Ibland händer allting så snabbt, livet flyter på i en strid ström av passerade sekunder, minuter, timmar och dagar. Själv står jag hjälplös på stranden och ser dem passivt passera, skrev jag 'passivt'? Jag menar att jag hysteriskt försöker samla ihop regndroppar av timmar i en sönderskjuten plåthink som i skrivande stund får vara metaforen för mitt liv, jag hinner inte med. Alls. Idag var den sista dagen på mitt restaurangjobb, det känns rätt tacksamt, det var tid att åter ge sig iväg - Jag har fått några värdefulla erfarenheter men ett varmkök är inte rätt plats för mig. Även om jag blev kockarnas "lilla hjärtat" [Som de envisades med att kalla mig] och trivdes väldigt bra med arbetslaget så ser jag fram emot vad andra jobb har att erbjuda.
Imorgon ska jag provjobba på en ny arbetsplats, nästa vecka ska jag gå en introduktionsutbildning på ett annat jobb där de vill anställa mig som administratör för en mindre teknisk organisation. Jag... Tycker om att hålla mig sysselsatt och jag söker rätt jobb, jobbet som jag kan trivas på åtminstone några månader. Jag behöver inte bli stimulerad eller engagerad, jag behöver bara få en uppgift som inte tar kol på min rygg och som inte mördar mig av tristess. Det finns inte så mycket att skriva om den senaste tiden, jag har jobbat mycket samtidigt som jag funderat en hel del på vikt.
Att jobba i ett kök är knepigt, det lagas en hel del god mat och en av mina favoritstrategier för att hålla mig slank är att undvika platser där det lagas god mat. Jag har under tre veckor gått upp 1,5kg. Inte bra. Nu ska jag banta ned mig samtidigt som jag upptar den träning som varit omöjlig i och med jobbtiderna. Och jag inser att jag är sjukligt utseendefixerad, snudd på besatt, inte så mycket av andras kroppar som av min egen. Minsta lilla gram extra äcklar mig och blotta tanken på celluliter får mig att må illa, mina nyskapande muskler som jag fått av träning/hårt arbete är jag däremot väldigt nöjd med. Jag avskyr fortfarande min kropp, inte lika aktivt som jag gjorde före bröstoperationen kanske [Den operationen var räddningen för mitt självförtroende] men ibland undrar jag hur Mneme kan vara tillsammans med någon som är så ful. Jag som inte ens klarar av att se min kropp i en helfigursspegeln, men min självbild är skev, jag är väl medveten om det.
Jag har hört många våldtäktsoffer prata om samma sak; Att återerövra sin egen kropp, sin egendom. På många plan kan jag relatera, varje piercing, varje tatuering, varje operation gör min kropp till någonting tillhörande mig istället för ett stycke kött jag helst distanserar mig ifrån. Jag tror även att det till viss del gäller mitt och Mnemes sexliv, förr har jag inte klarat av att ta emot orgasmer. Jag har varit mentalt avskärmad, avtrubbad, men nu känner jag mig faktiskt normal när han tar i mig, jag är där, vi är där, tillsammans. Jag börjar så smått dessutom trappa ned på det dåliga självförtroendet gällande hur jag är i sängkammaren, det generella har oftast varit att jag efter sex legat och självanklagat mig själv för att vara a) Självisk eftersom jag är undergiven, b) Passiv, med motivationen att inga män tycker om en passiv tjej, c) Ful och oattraktiv. Men jag har inte riktigt någon energi kvar i det eviga mässandet om hur dålig jag är, det känns snarare som ett välbekant mantra som man rabblar i huvudet av gammal vana, det finns inte längre någon grund, ingen själ i självhatet. Tacka gudarna för det. Däremot har jag fortfarande en plats i solen, det mantrat känns fortfarande genuint, fortfarande riktigt. Jag gör allting baklänges i höga klackar, kommer trotsigt att dricka den sista droppen champagne till botten.
Jag har en tatueringstid i april, bokad långt före vintern, då jag och M fortfarande var... Vad vi nu var, innan jag hunnit inse att Mneme var den rätta vägen att vandra. Jag har funderat länge på den tatueringstiden, framförallt för att den är dyr, över 5000kr för en heldag, samtidigt så vill jag ha den av hela mitt hjärta... Bläck, jag har skrivit alldeles för lite om bläck den sista tiden... Jag har massor av orientaliska inspirationsbilder, jag vill ha hennaliknande mönster i rött och guld, blandat med steampunkkugghjul och urverk... Jag tror att det kommer bli en tatuering trots allt... Nu medan jag fortfarande är ung...
Klockan är nu 06:00 och igår somnade jag innan klockan 22:00, det hela är en bra ekvation för någon som måste gå upp klockan 05:00 för att ta sig till jobbet. Det har, som jag förutspådde, blivit en drastisk nedskärning på antalet inlägg både här och på darkside.se, det kan inte hjälpas riktigt. Med ett tungt fysiskt arbete åtta timmar om dagen är jag inte direkt på topp när jag kommer hem, primalinsikterna styr; Först vill man laga middag, sedan sova... Ibland kan jag vagt känna en tanke om hur skönt det skulle vara att sova bredvid Mneme, stjäla massor med värme från honom och få vara lilla skeden. Hans fingrar lång ned i min hals samtidigt som vi har sex och brutala blåmärken efter bett på halsen och axlarna. Men Mneme är förkyld så jag undviker hans säng i nuläget, man kan uppenbart inte få allt här i världen.
Jag tror den alltid kommer att finnas där, osäkerheten. Bekräftelsebehovet som aldrig kan bli tillfredsställt, och jag kan få hundratals, för att inte säga tusentals, komplimanger på Internet. Jag kan bli kallad för vacker, söt, sexig, smal, smidig av främlingar på gatan, av bekanta, av vänner men det glider av, glider bort, försvinner i en ständig malström av att inte duga, av självförakt. I ett hav av föränderlighet, osäkra anknytningar och konsumtionslystnad är jag vilsen och känner mig avtrubbat blasé; Oälskad, osedd, oengagerad.
Jag skulle kunna vara mallen, modellen, idealet. Om jag var grundad, rotad, trygg, men det är jag inte även om det blir bättre för varje år som går. Jag tror att vi alla önskar oss lojal kärlek, uppriktig, ovillkorlig, trygg kärlek. Och om vi inte kan få det så - fuck it all - vill vi i alla fall upprätthålla illusionen om att vi är speciella, outbytbara, älskade-precis-som-vi-är, åtminstone för oss själva.
Vi spelar spel för gallerierna och försöker intala oss att det är verklighet; Duperar, draperar, oss i nät av lögner, den ena mer raffinerad än den andra, allt för att slippa se sanningen.
Fuck it all.
Jag har en märklig känsla i bakhuvudet, melankoli blandat med stress, tiden väntar inte på någon och timmarna flyger som flyttfåglar söderut. Till varmare breddgrader och jag önskar att jag kunde flyga med dem. Melankoli. Jag skulle behöva svara på massor med fina mail som jag får, engagera mig i andra, i världen. Istället lyssnar jag på vad som skulle kunna vara, men inte riktigt är, ett vårregn som smattrar mot fönsterrutorna. Stress. Det finns så mycket att se, så mycket att göra, hela helgen är fullplanerad, fullklottrad med ett pressat tidsschema. Vi glömmer så enkelt hur värdefullt livet är, dränker vår existens i vardagsbestyr, men visst finns det fortfarande händelser som skakar om oss, som får oss att tänka. Ibland känns det som hundra år sedan jag såg Mneme, en livstid, två livstider, som om vi aldrig har träffats och han bara är ett fantasifoster sprungen ur någon morbid del av min hjärna.
Ibland får jag lustigt intima blickar av främlingar på gatan, sådana där blickar som jag ibland själv gav andra när jag var singel. Inte sexturistblicken, nej mycket subtilare... Man tittar på någon, pupillerna vidgas och plötsligt, en millisekund så funderar man hur personen skulle vara som älskare, hur deras händer skulle kännas mot min hud, hur de skulle smaka, kännas, vara mellan mina lakan. För ett ögonblick funderar man över den relation man skulle kunna ha med främlingen, den symbios som skulle skapas, hur han förundrat skulle smeka min mage när jag var gravid med vårt första barn och hur vi skulle skratta mot varandra på bröllopsfotografiet. Jag ser inte så på främlingar längre, men ibland kan jag möta deras blickar och känna hur de genom lager av önskningar, drömmar och hopp skådar in i en värld där jag spelar någon typ av roll. Om det sedan är rollen av den kuksugande blondinen som med döda ögon ständigt är villig eller rollen av själsfränden och makan, det kan jag inte säga.
Ibland kallar jag Mneme för fadern till mina ännu ofödda döttrar, jag tycker det är en fin komplimang, en ömhetsbetygelse så god som någon. Mneme brukar då rätta mig och hävda att han är fadern till mina ännu ofödda döttrar OCH söner, det är viktigt det där. Utöver det så drömmar jag åter om bläck, om orientaliska mönster som slingrar sig över blek hud, om smycken som aldrig kommer att försvinna.
Jag har funderat på varför BDSM och kärlek verkar svårkombinerat. Det är fortfarande lösa tankar på ett löst stadium, men jag läste häromdagen ett inlägg av en kvinna som hade blivit bestraffad av sin "master" [Gud vad jag avskyr det uttrycket]. Av inlägget så framgick inte vad kvinnan hade gjort för att förtjäna straffet men uppenbart var det så illa att hon hade fått redigt med stryk av sin partner och när jag skriver redigt menar jag Redigt. Jag menar så mycket stryk att det av polisen skulle kunna klassas som misshandel [Utan tvekan], kanske till och med grov misshandel. Kvinnan, som hade accepterat bestraffningen, mådde dagen efter mycket, mycket, illa, både psykiskt och fysiskt - Inget konstigt med det, kroppen liksom sinnet hade blivit utsatt för en svår chock. Kvinnan beskrev att hon tyckte straffet hade varit orättvist, att hon inte hade kunnat relatera till sin "master" under bestraffningen och inte kände tillit till honom efteråt. Jag tycker inte heller att det är konstigt. Alls.
Jag skulle vilja komma med ett av mina favoritcitat "När man blandar känslor och BDSM bör man utan tvekan bli försiktigare - Man vill inte riskera att slå sönder kärleken". Så som jag ser det ska man inte försöka reda ut konflikter i någon relation, oavsett om den innehåller BDSM, med hjälp av bestraffningar. Det är en öga-för-ett-öga-metod som inte lämpar sig bra när man kanske är sårbar, extremförbannad eller känner ett närmaste hat mot sin partner. Jag tycker det känns som att försöka applicera en treårings logik på en vuxen nyanserad relation; "Du har gjort mig väldigt illa, du är dum, jag är jätteledsen, så nu kommer jag att bestraffa dig, jag kommer slå dig tills det känns som vi är kvitt." Jag tror inte bara att det är jag som finner detta absurt, har man ett allvarligt problem i sin relation bör man lämpligtvis lösa det genom att s a m t a l a, inte genom att ta fram rottingen och spöa på den som gjort "fel".
Jag tycker inte heller, av princip, att man ska utöva BDSM när man är arg. Visst finns det vissa gånger då det kan vara ljuvligt att riva i varandra, att klösas, bitas, örfila, att vara hårdhänt för att tillsammans nå en gemensam nivå av extas genom känslor som kanske förstärks av ilska. Men att bestraffa någon när man är förbannad är inte lyckat eftersom det bäddar för övervåld, som Dominant bör man hela tiden ha empati-radarn påslagen och denna radar är garanterat avstängd eller av trubbad om man är arg. Nu tycker jag personligen att bestraffningar är onödigt och överlag överskattat inom BDSM, men ingår det i ens utlevnad och livsstil bör man åtminstone t ä n k a först och b e s t r a f f a sedan.
Sedan tror jag att man kan slå sönder kärlek, man kan med hjälp av fysiskt våld sabba en relation långt utöver vad som är möjligt att reparera och bygga upp. Om Mneme skulle begå en oförrätt mot mig, säg att han skulle vara otrogen, och erbjuda mig att ge honom stryk för det så skulle jag vara frestad. Jag skulle vara frestad som f a n, men jag skulle aldrig gå med på det av flera olika anledningar;
a) Att ge Mneme stryk hade varit den enkla utvägen, på så sätt skulle Mneme bara behöva "betala" fysiskt för sitt misstag, vi skulle integrera misstaget i vår BDSM-utlevnad och därmed [Som JAG ser det] förminska ett misstag som förtjänar att uppmärksammas, diskuteras igenom och analyseras. Dessutom så skulle jag inte vilja ha Mnemes misstag i vårt sexliv, det finns ingen plats för dem där, sovrummet är en plats för gemensam tillit, njutning och trygghet. Det är inte en plats för konflikthantering, tårar, misstro, svartsjuka och skuld.
b) Jag skulle aldrig slå Mneme medan jag var arg, för jag skulle gå lös på honom tills han blödde på ungefär samma sätt som den här "Dominanta" mannen hade gjort med sin kvinna. Jag skulle slå av vrede, ilska, hat, svartsjuka och förödmjukelse, inte av kärlek, njutning eller empati. Och i grund och botten tvivlar jag på att jag skulle må bra av slå, förmodligen skulle jag må lika dåligt av det stryket som Mneme, bara på helt andra sätt. Det skulle krossa banden mellan oss effektivt.
c) Jag skulle, hur förbannad jag än var, inte vilja göra Mneme illa. Jag skulle inte vilja försätta honom i det utsatta tillstånd som vissa undergivna kan hamna i när de kraschar, jag skulle inte vilja slå sönder vår kärlek. För jag förstår att det finns vissa saker som aldrig kan göras ogjorda, vissa slag som man aldrig kan ta tillbaka, vissa gränser som aldrig får korsas om man ska hålla kärleken vid liv.
Om jag verkligen var förbannad, så ledsen att jag inte visste vad jag skulle ta vägen, så skulle jag hellre vända och gå än att höja handen i vredesmod. Och jag känner en fruktansvärd skepticism mot alla dominanta som inte, när de är riktigt upprörda, gör samma sak. För ingen är mer än människa och i n g e n är lämpad för att vara dominant när man inte är stabil, förstår man inte det så... Ja då kanske man inte borde vara dominant alls. Poängen är inte att söndra och härska, poängen är att söndra, älska och njuta. Tillsammans.
Alltså det här med att ha ett fysiskt krävande arbete har sina fördelar respektive nackdelar, en fördel är att jag sover som ett barn, en nackdel är att jag får ont i ryggen. Fördel är att jag har fått en del muskler och upprätthåller styrketräningen [Real-life-bodypump], nackdelen är att man blir för trött för att göra något vettigt när man kommer hem från jobbet. Jag söker fortfarande efter ett annat jobb, vi får se hur det går, i vilket fall är det skönt att slippa jobba helg och att inte ha en sinnesstörd chef.
Jag har varit lite missmodig sista tiden, när jag inte är på jobbet det vill säga [Där blir jag kallad "lilla hjärtat" och serverad omelett till frukost, trevligt med sådana kollegor]. Och jag har hela blommor av blåmärken i triader av guld, grönt, blått, mörklila och svart över armarna, de ser morbida ut, sjukliga men fascinerande och den andra kökspersonalen tittar på mig med oroad-blicken och ställer "Han-slår-dig-väl-inte?"-frågor. Men jag försäkrar dem med ett avfärdande leende att jag bara har lätt att få blåmärken, att jag fått dem alla på jobbet och att Mneme aldrig i hela sitt liv skulle bära hand på mig. Det är tur att min näsa inte växer när jag ljuger, då hade jag varit i seriöst behov av en plastkirurg by now. I mitt tycke har det varit alldeles för lite slag i den här relationen den sista tiden, därför har Mneme fått 100slag med bälte av mig i födelsedagspresent, var det en bra tanke då? Oh yes! Kommer jag ångra mig då han väl fyller år? Utan tvekan.
Och, till sist, ni som kommenterar är jättesnälla och jag älskar er. Att jag inte svarar beror på att jag är så av gudarna förbannat trött just nu, jag ska svara. Snart. Och sluta inte kommentera för det är <3. Och så får ni alla gärna hålla tummarna för mig imorgon; Arbetsintervju. Sänd över fina tankar.
Och varför ska vi skämmas för våra opererade bröst?
Fuck that - God blessed me with a thin waist and a Nice ass!
The boobs? Oh... Those I bought myself.
