabb frukost svept sin kappa om sig och börjat gå mot jobbet. Hon mindes de vassa ljuden av hennes klackar som slog mot den fortfarande regnvåta asfalten och den lovade doften av sommar i luften. Synen av skrattande barn som gick till skolan och ljudet av en grammofon som spelade en vals några kvarter bort. Hon hade varit lycklig, enda tills den svarta blanka bilen med de tonade rutorna hade kört upp intill henne på trottoaren. När bilen stannat hade två män i svarta uniform stigit ur och bett henne att följa med dem. När hon försökte förklara att hon faktiskt var på väg till jobbet hade en av de unga männen suckat, gripit tag i henne och tryckt en trasa över hennes näsa och mun. Hon hade andats in en obekant lukt som gjort henne vimmelkantig, sedan hade allt plötsligt blivit svart. Och nu låg hon här, illamående med en sprängande huvudvärk, kanske skulle den lätta om hon försökte sätta sig upp…


Reinhard Winter tog lugnt ett bloss på cigaretten och studerade den unga kvinnan som låg utsträckt på golvet. Divina Karamazov, dotter till Rakitin Karamazov som mer än gärna verkade ha hjälpt de ryska myndigheterna med all tänkbar typ av information han kommit över i sina smutsiga affärer. Reinhard undrade för någon sekund om Divina överhuvudtaget visste något om sin fars affärer eller ej. Nåväl, i vilket fall så skulle hon bli tvungen att utstå förhöret, en smutsig rysk hora var vad hon var och inget tyst medborgarskap i världen kunde ändra på den saken. Den tyska officeraren granskade förstrött röken som steg från cigaretten och funderade. Vilken typ av behandling skulle passa fröken Karamazov bäst? Hon var en överklasslinka, säkert ovan vid övergrepp och hårda tag. Det skulle bli honom ett rent nöje att bryta ned den lilla horan, ett sant nöje.

Divina öppnade försiktigt ögonen, osäker på vad hon skulle få se. Hon låg intill en bastant betongvägg med huvudet bortvänt från rummet, golvet tycktes vara i samma betong som väggen. Den gäckande doften av cigarettrök hängde kvar i luften och någonstans ifrån kunde hon höra… andetag. Det fanns någon annan i rummet. Divina försökte försiktigt sätta sig upp och undslapp sig ett stön då hennes protesterade muskler tillslut lydde henne. Hon kände sig svag och darrig, det flimrade framför hennes ögon. Plötsligt hörde hon steg komma rakt mot sig och kände hur någon patetiskt lätt drog upp henne från golvet och lutade henne mot väggen.

”Fräulein Karamazov, jag började tro att ni skulle sova bort hela förmiddagen. Men en intelligent man vet att man inte kan skynda på en kvinna… Kom nu och sätt er här, ni ser lite blek ut, mår ni riktigt bra?”

Rösten var varm och omtänksam, den stod i klart kontrast till den hårdhänta unga man som hade rykt upp Divina och nu släpade henne över golvet för att tillslut placerade henne på en hård stol framför ett bord i rostfritt stål. Mittemot Divina på andra sidan av bordet satt en annan officer iförd svart SS-uniform, det var han som hade talat. Trots att rummet snurrade kunde inte Divina låta bli att notera att mannen var attraktiv, han hade rena drag, en generös mun men de mörka ögonen var hårda. Han tittade på henne som om hon var någonting smutsig han inte ville men var tvungen att befatta sig med. Divina kände sig förvirrad, hon var inte van att få den typen av blickar från män. När mannen talade var hans röst dock fortfarande varm och nästan… faderlig.

”Sådär ja Fräulein, det kommer snart att kännas mycket bättre ska ni se. Jag är officer Reinhard Winter från Gestapo, men eftersom vi snart kommer att känna lära känna varandra mycket väl kan vi lika gärna lägga bort titlarna, inte sant?”

Divina nickade lite förvirrat, vad ville Gestapo henne? Hon kände sig obehaglig till mods och någonstans inom henne började en känsla mycket likt ilska göra sig påmind. Hur vågade de behandla henne så här? Hon var en respektabel tysk medborgare som aldrig hade gjort något fel. Divina rätade på sig och gav Reinhard Winter den mest kylslagna blick hon i ögonblicket kunde åstadkomma. Hon var glad över att rösten inte darrade när hon tog till orda.

”Jag måste säga att jag inte förstår varför ni har fört mig hit. Jag har alltid varit lojal mot Tyskland och aldrig yttrat ett ont ord om vårt fosterland.”

Ett lågt skratt hördes i rummet och Divina insåg plötsligt vad hon hade gjort. Hon hade sagt emot en Gestapoofficer, illamåendet blev plötsligt starkare då hon tänkte på vilka konsekvenser hennes ord ge henne. Böter. Fängelse. Anklagelser om högförräderi. Landsförräderi. Vad skulle hennes far säga? Han som alltid predikade om hur försiktig man måste vara med nazisterna… Reinhard Winter reste sig smidigt och strosade nonchalant runt bordet för att ställa sig bakom Divinas stol. Divina kände hur han lade händerna på hennes axlar och hon avskydde sig själv när hon ryggade undan för beröringen. Svaghet, allt hon visade officeraren var svaghet. Divina kände hur officerarens högra hand smekte sig uppför hennes hals och tog ett lätt grepp om hennes hår.

”Divina, Divina, Divina… Just fylla 20 år för några dagar sedan, har gått ut både samskola och flickskola med goda betyg. Har tagit en del kurser i maskinskrivning och jobbar numera som sekreterare på sin fars advokatbyrå. Är sedan ett år tillbaka förlovad med engelskmannen James West och ni planerar att gifta er nu i september om Mr West får befordringen han hoppas på. Ni bor i en liten etagelägenhet på gångavstånd från Berlins kärna och tjänar bra med pengar för att vara kvinna. Din far har uppfostrat dig konservativt så Mr West har ännu inte sovit över hos er, utan brukar lämna er lägenhet runt klockan 19.00. Ni är fortfarande oskuld och stolt över att få spara er till
bröllopsnatten…”

Reinhard Winter smålog då han kände hur den unga kvinnan framför honom ryckte till, hans grepp om Divinas hår hårdnade och han tvingade bak hennes huvud så att hon såg upp på honom. Officeraren leende blev bredare och hans röst sjönk till en viskning.

”Så, Fräulein, om ni vill fortsätta vara oskuld ett tag till och låta er festman ha den tvivelaktiga äran att vara den förste att spänna på er just som han brukar knulla med de baltiska luder han träffar när han lämnat er lägenhet varje kväll… Så föreslår jag att ni nu väljer att samarbeta. En strålande vacker fröken som ni själv kan så lätt råka illa ut… Så berätta nu allt ni vet om er fars affärer.”

Divina kunde inte hindra det skräckslagna äckel som hon kände från att synas i sitt ansikte. Hon var rädd för Gestapo men tanken på att de skulle göra henne något fysiskt hade aldrig slagit henne förut. Hon som inte ens hade visat sig naken för sin festman, hur mycket han än hade tjatat och lirkat. Det enda fysiska beröring hon kände till var de oskuldsfulla kyssar hon hade utväxlat med James, hon ville verkligen spara sig. Ville göra sin far stolt över henne, ville göra rätt. Känslorna i hennes ansikte avlöste varandra: ilska, vrede, äckel, skam och tillslut förödmjukelse och hat. Reinhard Winter studerade Divina intensivt, han hade kanske missbedömt henne. Kanske fanns det något mer än bara ett vackert ansikte hos den unga kvinnan. Tanken gjorde honom förväntansfull, Reinhard Winter var inte den man som tvekade inför en utmaning. Divina kände hur det hårda taget om hennes hår lättade och såg hur officeraren gick tillbaka till sin plats. Reinhard kände hennes blick på sig när han tog av sig uniformsjackan, knäppte upp skjortan några snäpp och sjönk ned på stolen. Nonchalant tog han upp en cigarett och tände den oberört. Som på en given order som Divina inte lyckats uppfatta steg ytligare två SS-soldater i svarta uniformer in i rummet.

”Mina herrar, fröken här skulle behöva lite hjälp med avklädningen inför en fysisk inspektion. Kan ni kanske hjälpa henne med saken?”

Divina såg med stora rädda ögon på de två männen som närmade sig henne. Skulle de verkligen klä av henne? Men inte kunde de väl göra något sådant? Hon kände en av männens hand på sin axel och slog panikslaget bort den. De fick inte röra henne! Fick inte ta i henne! Reinhard Winter drog ett djupt bloss på cigaretten och såg oberört på hur de två officerarna svärande försökte hålla den hysteriska rädda kvinnan under kontroll. Hans blick smalnade när en av officerarna fick ett djupt klössår över ansiktet.

”Mina herrar, eftersom damen vägrar samarbeta verkar det inte mer än rätt att ni sprättar upp de där onödiga kläderna.”

Divina kämpade ursinnigt men utan något märkbart resultat, en av officerarna hade kopplat ett hårt grepp om hennes armar bakom hennes rygg. Officeraren som hon hade klöst i ansiktet hade dragit upp en stilett och Divina kunde känna hur det kalla stålet trycktes mot hennes mage. Hon slutade kämpa och stod passiv med tårar av ilska och förödmjukelse rinnande nedför kinderna medan officeraren sprättade upp hennes blus och bryskt slet den av henne. Officeren fortsatte utan att ändra en min med kjolen, trosorna och bh:n. Först när Divina stod framför de tre männen nära på naken, endast iförd stay ups och högklackade skor tycktes officeraren vara nöjd. Den blonda mannen log plötsligt brett och obehagligt innan han gav Divina en hård örfil som fick hennes huvud att kastas bakåt. Reinhard Winter lät officeraren roa sig någon sekund innan han satte stopp för leken.

”Mina herrar, mina herrar, inte alltför snabbt nu. Ni måste tänka på att den unga damen fortfarande är oskuld. Hon är inte van vid vanliga soldaters brutala nöjen. För hit henne.”

Divina hyperventilerade då den officeraren som höll i henne obevekligt och lätt, som om hon varit ett barn, åter till hälften släpade, till hälften bar henne mot förhörsbordet. Brutalt tog han ett hårt tag om Divinas nackhår och tryckte ned hennes ansikte mot den kalla bordsytan så att hela hennes överkropp kom att pressas mot bordet medan hon med särade ben stod på golvet. Reinhard Winter log åt åsynen den blonda kvinnan. Den omsorgsfullt lagda makeupen hade börjat suddas ut och tårarna hade smetat ut mascaran i långa ränder längsmed hennes kinder. Divina såg så patetiskt svag ut, så hjälplös. Reinhard sträckte ut en hand och strök bort en hårslinga ur hennes ansikte, han mötte hennes blick och log.

”Fräulein, eftersom ni påstår er att vara lojal mot Tyskland, betyder det att ni skulle göra allt för ert land? Ge oss all den information vi behöver, hjälpa oss att i vår ärorika kamp och med er kropp och er själ göra allt i er makt för Tyskland? För fosterlandet?”

Divina försökte nicka men lyckades inte, hon skakade i hela kroppen. Tankarna irrade skräckslaget omkring i huvudet på henne medan hon såg in i Reinhard Winters kalla mörka ögon. Divina tänkte på sin mor och vad glad över att hon inte levde längre, att hon aldrig skulle behöva få veta att hennes dotter hade utsatts för detta. Hon funderade över sin far och hur han skulle reagera om hon aldrig mer kom hem. Om han skulle låta leta efter henne eller om Gestapo skulle undanröja alla bevis för hennes existens. Divina såg in i Reinhard Winter ögon och rösten bar knappt när hon viskade fram.

”Ja. Jag skulle göra det… kropp… själ… Allt för Tyskland.”

Reinhard Winter log. Det här var nästan för enkelt, han kastade en blick på de båda andra lägre stående officerarna. De hade förtjänat en belöning, alla Tysklands soldater hade förtjänat en, men just dessa två skulle få vad de önskade ikväll. Reinhard tog ett bloss på cigaretten och nickade nonchalant till de båda officerarna.

”Mina herrar, ni hörde vad damen sa, hon ger villigt sin kropp till Tyskland. Och vad mer kan en rysk hora göra för Tyskland än att låta de tyska männen använda sig av henne?”

Divinas tysta gråt ökade och hon vred sig mot bordet men greppet om hennes hår var obevekligt. Plötsligt kände hon hur soldaten bakom henne sparkade isär hennes ben så hon stod ännu bredare isär och en hård röst befallde henne att svanka. När Divina inte rörde sig kände hon ett hårt slag över rumpan och låren. Snyftandes svankade hon och hörde hur soldaten bakom henne snabbt slet upp sina kläder.




[Och som vanligt gör jag här en paus. Jag är så dålig på fortsättningar, själva sexakten är så tråkig och skriva… Kan ingen annan göra det åt mig? Någon här som har lust att samskriva lite?]

Var det mig du alltid letade efter?

Var det mig du alltid letade efter?

Jag har varit ensam så längre, det har du med, vi är alla ensamma ibland men det här är en annan typ av ensamhet. Vi vet båda vad vi har saknat och vi vet att det inte är många som kan ge det till oss på det speciella sätt som vi vill ha det. Vi har varit ensamma, trots en kärleksfull familj och omtänksamma vänner. Trots, för din del, trevliga gourmémiddagar med spirituellt och kultiverat sällskap. Trots, för min del, hysteriska neonskimrande rökfyllda fester med en massa av kroppar som vrider sig i takt med musiken. Vi har varit ensamma så länge att vi ibland har misströstat, att vi ibland försökt omforma oss.

Du har sökt dig till trevliga kvinnor med akademisk bakgrund. Trevliga kvinnor som tar hand om sitt utseende, de är utmärkta värdinnor och tränar på gym några gånger i veckan. De tar för sig sexuellt och tror på ett jämlikt och kärleksfullt förhållande. Du har försökt så intensivt, du har registrerat dig på Mötesplatsen och Spraydate. Och du har dejtat men hur till synes perfekta dina kandidater har varit har du inte blivit kär. Ingen av dem har kunnat ge dig vad du behöver. Ingen.
Jag har också dejtat, jag har sökt efter dig på så många platser, i så många människor. Jag har träffat trevliga män med akademisk bakgrund som tar hand om sitt utseende, som tränar. Män med tatueringar, muskler och motorcykel. Män som tar för sig sexuellt men som inte kan ge mig vad jag behöver, som inte ser mig som den jag är. Och ingen av dem har fått mig att bli kär. Ingen.

Vi har letat efter varandra så länge, vi har försökt döva sorgen och saknaden efter någon som inte finns på så många olika sätt. Du kände alltid att en bit saknades i det övergripande pusslet, min emotionella kub visade aldrig samma färg på alla sidor. Nu söker vi symbios, vi synkroniseras. Om vi fick en chans, skulle vi växa samman då? Tillsammans skulle vi kunna vara målet. Modellen. Vi skulle kunna bli vad vi alltid velat att bli, vara vad vi var menade att vara. Skapa och omskapa. Till sammans jämlika i beslutet om vår makrförskjutning. Och äntligen skulle vi ha hittat Rätt. Äntligen skulle du ha hittat pusselbiten som saknades, min kub skulle visa samma färg på alla sidor. Tillsammans skulle vi inte vara ensamma längre.

Så jag frågar igen: Var det mig du alltid letade efter?

Sinnessjukhuset - Del 1

Hon skrek, hon hade skrikit till och från i två timmar nu. Inte ens de madrasser som bilens bakre utrymme var tapetserade med kunde hindra de panikslagna ljuden från att höras. Bilens förare skruvade olustigt på sig, just den här patienten hade varit ovanligt jobbig. Både föraren och hans kollega hade fått djupa rivsår i ansiktet och ett par rejäla slag och sparkar innan de lyckats övermannan henne. Hade ingen kunnat ta sig tid att berätta att hon hade tränat kampsport tänkte han irriterat, och kände hur det fortfarande ömmat i skrevet efter den spark han hade fått där tidigare. Å andra sidan hade han haft tur, hans kollega hade fått ett slag i njurarna och satt fortfarande dubbelvikt av smärta. Skriken hade fortfarande inte tystnat och han undrade hur hon orkade hålla på sådär med tanke på den spruta med lugnande de hade gett henne innan de åkte. Logiskt sett borde hon knappt kunna andas, än mindre skrika. Hon borde sova djupt, död för omvärlden. Han suckade, den här dagen var en av de som han önskade att han aldrig hade tagit jobbet ett jobb på hospitalet.

Bilen stannade och hon kände hur den gungade till då de två männen steg ut. Hon såg sig halvt panikslaget, halvt beräknande, omkring, bilens bakre utrymme var madrasserat. Det fanns ingenting hon kunde använda sig av där och de handfängsel hon bar förhindrade effektivt de flesta typer av motstånd. Hon visste att hon var drogad, vad de än hade gett henne hade en avtrubbande effekt. En av de bakre dörrarna öppnades och hon vände bort blicken från ljuset som brände i ögonen.

”Kom ut nu.”

Rösten var hård och brysk, det var mannen som hon hade slagit till i njurarna som talade. Han stirrade hatiskt på henne samtidigt som han fortfarande stod dubbelvikt. Hon log elakt mot honom och såg till sin tillfredställelse hur hans ögon svartnade. Han svor till och var med ens på väg in i bilen för att själv hämta henne. Hon visste att hon bara hade några sekunder på sig. Först skulle hon vara tvungen att sparka honom rakt i ansiktet, detta var givetvis inget problem med tanke på de Doc Martens hon hade på sig. Sedan var hon tvungen att snabbt ta sig ut ur bilen innan den andra vakten förstod vad som hade hänt. Sedan var det bara att springa, så snabbt som möjligt, fly tillbaka hem. Hon gjorde sig klar och skulle just ta sats till första sparken då en annan, en ny, röst hördes. Rösten var välljudande och på något sätt… auktoritär. Hon stelnade till och lyssnade.

”David, du skrämmer den stackars flickan. Kom genast ut därifrån karl, ser du inte att du håller på att få näsan knäckt?”

Hon såg inte ansiktet på mannen som talade utan bara en välbyggd kropp iklädd ett par gråa kostymbyxor, vit skjorta och en läkarrock. Mannen som kallades David drog sig dock motvilligt tillbaka ut ur bilen och hon andades lättat ut. Hennes muskler slappnade långsamt av och hon kände sig för en sekund yr. Droger, tänkte hon bittert, var förmodligen det fegaste mest patetiska sätt att sätta en människa ur skick på. Rösten avbröt hennes tankar.

”Fröken, det är dags för er att komma ut ur bilen. Det har skett ett förfärligt missförstånd. Är ni snäll och kommer ut självmant så ska vi reda ut det här.”

Hon funderade någon sekund men insåg snabbt att hon inte kunde vägra, förr eller senare var hon endå tvungen att ta sig ut ur den förbannade bilen. Det kunde lika gärna ske på hennes egna villkor. Hon tog sig långsamt ut, det var jobbigt med tanke på handfängslen och det svartnade för ögonen på henne då hon väl var ute. Den lilla ansträngningen hade gjort henne svimfärdig. Rösten hörde igen, tröstande och omtänksam.

”Men lilla ni, kom så får jag se på er… ”

Doktor Adrian Stettler stirrande på flickan medan resten av hans kropp gick på autopilot, talade tröstande med henne, tog blodtrycket och såg till hennes allmäntillstånd. Det var uppenbart att flickan var kraftigt drogad, morfin nog för att få en fullvuxen karl att slockna. Det var lika uppenbart att hon var en av de mest intressanta varelser han någonsin mött. Ansiktet var på något sätt kattaktigt, den irrande blicken, det halvkorta svarta håret som stod åt alla håll, de ryckiga oberäkneliga rörelserna. Det var som om hans två kanske mest inkompetenta anställda hade fångat in och drogat ett stort kattdjur i människoformat. Adrian hoppades verkligen att det skulle vara något problem med henne så han skulle få behålla henne för… observation. Bara observation. Han hade lovat sig själv att sluta med allt annat.

”Vi måste få in er till ett rum genast, i det här tillståndet kan vi knappast göra någonting för er. Kom nu med här… David hjälp fröken…”

Adrian han knappt avsluta meningen då den fogliga flickan som han just hade undersökt kastade sig fram mot vårdaren vid namn David med händerna utspärrade som klor. Drogen hade dock försvagat henne och hon sjönk ned på marken. Avsvimmad. Dr Stettler suckade, den här typen av frestelse var nästan för mycket för honom att hantera.

Pappas lilla docka.

Hon vred långsamt om nyckeln i låset, tryckte ljudlöst ned handtaget och smet skuldmedvetet in genom dörren. Klockan var 02:23 och hon skulle varit hemma som senast för en och en halv timme sedan men klubben hade varit så rolig och på dansgolvet hade det spelats så medryckande musik. Tillsammans med sina väninnor hade hon gjort stadens bdsm-klubbar osäker och helt glömt bort tiden. Ljuset i hallen var släkt och hon andades ljudlöst ut, kanske sov pappa, kanske kunde hon få bespara sig skammen och straffet till imorgon. Så tyst hon kunde snörde hon av sig de högklackade stövlarna och tassade in i lägenheten. Det var mörkt och fridfullt, trots klumpen i magen över sitt beteende kändes det skönt att vara hemma. Väl inne i vardagsrummet, på väg till badrummet, så hörde hon rösten. Rösten hon skulle känna igen överallt och inte kunde låta bli att lyda. Lugn och stilla men kall talade den till henne. ”Stanna exakt där du är Alexandra.”

Hon stannade på stället och det kändes som om klumpen i magen växte sig till oändliga proportioner. En läslampa tändes och hon såg Pappa sitta i fåtöljen, han såg sliten ut och hade mörka skuggor under ögonen. En bok låg uppslagen bredvid honom och i högra handen höll han ett whiskeyglas, hon vågade inte möta hans blick utan såg istället igenom hans högra axel. ”Alexandra, jag vill att du är tyst nu och lyssnar. Jag vill inte höra några förklaringar, inga ursäkter eller böner om förlåtelse. Jag vill inte att du försöker slingra dig eller prata bort mig med menlösa detaljer, både du och jag vet vad du har gjort. Du har varit ute över en timme för länge utan att ringa, utan att skicka så mycket som ett sms. Och nu försökte du smyga dig in här och låtsas om att det aldrig skett…” Hon flämtade till och höjde rösten i en protest men tystnade genast när hon såg sin fars kalla ogillande ansiktsuttryck. ”Sa jag inte att du skulle vara tyst? Hur svårt kan en sådan enkel begäran vara? Varför kan du inte vara som din storasyster Hanna? Hon är så fin och duktig. Vad ska vi göra med dig Alexandra?” Hon antog att det var en rent teoretisk fråga och fortsatte att tigandes titta ned i golvet.
”Jag har bestämt mig. Gå in på ditt rum och byt om. Kläder ligger på sängen, sätt upp håret i två tofsar och kom sedan hit igen. Jag förväntar mig att du gör det här Alexandra, visa mig att du i varje fall kan låtsas bry dig om vad jag säger. Förställ dig, det är ju det enda du verkar vara riktigt bra på.”

Det kändes som om någonting inuti henne dog vid Pappas ord och långsamt vände hon sig om för att gå mot sitt sovrum. Natten som hade varit så bra hade plötsligt förvandlats till en levande mardröm. Utan att egentligen tänka tände hon sänglampan i sovrummet och stirrade på sängen. Där låg ett kort och barnsligt rosa nattlinne, det skulle i bästa fall sluta direkt nedanför rumpan, matchande trosor låg framlagda och en teddybjörn. På trosornas bakdel fans en barnslig figur och nattlinnet hade bjärt gula ankor tryckt på magen. Alexandra trodde inte sina ögon och tog upp nattlinnet för att känna närmare på den mjuka flanellen, vad menade Pappa med det här? Hon tänkte tillbaka på pappas ord: Jag förväntar mig att du gör det här Alexandra… Snabbt, som för att inte ångra sig, slet hon av sig den urringade toppen, kjolen, stringtrosorna, bh:n och sina sty ups. Metodiskt tog hon av örhängena och torkade av det svarta sminket. Med visst motstånd drog hon sedan på sig de små vita bomullstrosorna med figuren på baken och nattlinnet. I spegeln såg Alexandra plötsligt att flickan som tittade tillbaka på henne såg i varje fall fem, kanske sex år yngre ut. Snabbt satte hon upp håret i två tofsar, tog upp björnen och smög med blossande kinder ut i vardagsrummet.

Pappa satt fortfarande tillbakalutad i fåtöljen, ögonen var slutna och över hans knä låg en rotting. Alexandra tvärstannade några meter bort med ögonen fixerade vid rottingen, hon avskydde den. Hon avskydde känslan av att böja sig framåt och tvingas vara tyst medan bara det vinande ljudet av rottingen som missfärgade hennes bakdel hördes. ”Alexandra, du vet vad jag har försökt lära dig? Jag har försökt förklara för dig moral och vikten av att stå för sina handlingar, att vara ärlig, uppriktig och att aldrig ljuga. Men när du beter dig på det här sättet måste jag straffa dig, älskling. Så är det bara. Inte för att jag njuter av det, utan för att du måste tuktas. Förstår du det?” Pappa öppnade ögonen och tittade på Alexandra, det kändes som om hans blick gick in i henne, igenom henne och avslöjade allt hon kände. Alexandra kramade björnen hårdare och nickade. Pappa lät för första gången antydan av ett leende skymta förbi i ansiktet innan minen åter blev hård. ”Gå till sovrummet och luta dig över sängen så kommer jag.”

Alexandra gick lydigt till sovrummet och lutade sig med bultande hjärta över sängen. Hon kände hur det korta nattlinnet åkte upp och hur hennes barnsliga trosor blottades. Med brännande kinder gömde hon ansiktet i björnens päls och önskade att allt hade varit över. Alexandra hörde hur pappa kom in i rummet och kände hur hennes trosor drogs ned till knäna, hon rörde orolig på sig när ingenting mer hände. Pappa väntade. Alexandra var inte beredd på det första slaget. Hon var aldrig beredd på det första slaget. Ljudet av rottingen hördes genom rummet och smärtan var allt Alexandra kunde tänka på. Ett slag, två slag, tre slag… Hennes rumpa började färgas av den omilda behandlingen, och röda strimmor spreds i precisa mönster över det vita skinnet. Efter femton slag klarade Alexandra inte av det längre utan skrek rak ut, smärtan var outhärdlig och hon grät så hon skakade. ”Ja-ja-jag är så l-ledsen pappa! Det var inte meningen, förlåt mig!”.

Alexandra kände hur pappa tog ett hårt tag om hennes hår och väste ”Upp i sängen.” Snabbt kom Alexandra upp på madrassen och pappa höll kvar i hennes hår samtidigt som han med andra handen örfilade henne hårt. ”Har pappas lilla docka lärt sig någonting nu? Att man inte är så sent ute på nätterna, sådant gör bara dåliga flickor, små horor. Men du kanske är en hora? Pappas lilla hora? Gör du verkligen vad som helst för att inte bli piskad mer?” Alexandra nickade och fick ytligare en örfil, den här gången med baksidan av pappas hand. Det sved och Alexandras ögon fylldes åter av tårar. ”Ställ dig på alla fyra lilla knulldocka, låt oss se om du duger något till”.


Återigen denna brist entusiasm? Vad är det för FEL på mig?
Den som känner sig manad för skriva klart berättelsen är välkommen att höra av sig.

(Incestfantasi) Oss syskon emellan.

Det åskade, Lee hatade verkligen åska. Huset familjen hade flyttat till låg långt ute på landet och det skallrade i fönsterrutorna vid varje åsknedslag. Oftast slutade dessutom både elektriciteten och telefonen att fungera vid oväder. Lee kröp skräckslaget ihop under tecken när ett hotfullt muller åter hördes och en blixt slog ned i närheten och lyste upp rummet med sitt kalla vita sken. Lee visste att det inte fanns något att vara rädd för, hon visste att hon var fullkomligt säker men det stora herrgårdsliknande huset var fortfarande inte riktigt ”hemma” och just den här helgen var hennes föräldrar ute på en affärsresa. Bara Lees äldre bror, Darian, var hemma och han sov förmodligen lugnt i sitt eget sovrum. Darian var fem år äldre än Lees egna femton och inte rädd för någonting, det var Lee helt övertygad om. Darian studerade just nu på Universitetet och kom bara hem och hälsade på över helgerna och loven. De senaste månaderna hade han dock börjat uppföra sig så märkligt, Darian hälsade knappt på Lee längre och var inte alls den storebror som förut alltid hade haft tid att kramas och leka. Lee hade frågat mamma om saken men mamma hade bara sagt att Darian förmodligen hade skaffat sig en flickvän och därför hade blivit så inåtvänd. En obekant känsla fyllde Lees hjärta med tanke på att Darian skulle ha en flickvän, det var en mörk äcklande känsla, smutsig på något sätt. Mamma hade också tittat ogillande på Lee och hävdat att Darian kanske inte kände igen sin lillasyster längre, nu när hon hade blonderat sig vithårig och piercat underläppen. Lee förstod inte vad mamma menade då, hon Lee hade ju bara blivit likadan som Darian. Darian hade alltid klätt sig enbart i svart, haft en hård attityd och varit något av en ledare för de gäng han tillhört. Det var bara med sin lillasyster Darian hade släppt fram de mjukare känslorna som inte ens hans föräldrar såg särskilt ofta. En hög åskknall hördes och Lee snyftade till, hon hatade åskan, hatade, hatade, hatade den. Kanske skulle Darian också vara vaken? Kanske kunde hon få sova hos honom bara för inatt?

Darian kunde inte sova, han låg utsträckt på rygg i den stora sängen med händerna under huvudet och studerade de mönstren som ljuset av blixtarna målade i taket. Vad hade han gjort för att förtjäna det här? Plötsligt hade han kommit hem och där hade hon varit, flickan i hans drömmar. Ljuvlig, oskuldsfull och så fullkomligt förbjuden. Att röra henne var inte bara förbjudet enkligt lag det var också så moraliskt förkastligt att han mådde fysiskt illa. Att vara kåt på sin egen syster, att vilja hålla om henne, kyssa henne och sedan se henne naken. Få binda fast henne i sin säng, sära på hennes lår och ta henne så brutalt att hon skrek. Eller bara ta ett bestämt tag om den lilla slynans hår och tvinga ned henne på knä, tvinga isär de fylliga läpparna och få henne att ta emot hela honom i munnen. Tvinga henne att suga av honom tills han kom över hela hennes ansikte och bröst. Darian slöt plågat ögonen, det kändes som om kroppen krampade av intensivt självförakt. När hade hans egen syster, hans Lee, blivit ”den lilla slynan”? När hade han börjat tänka på henne som en billig hora? Darian som aldrig varit det minst intresserad i den typen av etablissemang. Detta hindrade honom dock inte från att vilja ha henne, inte sedan hon hade skaffat sig den där nya attityden, Darian förstod inte varför. Varför hade Lee plötsligt omvandlat sitt mjuka vanliga jag till den typen av flicka som han själv skulle kunna tänka sig dejta. Försökte hon förändra sig för att fånga någon kille? Blotta tanken gjorde honom rasande, men självfallet måste så vara fallet. Det var säkert någon kille från gymnasiet som hade fått hans söta oskuldsfulla syster att börja ha på sig höga stövlar och korta plisserade skotskrutiga kjolar. Det var förmodligen samma kille som fått henne att klippa av det ljuva långa håret och skaffa sig en ring i underläppen. Darian kände hur blodet pulserade snabbare i ådrorna, om Lee hade gått med på förändringen betydde det självklart att hon också hade haft sex. Givetvis måste hon gjort både det ena och det andra om hon gått så långt som att pierca sig för killens skull. Tanken på att Lee inte längre var oskuld fick Darian att äcklat göra en ful min, hur kunde hon göra så mot honom? Hur kunde hon ge sig till någon annan?

Lee smög tyst ut genom sin egen dörr och genom korridoren på väg till Darians rum. Tänk om han skulle bli arg? Darian hade aldrig förut varit arg på Lee, aldrig fräst åt henne eller sagt elaka saker men nu var hon osäker. Han hade trots allt uppfört sig så konstigt de senaste dagarna. Lee tvekade utanför Darians dörr, för några år sedan hade hon alltid smugit sig in i hans sovrum när hon hade varit rädd eller ledsen. Då hade Darian varit så van att han knappast noterat saken, bara lyft upp täcket en aning så Lee kunnat krypa ned bredvid honom i sängen, sedan kramat henne och lugnt sovit vidare. Ett högt brak hördes mitt över huset och tårarna steg i Lees ögon, hon var mer rädd för åskan än för sin temperamentsfulle storebror. Snabbt tryckte hon ned handtaget till dörren, smet in och stängde den sedan efter sig. Darians sovrum var mycket olikt Lees eget som var renoverat och modern. Darians del av huset hade inte hunnit renoveras än och de gamla trägolven och originalmöblerna var fortfarande kvar. Lees blick svepte över rummet och noterade allt ifrån de flagnande tapeterna till de tunga mörka ekmöblerna innan hennes uppmärksamhet stannade vid sängen. Det var en stor säng, större än Lee någonsin hade sett förut med, en himmelssäng med draperier och vita lakan. Utsträckt i sängen låg Darian, slamret från dörren hade förmodligen dränkts av dånet från stormen utanför för hans ögon var slutna. Lee tog sig några sekunder att bara stirra på sin bror, han såg så… annorlunda ut utan kläder. Lakanet var bara uppdraget till höftbenen och magen var slät med antydan till magrutor i det dunkla ljuset. Lee närmade sig osäkert sängen och undrade hur hon skulle göra nu för att inte väcka honom.
”Darian? Är du vaken? Darian, jag är rädd…”

Darian öppnade sakta ögonen och såg förvirrat på varelsen som stod bredvid hans säng. Ledd av gammal vana lyfte han upp lakanet och kände hur Lee kröp ned i sängen. Det var inte förrän hon låg tätt intill honom med huvudet på hans kudde och ryggen tätt tryckt mot hans bröst som Darians hjärna hann registrera vad som skett. Lee kände hur Darian stelnade till och tryckte sig ömkligt närmare intill honom. ”Jag vill inte sova ensam, jag tycker inte om stormen, får jag sova med dig? Bara inatt?”. Darians röst lät hård och ansträngd när han svarade ”Lee, det här är inte rätt, du vet att dela säng är bara sådant som man gör med sin pojkvän eller flickvän.” Darian kunde inte hjälpa att känna sin systers kropp tryckas mot sin, hon verkade bara ha på sig en stor t-shirt och han kände hur hans kuk började hårdna och pocka på uppmärksamhet. ”Lee, du är inte min flickvän och därför har du inte rätt att ligga i min säng heller, förstår du det?” Lee lät trotsig när hon svarade, trotsig och utmanande ”Vad är det för skillnad på mig och din flickvän, allt du kan göra med henne kan du göra med mig, du kan krama på mig, viska snälla saker och gosa…” Lees röst sjönk till ett smeksamt spinnande ”Du kan se mig som ett substitut tills du kan vara med henne igen”. Darian bestämde sig på en sekund, hans oförskämda syster behövde tydligen lär sig en läxa, även om hon kanske kunde linda någon typ av pojkvän runt fingret kunde hon inte manipulera honom. I en snabb rörelse tog Darian tag i kanten på den
t-shit som Lee använde som nattkläder och drog upp den över hennes bröst lika enkelt som hon fortfarande varit ett barn. ”Darian, vad gör du…?” Darian drog hårt med sina händer över sin systers kropp och utforskade den brutalt. Lee förstod inte vad som hände när hennes bror lade både händerna på hennes bröst och oförsiktigt började knåda dem, hennes röst lät förvirrad ”Darian?”. Darian log bittert, tog tag i sin systers haka med ena handen samtidigt som han med andra fortsatte massera hennes bröst. Brutalt tvingade han tillbaka Lees huvud så han kom åt att kyssa henne på halsen, rösten lät främmande och hes ”Jo, syster, jag bara gör med dig vad jag skulle gjort med min egen flickvän om hon var här för natten. Men hon är exakt som du är, Lee, en liten hora, så tro inte att du kommer trassla dig ut ur det här nu, för natten är du min, lillasyster, bara min.”

Lee drog efter andan och kunde inte hjälpa den märkliga känslan av rädsla blandat med förväntan som rörde sig inom henne. Darians händer på hennes kropp, hans läppar mot hennes hals sände rysningar igenom Lee och hon kände hur kinderna hettade. Darian kände hur kans lillasyster darrade och det gjorde honom ännu mer upphetsade. Han ville att Lee skulle lida, att hans syster skulle känna samma äcklande upphetsning. Lee kände hur Darians grepp om hennes hår slappnade av en smula och hur hans läppar smeksamt rörde sig över hennes hals och nacke. Lee rörde oroligt på sig och började känna en varm, bultande, känsla i kroppen. När Darians hand smeksamt gled ned från hennes bröst, över magen och in mellan hennes lår gnällde hon tyst. ”Nej, Darian, det här är fel…”. Darian skrattade mjukt, tog ett fastare tag om sin systers hår och började med försiktiga fingrar utforska sin systers kön. ”Slappna bara av lillasyster, jag kan känna att du vill ha mig, så våt som du är. Att du ligger här och blir kåt av att din egen bror tar på dig, vilken litet luder till syster jag har”. Lee stönade tyst då Darian lät fingrarna cirkulera kring hennes klitoris och tryckte sig instinktivt bakåt mot hans hårda kuk. Darian andades ansträngt och ställde sig på knä i sängen. ”Upp med dig på alla fyra.” befallde han kort, drog sedan hårdhänt upp Lee och arrangerade så att hon stod på alla fyra med bakdelen inbjudande vänd mot honom. ”Svanka”. Lee försökte protestera men innan hon hann säga någonting kände hon en svidande smärta över rumpan, Darian hade slagit till henne. Lee svankade och kände hur Darian ställde sig tätt bakom henne. ”Nu lillasyster vill jag att du smeker dig själv exakt så som jag gjorde förut.” När Lee inte omedelbart lydde kände hon åter ett hårt slag över bakdelen och hon lyfte snabbt höger hand och vidrörde lätt sin fitta, den kändes varm och våt. ”Det där duger inte, älskling, smek hårdare”. Lee snyftade till men började lydigt massera klitoris hårdare. Darian kunde inte hålla händerna ifrån sin syster längre. Hans kuk var smärtsamt hård då han smekte med ollonet över hans lillasysters fitta, Lee svankade djupare och Darian kunde inte hindra sig. Långsamt tryckte han in ollonet i sin syster, Lee ryggade tillbaka men med ett bestämt tag om hennes höfter stötte han djupare in i hennes fitta. Lee kände hur Darians kuk obevekligt forcerade alla hinder in i henne, tanken på att det var hennes egen bror som knullade henne fick Lee att smeka sig själv ännu snabbare. Darian märkte hur Lee spände sig runt honom och förlorade all självkontroll, brutalt stötte han allt snabbare och hårdare in i henne och njöt av sin lillasysters skrik av smärtblandad njutning. När Lee började krampa omkring honom i en stark orgasm kunde Darian inte själv hålla sig heller utan kom intensivt inuti sin lillasyster.

Lee föll utmattad ihop på sängen och försökte återfå andningen, hennes tankar var helt tomma och hon kände långt borta hur Darian lade sig bredvid henne. Darian hade dragit sin syster intill sig och låg nu på ena sidan, stödd på armbågen, för att kunna titta ned på henne. Insikten kom smärtsamt klart, han älskade sin lillasyster. Inte på det sättet som bröder normalt sett älskade sina småsystrar utan på ett annat intensivare, hetsigare sätt. Han begärde henne, ville äga henne, för alltid. Hon var född för honom, Lee hade skapats för hans tillfredsställelse. Darian böjde sig ned och kysste mjukt sin lillasyster på kinden, hon slog upp sina ögon och såg på honom. Lee kunde inte förklara den känsla hon fick när hon mötte sin brors mörka blick, förmodligen var det kärlek men också något mer. ”Du är min nu, lillasyster, närhelst jag kommer och hälsar på ska du finnas här i min säng, förstår du det? Och tänk inte ens tanken att skaffa dig en pojkvän.” Darian smekte Lee över axeln och upp mot halsen, strök med tummen över Lees pulsåder. Hans röst var mjuk, saklig men med en botten av stål. ”Jag kommer aldrig tolerera att någon annan rör dig, du är min, förstår du det? Bara min.”

Första mötet med pappa - del 2

De gick tillsammans framåt gatan, hon höll honom i ena handen och såg ömsom på honom och ömsom på omgivningen. Hon bubblade av barnslig entusiasm, pratade om allt hon såg och försökte få honom att skratta med henne. Han å andra sidan tittade på henne med ömhet och glädje, de var en symbios, så perfekt synkroniserade i sina respektive roller att de föll sig helt naturligt. Hon var hans lilla flicka, hans dotter och mest älskade ägodel. Han var hennes pappa, hennes beskyddare och mannen hon alltid såg upp till. Han avbröts i sina tankar av hennes röst ”…titta pappa! Ballonger! I vilket fall så läste jag på Sverigedemokraternas hemsida att…” Han log åt hennes tvära samtalsbyten och hur hennes tankar kastade sig från det ena ämnet till det andra. De hade varit på bion och hon hade varit så duktig, inte alls klagat över att behöva stå i kö för att hämta ut biljetterna eller fått vredesutbrott då några barn som satt högre upp i biografen kastat popkorn på dem. Hennes humör hade långsamt börjat tyglas, men han kunde fortfarande ibland ana sig till de mörkare tankarna hos henne.

Hon höll just på att slutföra sina funderingar om Sverigedemokraterna då de passerade ett överförfriskat sällskap. Hon drog sig närmare intill honom och han lade beskyddande en arm om henne. Han visste hur mycket hon avskydde berusade människor och såg på hennes stela hållning och plötsligt ryckiga rörelsemönster att hon kände sig hotad. Männen skrattade högt och plötsligt var det en av dem som vinglade till, han faller tungt och råkar tackla hennes högra axel. Han kan se hur hennes blick, som från början varit klar och lysande, svartnar. Elegant, utan större ansträngning, armbågar hon den berusade mannen i ansiktet. Det blir en tryckt stämning på platsen, alla stannar till och tittar på den unga kvinnan och den berusade mannen. Han ligger på marken, hon står och ser ned på honom, i den skotskrutiga plisserade kjolen och den korrekta skjortan ser hon så ung ut. Så oskuldsfull. Mannen håller sig för näsan och mellan fingrarna sipprar klarrött blod fram, han stönar och ser omtumlad ut. Plötsligt vänder hon sig om och tittar på honom, på sin pappa. ”Pappa… Förlåt…” Hon börjar gråta, men inte av den anledningen som alla andra tror. Hon kastar sig i hans famn och han tar automatiskt emot henne och håller om den skakande kroppen.

Det salongsberusade sällskapet verkar ha svårt att avgöra vad som har hänt och en kvinna kommer fram och undrar lite trevande om hans dotter mår bra. Han ler betryggande mot henne ”Allting är bra, Alexandra blev bara lite rädd… Jag hoppas att han mår bra?” Kvinnan tittar på mannen som nu blivit hjälp på fötter och verkar inte riktigt kunna förstå att flickan som verkar gråta hysteriskt också var den som utdelade det brutala slaget. ”Ja… Det var olyckligt att han råkade knuffa till din dotter… Ehrm… Ja…” Han fortsätter att le mot kvinnan men suckar inombords ”Vi kanske kan säga att det var en olycklig situation totalt sett, vi kanske inte behöver ta någon av dem till sjukhuset…”. Kvinnan verkar lättad och nickar till medhåll ”Nej, vi ser till att han kommer hem, hans fru kommer nog mörda honom för att han råkade i slagsmål, med en minderårig flickunge dessutom”. Hans leende stelnar till en aning och han mumlar något medgivande innan han med armen om sin dotter långsamt går därifrån.
Hon vet att hon gjort fel, hon lät sina instinkter reagera innan hjärnan gjorde det. Hon är inte ledsen för slaget, inte ledsen för att en främmande man kom till skada. Hur vågade han nudda vid henne med sin äckliga alkoholstinkande andedräkt och smutsiga händer? Det hon är ledsen över är att pappa är besviken, hon känner det på honom. Hela hans hållning är stel och greppet om henne som förut var omtänksamt och kärleksfullt känns nu hårt och bitvis brutalt. Pappa är inte arg, han är jättearg. Hon biter sig i underläppen och i magen börjar det kännas som om någon hällt ut glasskärvor. Hon vill inte att pappa ska vara arg. Vill inte att han ska vara besviken på henne. Först när de sitter på tunnelbanan på väg hem vågar hon se upp på hans ansikte. Han möter hennes blick och ögonen är kalla, hon öppnar munnen för att säga någonting men han förekommer henne ”Inte ett ord Alexandra. Inte ett ord.” Hon tittar ned i golvet och ut genom fönstret. Resan hem känns som om den tar en evighet och på vägen från tunnelbanan släpar hon fötterna efter sig. Hon vill inte gå hem, vill inte få höra hur illa hon betett sig. För en sekund flyger det genom hennes hjärna att kanske bo borta några nätter, skjuta upp eländet, men hon resignerar. Pappas skulle bara komma och hämta hem henne och straffet skulle bli dubbelt så hemskt.

Väl innanför dörren går pappa direkt in till vardagsrummet och lämnar Alexandra att själv ta av sig de höga platåstövlarna. Pappas röst hörs från vardagsrummet ”Alexandra, jag vill att du kommer hit, att du sätter dig i soffan och blundar tills du blir tillsagd att göra något annat.” Hon tar långsamt av sig stövlarna och släpar sig sedan ut i vardagsrummet, hon dimper ned i soffan och blundar. Hela sin nervositet kan hon dock inte dölja utan hon tvinnar rastlöst en av sina silverfärgade dreads mellan fingrarna. Hon hör hur pappa stökar omkring i lägenheten, hur han rumsterar i sovrummet och köket och tillslut i storarummet. Pappa kommer närmare, ställer ned något på soffbordet och sedan känner hon en svidande smärta av den först örfilen mot sin kind. ”Alexandra, idag har du uppfört dig som en dålig flicka, som en flicka utan uppfostran. Du har varit arrogant, dryg och framförallt så har du slagit en annan människa.” En ny örfil på den andra kinden och hon känner hur tårarna samlas under ögonlocken, men hon fortsätter att blunda så som pappa sagt. ”Jag hade aldrig trott det om min flicka, trots att jag vet att du tränat kampsport trodde jag väl aldrig att du skulle utöva det så lättvindigt. Jag inser att din syn på alkohol är förgiftad, du anser dig vara bättre för att du inte dricker, är det inte så?” Hon skakar på huvudet ”Nej pappa…” En ny örfil och hon känner hur pappa smeker henne över halsen ”Nu ska den lilla flickan vara tyst såvida hon inte vill att pappa ska ta ifrån henne all den dyrbara luft som gör att hon kan tala. Ikväll Alexandra ska jag tvinga dig till någonting som du verkligen kommer att hata. Du kanske kommer skrika, svära och avsky mig, men du ska göra som jag säger. Du lyssnar och du lyder. Det här är första och enda gången jag kommer att utsätta dig för det här eftersom jag vet hur du kommer att känna inför det men eftersom du tycks behöva en del ödmjukhet i kroppen så ser jag ingen annan möjlighet. Du kan öppna ögonen.”

Hon öppnar ögonen och stirrar på borde framför sig, där står en flaska Absolut Vodka och ett halvfyllt dricksglas. Nu förstod hon vad det varit som luktat så obekant, det var den fräna spritlukten hon känt men inte kunnat identifiera. Pappa står lutad över henne och hans ansiktsuttryck är strängare än hon någonsin sett det. ”Antingen dricker du upp det där frivilligt och förstår att du inte är bättre än alla andra som också dricker alkohol. Du får känna biverkningarna och vi är kvitt eller så tvingar jag ned det i halsen på dig och sedan ger jag dig trettio rapp med bältet för att du trilskas. Hon känner sig paralyserad och obehagskänslorna genomsyrar kroppen, hon vill inte dricka alkohol men hon vill inte heller säga emot pappa. Försiktigt tar hon glaset från bordet och luktar på det. Blä, det stinker och hennes ögon tåras återigen. Hon tittar sökande på pappa men han möter obevekligt hennes blick. Hon tar en liten klunk och hostar. Vidrigt! Det smakar vidrigt oc
h det rena trotset lyser ur hennes ansikte. Pappa inser direkt vad som kommer att hända och tar enkelt, som om hon vore ett barn, glaset ur hennes händer. ”Nej du lilla gumman, det där glaset ska du inte alls kasta eller spilla ut.” Det blir en snabb och intensiv kamp som slutar med att pappa trycker ned Alexandra på golvet med hjälp av sin kroppstyngd, med ena handen håller han för hennes näsa och med den andra tvingar han i henne vodkan. Hon spottar, hostar och fräser men tvingas svälja, mycket av spriten hamnar utanför och på hennes fina blus. När glaset är tomt tittar pappa med avsmak på henne. ”Du ser ut som ett billigt litet luder med sminket utkletat och fläckar på kläderna, dessutom stinker du av alkohol. Vi ska duscha dig. Nu.”

Pappa reser sig från positionen ovanpå henne och drar med sig henne upp från golvet, sedan till hälften släpar han henne mot badrummet. Hon börjar känna sig konstig, det känns som om huvudet är fyllt med trögflytande substans och hur förnedrad och gråtfärdig hon än är så får hon en impuls att fnittra. Väl inne i badrummet sätter pappa på vattnet och klär av henne. Hon kämpar fortfarande lite vagt emot men för pappa är hon inget större problem. Hon finner sig förödmjukande snabbt naken, stående i duschen medan det varma vattnet strilar över henne och undan för undan sköljer bort hennes smink och frisyr. Hon blänger på pappa och det går inte att mista sig på trotset i rösten när hon väser ”Jag avskyr dig Pappa, du är så dum, jag vill inte leka med dig ikväll, inte någon kväll alls, någonsin. Jag vill inte att du ligger i min säng och jag vill inte att du stoppar om mig. Gå härifrån!” Den sista meningen stiger till ett ilsket skrik och pappas ögon mörknar. Pappa nedlåter sig inte ens att svara utan plockar bara ut henne från duschen och torkar av henne med en handduk. Hon är stel i pappas armar, vägrar hjälpa till, alltför arg och huvudet snurrar, hon känner sig obehagligt berusad.

Trots ilskan är det endå väldigt skönt när pappa smeker henne med den mjuka handduken och torkar henne riktigt torr, armarna, brösten, magen, mellan benen. Hon känner plötsligt hur kroppen hettar och hur det börjar kännas varmt mellan låren. Pappa tittar föraktfullt på henne ”Så du vill inte att pappa ska ligga i din säng inatt men endå beter du dig som en liten hora som njuter av att bli smekt, förstår du nu att man inte kan välja ibland när man är påverkad?” Hon fräser något och krumbuktar starkt när pappa lyfter upp henne och går in i sovrummet. I sänglampans sken ser hon att han plockat fram de blanka handbojorna och försöker fåfängt ta sig lös. Pappa lägger ned henne på mage på sängen och låser fast händerna vid sänggaveln. Sedan lägger han sig över henne och börjar kyssa hennes nacke. Hon försöker vrida bort huvudet men pappa tar ett stadigt tag om hennes hår och fortsätter kyssa hennes nacke och uppför hennes hals. Pappas varme andedräkt mot hennes hud gör henne upphetsade och hon han inte stå emot att svanka lite med rumpan. Genom byxorna känner hon pappas hårda stånd tryckas mot sig, pappa tar ett hårdare tag om hennes hår och viskar mjukt ”Vilken liten hora du är, först så skenhelig och tror att du är bättre än alla andra. Vill inte skada andra, vill inte prova alkohol, vill inte dela säng med pappa och titta på dig nu”. Pappas andra hand letar sig in under henne, och smeker hårdhänt hennes bröst, vrider om bröstvårtan ordentligt och hon gnyr av smärtblandad njutning. ”Se på dig nu, idag har du slagit en främmande män, du ligger berusad i en säng och svankar som ett litet luder i hopp om att din pappa, som du sa att du inte ville ligga med, ska ge dig kuk. Säg det, säg att du är en liten hora. Pappas lilla hora.”

Hon är okoncentrerad och det är svårt att tänka, hon vet att hon borde kämpa emot, hon vet att hon borde säga nej för sin stolthets skull. Men hon är våt mellan benen och det dunkar av kåthet i kroppen, hon vill att pappa ska göra det skönt för henne. ”Jag är pappas lilla hora…” visar hon svagt. ”Vad sa du nu min älskling, jag tror inte riktigt jag hörde?”. ”Jag är pappas lilla hora.” upprepar hon högre och hoppas att pappa ska nöja sig, hon känner hur pappas hand letar sig nedåt från bröstet, nedför magen och sedan in mellan hennes lår. ”Jaha och vad vill pappas lilla hora ha då? Vill hon ha pappas kuk?”. Pappas fingrar smeker henne och hon svankar åter mot honom och trycker sig hårdare mot pappas stånd. ”Ja, pappas lilla hora vill ha kuk. Snälla?”. Hon hör hur pappa småskrattar och hur han reser sig från sängen och går fram till deras leklåda, hon ser inte vad han tar fram men hoppas att han tänker leka med henne. Sedan hör hon hur pappa hastigt tar av sig kläderna och känner hur sängen tyngs ned när han återkommer. ”Upp på alla fyra och svanka”. Hon gör förvirrat som han säger, håller sig i sängkanten och ställer sig svankandes på knä i sängen. ”Jag vet att du inte har provat det här först men någon gång ska vara den första, älskling”. Plötsligt känner hon hur han häller något kallt mellan hennes skinkor och hur han långsamt smeker in det. ”Nej pappa, snälla inte analsex, snälla…” Hon känner sig lite rädd men kroppen svankar av egen vilja och vad pappa gör med hennes rumpa känns ovant men skönt.

Känslan av att han stoppar in ett välsmort finger i henne, sedan två, sedan tre. Hon stönar och känner plötsligt hur fingrarna ersätts av något större, pappa har smörjt in sin kuk med glidmedel och börjar nu försiktigt tränga in i hennes anal. Det går långsamt och pappa stönar njutningsfullt ”Du är så trång, älskling, pappas lilla hora, det känns att det är första gången för dig som du blir knullad analt.” Hon känner sig smutsig och utnyttjad men det är skönt när pappa kommer enda in i henne, han drar sig ur och stöter in igen. Plötsligt tar han upp någonting från madrassen, böjer sig över henne och visar i hennes öra ”Nu när pappa har så skönt som knullar sin lilla slyna analt kanske du också vill njuta lite. Om du ber riktigt snällt så kan pappa knulla dig med en dildo samtidigt, dildon med kaninen som du tycker så mycket om.” Hon vet inte vad hon ska göra, kroppen dunkar och hon vill inget hellre än att få komma men att bli knullad med en dildo samtidig… Nej. Hon skakar på huvudet. ”Fel svar, dockan.” Hon känner hur pappa smeker henne mellan benen och sedan för upp dildon i henne innan han sätter på den. Sedan börjar han själv röra sig in och ut ur hennes anal, samtidigt som dildon med klitorisvibrator bearbetar hennes fitta. Hon känner sig mer uppfylld än någonsin förut, vrider sig i njutning och svankar mot pappa. ”Duktig flicka, duktig liten hora, var en lydig dotter nu och kom för pappa.” Hon känner hur pappa ökar takten samtidigt som han ökar hastigheten dildons vibrationer, hon kan inte stå emot längre utan låter orgasmen komma. Hon stönar pappas namn samtidigt som kroppen skakar och hon märker hur han hårdhänt knullar henne innan han själv kommer.

Efteråt andas de båda tungt, pappa stänger av vibratorn och drar sig sakta ur henne, han låser upp handbojorna och går sedan ut i badrummet för att tvätta av sig. Hon ligger kvar i sängen, omtumlad, tillfredsställd och yr. Pappa kommer tillbaka in med ett glas vatten, han ler varmt mot henne. ”Drick det här nu, annars kommer du må förfärligt imorgon.” Hon tar emot glaset, dricker och lämnar sedan tillbaka det. Pappa stället glaset på nattduksbordet och glider sedan ned i sängen bredvid henne. Hon suckar belåtet när pappa drar henne närmare intill sig och hon lägger huvudet mot hans axel. ”Har vi lärt oss något av den här dagen, sessan?” Pappas röst låter mjuk i mörkret och hon nickar tyst ”Så bra se
ssan, då har lektionen inte varit för gäves. Sov nu älskling, pappa kommer alltid ta hand om dig.”

Första mötet med pappa - del 1

Hon var speciell, det var inget man direkt kunde sätta fingret på men… Det var någonting som inte stämde in i bilden. Kanske var det hennes alldeles för barnsliga kläder, sådana kläder som inte passade på en vuxen kvinna. Eller kanske var det hennes alldeles för öppna och oskuldsfulla min som inte alls passade in i det hårt sminkade ansiktet. Det var en paradox: Flicka och kvinna i samma kropp, förvirrande, omtumlande och på något sätt… oanständigt. Det ljusa håret var ihoptvinnat till smala dreads och uppsatt i två tofsar som sträckte sig ned till de smala axlarna. Ansiktet var inramat av en lugg och raffinerat sminkat, något som radikalt skar sig emot de prydliga kläderna: Kortärmad skjorta, slips, kavaj och plisserad skolflickskjol. Detta hade hon matchat med ett par platåstövlar och en liten handväska. I underläppen glänste en silverring och vissa av dreadsen var prydda med små silverpärlor. Det var inte så att hon var oanständig på något sätt, snarare som om… hon ingav en känsla av synd. En vag tanke om oanständighet, om hur det skulle vara att dra upp den plisserade kjolen för att se om hon hade underkläder under den. Ett eko i medvetandet av desperata stönanden och naglar som river för att du bara ska komma lite närmare, lite djupare in. Människor stirrade, vissa öppet, andra mer diskret. Män med viss nyfikenhet och intresse, kvinnor med avund blandat med förakt.

Flickan brydde sig inte om de andra, hon stod lugnt lutad mot husfasaden med en kopp takeaway-kaffe i handen. I hörlurarna spelades musik på hög nivå och blicken var riktad mot himlen. Hon såg filosofisk ut och hon väntade. Pappa tyckte egentligen inte om att hon drack kaffe, det var ingenting för småflickor men hon hade inte fått sin koffeindos för dagen. För att lugna sina darrande nerver hade hon verkligen behövt en kopp. Kaffet värmde också hennes kalla händer och skärpte tankeförmågan som redan innan hade gått på högvarv. Hon var nervös, skulle pappa komma? Skulle han ta sig tid att ta en fika med sin favoritflicka? Skulle han kalla henne darling, älskling, prinsessan eller bara flickan? Skulle han tycka om henne? Så många funderingar, så mycket förvirrade tankar. Hon tittade tyst ned på kaffekoppen och hoppades att han inte skulle bli besviken.

Han var irriterad, mötet hade visserligen gått bra men det fanns alltid något litet kugghjul i maskineriet som inte riktigt ville samarbeta. Det fanns alltid någon som inte gjorde sitt jobb tillräckligt bra och som därför var till last för alla andra. Han suckade och lättade på slipsknuten, kanske skulle det gå bättre imorgon? Han var för all del också lite nervös, idag var första gången han skulle träffa sin lilla flicka. Sin hora, madonna, dotter, prinsessa, sin slyna. Flickan han hade pratat med så länge att hon kändes som en virtuell del av honom själv. Det kändes som fjärilar i magen och han fnös åt den dåliga liknelsen men likväl fanns känslan av skräckblandad förväntan där. Hur skulle hon vara? Hur skulle de passa ihop? Han gick förbi en liten grupp kvinnor utan att lägga märke till deras uppskattande blickar, han var van vid den typen av uppmärksamhet. Inte bara för att han såg bra ut, han hade också en distinkt charm och karisma. Han ingav en känsla av trygghet och förtroende som inte bara hade hjälpt honom i affärslivet utan även fungerade i det sociala. Snabbt skyndade han nedför trapporna och vidare ut i höstvädret. Det var en vacker dag med klar hög luft, kall men med ett gyllene solsken. Han tittade ned på klockan och insåg att han skulle bli några minuter sen. Förhoppningsvis skulle hon vänta på honom.

Hon såg sig oroligt omkring och snurrade förstrött en av dreadsen runt fingret. Tänk om han inte skulle kunna? Vad skulle hon då göra? Tanken på att han skulle kassera henne på samma sätt som en del män hade gjort före honom smärtade henne men hon intalade sig att han kanske bara var sen. När fem minuter över tiden hade gått så riktade hon blicken mot marken istället för himlen, nästan gång hon tittade upp såg hon honom genom folkmängden. Han stack ut från de andra människorna, i varje fall gjorde han det i hennes ögon. Han var klädd i kostym, hade förmodligen kommit direkt från jobbet, och såg sig uppmärksamt omkring. Letade han efter henne?

Plötsligt möttes deras blickar och hans ansikte sprack upp i ett varmt leende. Hon kände hur det fladdrade till i magen innan hon innan hon, oberörd av folks konfunderade blickar, rusade fram till honom och slängde sig i hans famn. ”Pappa! Jag har väntat en jättelång stund!” Han kramade om henne och skrattade roat, det kändes helt rätt att vara så nära honom, i hans famn. ”Men prinsessan då, du kan inte väntat i mer än åtta minuter som mest, jag sa att jag kanske skulle bli lite sen från jobbet.” Hon lutade huvudet en smula bakåt så hon kunde möta hans blick, han var inte jättemycket längre än hon var i sina platåstövlar. ”Nej pappa… Men det kändes som mycket längre”. Hon putade lite skämtsamt med underläppen och han log återigen. ”Men jag har något som kanske kan kompensera dig lite, sessan.” Ur innerfickan plockade han upp två biobiljetter och visade henne. ”Prinsessan och grodan! Tack pappa, jag har velat se den jättelänge.” Hon kramade åter spontant om honom, rollen som hans dotter kom helt naturligt, det var nästan inte ens som hon spelade. Han sträckte upp en hand och drog lite retfullt i en av hennes dreads. ”Ja, du får se till att vara en snäll flicka nu på bion, klarar du av det?” Hon strålade mot honom och tycktes mycket yngre än sina 20 år. ”Ja, pappa, jag lovar att uppföra mig. Det lovar jag verkligen.”

En början på något nytt...

Det var ett varmt ljus i källarlokalen och ut ur högtalarna strömmade Vanja con Dios hesa lite beslöjade stämma. Runt omkring henne stod möbler vars renovering just påbörjats och lukten av färsktbetsat trä, kåda och sågspån hängde i luften. I mitten av lokalen stod en liten rokokogrupp. Hon borde verkligen sätta igång att jobba nu men av någon anledning hade motivationen helt försvunnit. Hon hade inte känt honom särskilt länge, några dagar, men endå nästlade han in sig i hennes tankar. Hon svor till, slet åt sig ett sandpapper och gick irriterat lös på en arbetsbänk vars yta skulle slipas ned. Det var inte lönt att längta efter nöjen som befann sig så långt bort, här fanns arbete att göra och drömmarna fick vänta tills senare. När dörren öppnades och sedan stängdes vände hon sig inte om. Förmodligen var det bara någon från firman som hade glömt att ta med ett verktyg och nu kom tillbaka för att hämta det. Istället sträcker hon sig längre ut över bänken för att komma åt att slipa hela ytan. Plötsligt dämpades ljuset och lokalen blev obehagligt dunkel. Hon stelnade till och skulle just till att räta på sig då någon tog ett fast tag om hennes hår och tryckte ned henne mot bänkskivan. Hennes ilskna väsande förvandlades till ett rasande skrik och hon försökte lönlös att komma loss innan hon kände ett handfängsel klicka till först runt ena handleden och sedan runt andra. Någon drog upp henne på fötter och knuffade henne i riktning mot rokokogruppen. Hon darrade av ilska, källaren hade alltid varit hennes fristad, den plats hon kunde arbeta på utan att utsättas för omvärldens blickar. Nu hade någon tagit allt det ifrån henne, tryggheten var förstörd. Personen bakom henne drog sig tillbaka och plötsligt såg hon hur det satt någon, en man, arrogant utsträckt, i fåtöljen framför henne. En flamma glimmade till då en mannen i fråga tände en cigarett, och hon fick en snabb blick av hans ansikte innan rummet åter lades i skugga. Hon försökte samla sig och när hon tog till orda darrade rösten lite men dröp av illvilja

”Om ni skulle vara så vänlig att tända lyset och släppa loss mig? Dessutom bör ni släcka den där cigaretten, lokalen är full av brandfarligt material”.

Mannen framför henne reagerade inte, hans nonchalanta attityd irriterade henne och hon fortsatte med ett skarpare tonläge ”…ursäkta, men hörde ni…”. Mannen reste sig plötsligt och var med ens mycket nära henne, för nära. Hon kände hur han smeksamt strök henne över kinden innan den träffades av en hård örfil. Mannens röst var mjuk och motsade sig hans hårda slag

”Vart har all er artighet egentligen tagit vägen, fröken? Är det så här ni uppför er när ni tror att ingen ser på? Är ni en liten markatta som behöver tuktas?”.

Hon var paralyserad av slaget, vreden över att han rört henne var het, men en liten obscen del av henne viskade att det skulle vara enklare att foga sig, att för en gångs skull släppa taget om kontrollen.

”Jag, min herre, är ingen liten flicka som behöver vare sig uppfostras eller tuktas. Jag vill bara bli frisläppt så…”

Hon tystnade abrupt då hon såg kniven som blänkt i hans hand, en gammaldags rakkniv, kylan spred sig genom hennes kropp och hon tog ett halvt steg tillbaka och snavade över något bråte på golvet. Han skrattade lågt och följde efter. Darrande lyckades hon ta sig upp på knä trots att händerna var fängslade bakom hennes rygg. Hon kände hur han fattade ett bestämt tag om hennes haka och hur han med den andra handen följde konturen av hennes kindben med rakkniven. Det brände till och när han drog bort kniven såg hon en mörk siluett på den skarpa eggen. Blod? Hennes blod? Den svaga metalliska doften nådde henne och hon försökte förtvivlat dra sig loss ur hans grepp. Det fanns en kyla i tonfallet när han åter tog till orda

”Ni talar när jag ger er tillstånd, fröken. Och även om ni kan ljuga för alla andra, och kanske även er själv, så kan ni inte föra mig bakom ljuset. Jag vet mycket väl vad ni behöver, vad ni längtar efter.”

Han nickade kort mot någon bakom henne och hon blev åter uppdragen på fötter, den här gången fortsatte personen bakom att hålla henne i ett hårt grepp.

”Och jag kommer att ge det till er, men uppenbart kommer det behöva ske på det hårda sättet.”
Mannen vände sig om och plockade upp någonting från golvet, ett brett läderhalsband, prydd med en stor rosett vars färg i dunkelt blev blodröd. Han synade halsbandet för någon sekund och slet sedan bort rosetten från det med en kyligt leende

”Som sagt fröken, ni valde själv den hårda vägen.”

Hon kände det kalla lädret mot huden och hörde hur ett hänglås klickade till, mannen drog hårt i halsbandet och hon kände att det inte gav med sig en tum. Hon var fast, hon hade hans halsband på sig, hans märke, hans egendom. Tårar av förödmjukelse och vrede förblindade henne och hon märkte knappt att någon ledde ut henne ur lokalen där en bil väntade. Natten var kall men det verkade inte bekomma honom där han gick framför henne endast iförd ett par svarta byxor, ridstövlar och en vit skjorta. Han tände en ny cigarett och kastade en outgrundlig blick på henne, hon vände tvärt på huvudet, ville inte att han skulle eventuella spår av tårarna. Hans röst var låg i mörkret och under omständigheterna märkligt omtänksam.

”Först kommer ni kanske inte förstå varför vi gör det här.
Men ni kommer att vänja er och tillslut kommer ni till och med att börja tycka om det.”